|
Måndag 4 Januari 2010 SnöblindAv davidDen arktiska kylan som lagt sig över Stockholm för inte med sig många glädjeämnen, om det ska ni vara förvissade. Men när man en i grunden optimistisk syn på livet går det att hitta små orsaker till själslig värme även i den mest isande vintervind. Ungarna som vanligtvis för liv på dagisgården utanför mitt fönster har till exempel paralyserats av kölden och klarar inte av att rasa runt och skrika och hitta på nidingsdåd utan har tillsynes helt plötsligt upptäckt det sansade samtalet och det smått meditativa med att bygga snökoja. - Inte trodde jag att jag skulle behöva ta med dubbarna till Stockholm, säger en tant som halkar förbi mig på gatan på klingande norrländska. Och jag bemöter henne med det där överseende leendet man använder för lantisar som inte förstår bättre än att tilltala främlingar på gatan. - Du klär dig för dåligt, säger Matt när vi några timmar senare lunkar den vanliga vägen mellan Snotty och Nada. Det är en betydande skillnad på vår gång. Matt har lyckats pricka in stabil isbjörn både i lunket, som har en imponerande stadga, och kroppshållningen med framhävd torso och uppdraget axelparti. - Ack, fåfängans dyra pris, säger Matt och skakar på huvudet. - Det är bara hundra meter till Snotty från min port och mellan Snotty och Nada är det inte mer än tvåhundra. Det viktiga är att hålla ut. Precis som med resten av vintern. Tio meter från porten tjongar en snöboll förbi mitt huvud och in i väggen och lämnar en vit puderprick på husfasaden.
3 kommentarer till “Snöblind”Skriv en kommentar |



Haha, skön betraktelse! Ångrar nästan att jag inte hängde med igår, men jag hade sånt flyt.
kumpaner är alltid dåliga, enligt min tonårsläsning
Mattias>> Så går det när man felprioriterar.
aik-karin>> Ja, det ligger i kumpanens natur att vara av tveksam karaktär.