Så här på söndagar när bakfyllan är som värst blir vi personliga här på barstolen och svarar på några frågor. Vi är också väldigt nyfikna på vad ni skulle svara på våra frågor. 1. Berätta om din första fylla. Matt: Det var på min polare, Pockes, 18 års dag. Själv var jag 16. Vi cyklade 7 km  fram och tillbaka för att köpa den billigaste folkölen i stan. Vi handlade till hela gänget. Det var bara Pocke som hade fyllt 18, stackaren, den sommaren fick han cykla många gånger till den nattöppna macken för att köpa folköl. Tvåkommaåttor var inte uppfunnen då all folköl var 3,5%. Jag drack åtta stycken över hela dagen - det var en behaglig och lagom fylla. Jag kommer ihåg att jag hade överrock, fastän det var sommar, och låg i en buske och tyckte livet var jävligt skönt. Hermann: Den kan inte ha varit särskilt speciell för jag minns den inte. Men det bör ha varit någon gång i åttonde klass på badplatsen i Hovås. Givetvis var det en illasmakande häxbryggd jag drack. David: Det beror lite på vad man räknar som fylla. Men den fösta riktigt stora fyllan hade jag när jag var på språkresa till Eastbourne, England när jag var fjorton år. Vi skulle ha avskedsfest dagen innan vi åkte hem och hela gänget festade nere på stranden. Jag delade en flaska Bacardi med en kille och spydde som en gris. Dagen efter fick jag veta att jag även rökt gräs, så man kan nog säga att jag var full och hög fösta gången samtidigt. Maths: Det var nyårsafton 1983. Jag var fjorton år och var på fest hemma hos en tjej som hette Lena. Hon och hennes kompis Ullis hade fått ut en hela Gordons dry Gin som de smuttade på, jag tyckte förstås att de var stans coolaste tjejer. Någon gång under kvällen bestämde sig Ullis och Lena för att fylla mig, och jag var ett tacksamt offer. Jag lydde deras minsta vink, var ju lite kär, i båda tror jag. Har bara en tydlig minnesbild av kvällen, jag gick längs en väg när plötsligt hela världen snurrade ett varv runt mig. Skithäftig grej tyckte jag och skrattade som en tok utan piller. Jag slog helt enkelt en ofrivillig kullerbytta men min Gin-marinerade hjärna förmådde inte ta in signalerna på rätt sätt. Mattias: Jag och mina då två bästa kompisar delade på en flaska vitt. Den ena kompisens farsa var alkis så det var en smal sak att få fram sponken. Vi kan ha varit 13 eller 14 år kanske. Det var en ljum sommarkväll och vi vinglade runt på villagatorna och gastade. Till slut föll vi skrattande ihop i vägrenen. Förmodligen var förväntningarna mer berusande än själva vinet. 2. Vilken person, nu levande eller död, skulle du helst vilja ta en öl med? Matt: Väldigt svårt att svara på. Det finns ju hundratals tjejer jag vill dricka öl med (och inte bara dricka öl med). Men så finns det ju flera intressanta personer genom historien man verkligen är nyfiken på. Många musiker jag beundrar; Cash, Dylan, Townes, Springsteen mfl. Men eftersom jag bara får välja en person och med risk för att vara tjatig och förutsägbar väljer jag Bukowski. Han skulle nog ha en och annan historia att berätta. Hermann: Jesus – om han funnits och han var/är Guds son. Stalin hade också funkat bra. David: Jesus. Skoja bara. Richey Edwards så klart! Maths: Min farfar Enok. Han dog 1973 och jag har inget minne av honom, men han lär ska ha varit en kraftig skogskarl som jobbade från ottan till kvällen. Jag vill veta var jag kommer ifrån. Mattias: Bellman. En idol sedan jag i tolvårsåldern eller så hittade en Cornelisplatta med tolkningar i farsans skivsamling. (Så här med facit i hand kan jag säga att det var en ganska dålig förebild). 3. Vad är du riktigt rädd för? Matt: Jag är livrädd för att min kropp ska sluta fungera, att jag ska skada mig så att jag ska förlora någon kroppsdel eller liknande. Hermann: Tortyr och att Mona Sahlin ska bli statsminister. David: Sprutor och höga höjder. Maths: Dåliga bilförare. De är främsta hotet mot min och min familjs överlevnad som jag ser det. Mattias: Klåfingriga politiker som inte förstår vad de gör, eller som har en agenda de inte redovisar öppet (FRA, det s.k kriget mot terrorismen, den allt mer tilltagande övervakningen och acceptansen mot den etc). Att det känns som om vi står på ett sluttande plan och snart kommer börja glida neråt i skiten på allvar gör mig rädd. Vad svarar ni?

Kategorier: Söndagspanelen |