Den arktiska kylan som lagt sig över Stockholm för inte med sig många glädjeämnen, om det ska ni vara förvissade. Men när man en i grunden optimistisk syn på livet går det att hitta små orsaker till själslig värme även i den mest isande vintervind. Ungarna som vanligtvis för liv på dagisgården utanför mitt fönster har till exempel paralyserats av kölden och klarar inte av att rasa runt och skrika och hitta på nidingsdåd utan har tillsynes helt plötsligt upptäckt det sansade samtalet och det smått meditativa med att bygga snökoja.

- Inte trodde jag att jag skulle behöva ta med dubbarna till Stockholm, säger en tant som halkar förbi mig på gatan på klingande norrländska. Och jag bemöter henne med det där överseende leendet man använder för lantisar som inte förstår bättre än att tilltala främlingar på gatan.

- Du klär dig för dåligt, säger Matt när vi några timmar senare lunkar den vanliga vägen mellan Snotty och Nada.

Det är en betydande skillnad på vår gång. Matt har lyckats pricka in stabil isbjörn både i lunket, som har en imponerande stadga, och kroppshållningen med framhävd torso och uppdraget axelparti.

Själv har jag anammat den något vaggande gångstilen med små korta stela steg och händerna djupt nerkörda i yllerocken som man vanligtvis förknippar med väldigt gamla män. Och Matt har naturligtvis rätt, jag bär samma rock vid femton minus som vid fem plus och under har jag bara en frikostigt uppknäppt flanellskjorta och kängor är inte att tänka på när man ska ut och göra barer.

- Ack, fåfängans dyra pris, säger Matt och skakar på huvudet.

- Det är bara hundra meter till Snotty från min port och mellan Snotty och Nada är det inte mer än tvåhundra. Det viktiga är att hålla ut.

Precis som med resten av vintern.

Vi lunkar vidare, stelfrusen pingvin och påpälsad björn, och framför oss ligger Stockholmskvällen kall och vit och vacker och vi värms inne på barerna med öl och jack och cola och det blir stenugnsbakad pizza på Ciao Ciao och flirtande på Nada och kvällen är vad den alltid varit och alltid kommer att vara.

Tio meter från porten tjongar en snöboll förbi mitt huvud och in i väggen och lämnar en vit puderprick på husfasaden.

- Det var inte jag, det var han, säger en unge och pekar på sin kumpan och de vänder sig båda om och springer. Ungefär som om mina stela leder skulle utgöra en match i ett gatlopp om ens viljan fanns där.

Jag funderar lite kring vad de gör ute vid den sena timmen och det där med uppfostran och föräldraansvar och kommer fram till att det är en bra sak när ungar ränner ute sent om kvällen och slänger snöbollar på vuxna män som inte har något bättre för sig än att hänga på barer.

Av David david@barstol.nu

Kategorier: Betraktelser, vardag |