Hur går mänskligheten under? Mattias: På eget grepp. Jonas: Det gör den inte. Kom igen nu Barstol, keep the faith. Maths: Ja det är ju förstås frestande att påstå något i stil med att vi sakta kvävs ihjäl av våra egna föroreningar tills vi en dag helt enkelt inte vaknar upp.. men det är inte så det kommer att gå till. It's gonna be a big bang, Armageddon, stort främmande föremål på kollisionskurs. Precis som i filmerna. Tack vare teknikens framsteg kommer vi att få reda på det flera veckor i förväg, men vi kommer inte att kunna göra något åt det. Och vi våndas, det blir en skärseld av Guds nåde, haha! Matt: Naturens resurser tar slut. Snart. Kniven: Långsamt, det tar kanske 1000 år till. Vi kommer fortsätta att urholka jorden. Krig kommer uppstå där rika utplånar fattiga i kampen om mat och luft att andas. Vi kommer göra jorden helt obrukbar i eftergifterna av vår girighet. Inget syre, inget vatten, ingen skog. Vi kommer bebygga underjorden i konstgjorda jättelika hålrum där vi försöker återskapa naturligt liv. Några enstaka hundratusen av oss är allt som finns kvar. Vi lever, fast utan frihet, utan stimulans. Vår sk intelligens har sedan länge vänt. Vi förlorar mer och mer av den unika logiken i vårt tänkande pga av underutveckling. Etik och moral finns inte längre, den fungerade bara i vår historia, då vi hade överflöd, då vi kunde upprätthålla lagar kring rätt och fel. Vi längtar efter vår svunna frihet, efter vår storhetstid som art. De sista barnen som föds är sterila och dom sista åren upphör således även vår sexdrift. Det som dock aldrig lämnar människan är drivkraften efter den personliga njutningen, den grundläggande girigheten, den som i grunden utplånat oss från allra första början. De sista spillrorna av mänskligt liv ligger därför de sista månaderan med ett mer eller mindre konstant heroindropp och kippar efter den sista syrgasen i sina små kapselformade sängar. Till sist dör vi äntligen ut. Utanför finns bara öken och solen som utplånat allt i sin väg. Ingen kommer sakna oss. Ingen saknar rovdjuren. David: Virus så klart. Men när Maths säger främmande föremål i hög hastighet blir jag osäker. Alla vet ju att Maths är Barstols egen Skalman och sådan vishet gör man sällan klokt i att ifrågasätta. Gå och titta dig själv i en spegel. Vad var det första du tänkte på? Mattias: Att det finns de som ser ut som 45 när de är 35, och att jag inte hör till den skaran. Jonas: Att jag trots ölmage, gråa hår och ett fårat ansikte fortfarande funkar. Men också att jag verkligen behöver en lång och skön semester. Maths: Det måste vara ljuset. Matt: Jag har en snygg näsa. Tappade jag några kilo kanske jag skulle vara attraktiv. Kniven: - Alltså, jag ser fan inte klok ut i håret. Väx hår! Väx! Nä, jag måste klippa mig. - Nej! Jag får inte klippa mig. - Jo. - Nej, jag får inte!! - Titta. En sax. - Neej. Lägg ner. Lägg ner saxen. David: Det håller ytterligare några år. Kyssar eller pussar? Mattias: Kyssar, helst. Jonas: Ledsen, men det går inte att välja mellan dessa båda fantastiska saker. Det skulle vara som att välja mellan staden Göteborg och Öis, när det ena faktiskt är en förutsättning för det andra. Det ena kan man vara generös och slösa med, medan det andra bäst hålls inom en strikt begränsad krets - i detta fall min hustru. Maths: Mycket pussar nu, på barn då alltså. Det är trevligt. Annars, när stämningen är rätt, kyssar, för att gå på djupet. Men inte hela tiden, man är väl ingen jävla fjortis heller. Matt: Kyssar med dom man älskar. Pussar på dem man tycker om. Kniven: Mjuka, långa, hårda, hala, djupa, snabba, långsamma, varma kyssar. David: Kyssar håller passionen igång. När det känns onaturligt att ge sin partner en kyss är det dags att ta tag i problemen eller dra vidare. Pussar funkar alltid men är mer flyktigt, dom kan man slösa med på ett annat sätt.

Kategorier: Okategoriserat |