Jag ville inte bli som dom andra. Jag ville inte bli äldre eller vara sådär vuxen som andra ville.

Men allt verkade börja då. När kläder blev viktigt på ett helt annat sätt, stil, grupperingar. När man upptäckte skillnaden mellan fyrorna och sexorna. När man upptäckte hur man ville vara en sexa trots att man bara var en fyra.

Jag ville bara vara den jag var.
Ni fick ju vara dom ni var.

Men det började då. Tiden sattes igång, en klocka började ticka och en omätbar tid uppstod där ni långsamt började genomföra förändringen av den som var jag. Hur det inte var acceptabelt att vara den jag var längre. Hur ni plötsligt drog en tydlig linje mellan er och mig.

Vilken barnslig ful jävla tönt jag var, i barnsliga kläder och utan bröst. Det var där jag skulle vara nu, utanför dom helt osynliga, alldeles nybildade grupperingarna. Jag visste ännu inte att det skulle dröja många år innan jag skulle inse hur mycket ni orsakat och förändrat inuti mig.

Jag tänker på det ibland. På den personen jag var innan. Jag minns henne tydligt, en helt annan än den som blev. Varför kunde jag inte bara fått vara den jag var? Varför var ni tvungna att göra mig så ensam? Ni gör mig fortfarande ledsen men jag hårdnade inte förrän det var alldeles för sent. Jag hårdnade först när det inte längre spelade någon roll.

Jag kommer aldrig kunna ge igen för all den skit ni kastade på mig. Dom ni var är sedan länge borta. Dom ni var finns inte mer än i den tid som stannat kvar i mig medan den tickat ljusår vidare ifrån er. Ni gjorde mig tyst. Ni gjorde så att jag gjorde mig så osynlig som möjligt. Ni gjorde mig osäker, generad över mig själv och min kropp. Ni förfulade mig. Ni gjorde mig värdelös inför mig själv. Och jag höll med er. Jag skrev under på varenda jävla kontrakt ni höll fram under näsan på mig.
Ni förändrade mig.

Jag trodde att jag en dag skulle få vara med på riktigt. Jag vände mig till er. Jag försökte vara som er, varenda dag gick ut på att försöka vara som er. Men det var aldrig tillräckligt bra. Jag räckte aldrig till för jag hade aldrig gjort det från början. Det var bara fel, fel, och fel på mig.
Ni såg hur rädd jag blev när ni skrek att ni skulle näcka mig när jag kom smygande i korridoren. Ni skrek ”Kom så tar vi henne” och skrattade när jag började springa.
Jag gömde mig för er. Flera år gick ut på att gömma sig och samtidigt vända sig till er. Stryka er medhårs. Smälta in, inte uppröra, inte sticka ut, inte frångå er gällande norm, era satta ideal, er manifesterade struktur.

Inte förrän som vuxen vände jag mig ifrån er. Inte förrän som vuxen ville jag aldrig i livet mer befatta mig med människor som er. Och inte förrän som vuxen insåg jag vidden av vad ni egentligen hade gjort mot mig och vilka konsekvenser det har fått för min människosyn.

Jag undrar när man kommer börja belysa eller utreda ojämställdhet mellan barn. Jag undrar när man ska börja belysa ojämställdhet mellan individer och inte bara könen. För det börjar då, just där, i det som kallas skolan. Skolning, utbildning, där vi lär oss läsa, räkna, skriva och lär oss vad förtryck verkligen handlar om och hur vi från dag ett antingen vinner eller förlorar. Det jag var med om är knappast unikt på något sätt. Barn bygger strukturerna i skolan, på rasterna, i gympasalarna, i matsalarna, i rökrutorna, i uppehållsrummen, på vägarna hem och på vägarna dit. Barn som aldrig respekterar andra barn, som inte respekterar sig själva - bestämmer alltid över andra barn. Barn som snabbt låter sig berusas av känslan av makt och samvetslöst står på andra barn för att rädda sig själva.

Flickor förtrycker nämligen skoningslöst också flickor.
Pojkar förtrycker också skoningslöst andra pojkar.
Barn och vuxna människor förtrycker nämligen utifrån andra grunder än könstillhörighet. Det är alltid individen som skall förtryckas, det är alltid individen dom vill åt från första början. Något annat är det sällan tal om.

Något annat är det fortfarande aldrig tal om när jag ser vuxna kvinnor förtrycka andra vuxna kvinnor och män, när jag ser vuxna män förtrycka andra vuxna män och kvinnor. Som vuxen nu handlar det i obetydlig grad längre om kläder eller om du har bröst eller hår på kuken. Men hur man utövar förtryckets konst i andra former har vi med oss sedan barnsben. Right?

För det verkar nästan inte finnas något som eggar människan så mycket som hat gör. Och hur barn ska kunna lära sig att ta ansvar om inte vuxna och föräldrar gör det förstår jag inte. Jag finner det helt obegripligt att vi som vuxna idag sitter och tar avstånd ifrån strukturerna som vi själva en gång har varit med och skapat utan att inse delaktigheten vi tillsammans har i allt det som pågår. Och att vi på fullaste allvar sedan förväntar oss en utveckling i rätt riktning när vi till exempel fortfarande, i mediala masspsykoser, ägnar tid till att hata barn som hamnat fruktansvärt snett i livet?

För ni kan väl ändå inte mena att det är barnens fel att barn begår brott mot andra barn?
Man skördar det man sår. Right?

Av Kniven kniven@barstol.nu

Kategorier: Samhälle | Tags: Ansvar, barn, barndom, Bjästa, Brott, mobbing, skola, Strukturer, sverige, Uppdrag Granskning, Vuxna människor