Jag åker hem i skymningar. Violetta och laxrosa himlar dånar över svarta trädkronor, över sprickande slaskiga isar i kanalerna.  Solen är en mörk tangerine, kastar sig mot skyltfönster, stiger längs plåtfasader i höghusen. Sorgen över allt jag inte kan förändra gör mig gråtfärdig där i sätet längst bak och jag håller mig själv i handen och försöker andas med magen, andas rätt.

Men paniken är en hicka, ett tics, en muskel som tar i allt vad hon kan när hon slår mig. Och hon slår mig hårt, slår in tänderna, spöar skiten ur mig. Jag försöker hålla fast henne men hon är som ett fångat djur. Ett som sliter av kroppsdelar för att bli fri.

Och jag hittar inte ut från det berg jag en gång sprängde mig in i. Jag hittar inte ut från det som skulle skydda mig för resten av mitt liv.

Jag tvingas stanna inuti ett mörker för vila, för att orka andas, för att hämta andan. Och mot viljan inse att jag måste vända. Mot viljan inse att det aldrig funnits gränser för hur mycket ensamhet en människa ska klara.

Gud, jag orkar inte. Hur ska jag orka? Hur ska den som är svagast orka mest?

Och hon sover räv därinne. Jag snyftar så tyst jag kan långt in i detta ljuslösa land. Upptryckt med ryggen mot den kalla väggen och knäna mot bröstet.

Och hon ska vakna.
Och jag ska ge upp.

Det är redan bestämt.
Vägen ut

har aldrig funnits.

Av Kniven kniven@barstol.nu

Kategorier: Monolog, Ångest |