|
Fredag 2 Oktober 2009 Städernas stadAv jonas
När hela världen hetsar varandra till att ständigt upptäcka nya resmål och weekend-städer, är det lätt att glömma bort att man kan faktiskt kan återupptäcka städernas stad hur många gånger som helst. Låt mig återigen få påminna er om Paris. Här fattas inget. Barerna och restaurangerna är utsökta, arkitekturen är spektakulär och kulturen den rikaste i världen. Och parisarna är vackra, eleganta och svala.
Jag var elva år första gången jag stod uppe på Montmartre och tittade ut över denna till synes ändlösa världsstad. För en liten kille som tyckte att Göteborg var oöverskådligt stort, och alltid lyckades gå vilse mellan mammas jobb på Lilla Torget och hamburgerhaket Clock på Kungsgatan, var detta en till lika delar lockande, berusande och skrämmande känsla. Jag vet inte hur länge jag bara stod och tittade ut över denna, min första riktiga storstad, men jag kommer ihåg att jag bad att få stå kvar medan resten av familjen begav sig in i Sacre Coeur. En liten stund senare vågade jag mig bort till torget precis nedanför trapporna till den vita kyrkan, och stod och försökte ta in dofterna, ljuden och synerna från gatumusikanterna, konstnärerna, gycklarna, torghandlarna, kyparna, bilarna, den visslande polisen och ett antal tusen personer till. Jag kommer ihåg att jag fastnade, i vad som kan ha varit en kvart eller två timmar, bakom en konstnär som målade av några av husen kring torget. Jag stod med välbehagliga rysningar längs kroppen och njöt på ett sätt som jag bara kan göra medan jag iakttar ett riktigt väl utfört hantverk. Inte förstod väl jag, eller brydde mig heller för den delen, att det var skapandet av första klassens Hötorgskonst jag så njutningsfullt drogs in i.
Sen den dan är jag fast, och håller staden som den främsta av alla världens städer. Jag har återvänt gång på gång och utvecklats till en stor frankofil med åren. Det jag älskar när jag kommer till Paris är hur staden direkt förflyttar mig mentalt. På nåt vis lyckas den hitta en plats åt mig i sin egen historia, och göra mig till en i ledet av Jeanne d’Arc, de galna hoven med Ludde och Marie Antoinette i spetsen, Napoleon, Toulouse-Lautrec, Edith Piaf, Picasso, Stravinskij och 68-studenterna. Och alla andra som varit med och format Paris till vad den är idag. På så sätt lyckas denna stad göra mig till både en mycket stor man och mycket liten kille samtidigt.
Och inte nån stans eller nån gång släpper staden mig ur sitt grepp. Med sin storslagna arkitektur och historiska byggnader - Louvren, Notre Dame, Sacré-Coeur, Eiffeltornet, Triumfbågen, Versailles osv. - lyckas hon hålla mig kvar i detta tillstånd under tiden jag är där. Jag älskar dessutom hus och andra byggnader, och är därför givetvis ett mycket enkelt offer. Hälften av min tid i Paris brukar gå åt till att fascineras av fasader, med en inte helt betydelselös nacksmärta som resultat.
Kulturutbudet i Paris är ju en av anledningarna till min stora kärlek. För let’s face it - de kan utse hur många europeiska kulturhuvudstäder de vill - det finns ändå bara Paris. Gallerierna, konstnärerna, scenerna och inte minst museerna med Louvren, Musée d’Orsay och Georges Pompidou Centret som juvelerna i kronan. Sist jag var där besökte jag två nya museer jag inte tidigare besökt - quai Branly och Palais de Tokyo.
Quai Branly är Jacques Chiracs bidrag till stadens och statens kulturella skrytsamhet och givetvis lika mycket en hyllning till honom själv. Arkitekturen är storslagen och annorlunda, men inte nödvändigtvis smakfull om du frågar mig. På insidan ryms några av den franska kolonialmaktens allra vackraste och viktigaste kulturskatter från andra delar av världen, och de är givetvis värda att se. Men jag har problem med perspektivet och uttrycket: Det är genomgående ett gammalmodigt etnografiskt synsätt, där den enda rösten, den vite mannens, ger ett i lika stycken nedvärderande som exotiserande resultat. Sen använder man ett exkluderande och högtravande fackspråk i utställningarna, vilket gör att man känner sig dummare när man går där ifrån än man gjorde när man kom dit.
Palais de Tokyo däremot är ett skönt, spännande och nyskapande museum för ny, frisk, sprudlande samtida konst. Dom visar inte bara prov på fingertoppskänsla när det gäller att hitta nya konstnärer som både har något väldigt viktigt och intressant att säga om vår samtidigt, och de konstnärliga verktygen för att uttrycka det på kreativa, relevanta och skarpsinniga sätt. Museet tilllhör också ett av de få konstmuseer jag varit på där curatorerna gör mer än att hänga mer eller mindre fantastisk konst rätt upp och ner, för att sen stå och malla sig i ett hörn och låta den aktuelle konstnärens genialitet spilla över också på dem. På Palais de Tokyo är varje utställning unik, varje hängning personlig och varje curator en artist i sig själv. Rekommenderas varmt.
Som varje sann turist måste man ju hinna med lite shopping innan man hänger sig åt väsentligheterna. Det finns givetvis allt att köpa i Paris. Från stånden med bilder och böcker längs Siene, över antikhandlarna och antikvariaten i Latinkvarteren till lyxvaruhusen som Lafayette. Glöm inte att de lokala skräddarna här bär namn som Louis Vuitton, Chanel, Yves Saint Laurent, Dior, Hermès och Jean Paul Gaultier.
Väsentligheterna handlar i Paris, liksom överallt annars, om maten, drycken och människorna. Du kan visa mig vilka undersökningar och rankinglistor om världens bästa mat och krogar du vill, det finns ändå ingen plats på jorden som är så intimt förknippad med det goda livet, finessen i köket och den riktigt utsökta måltiden som Paris. Visst, privatekonomiskt kan jag bara drömma om besök hos Alain Ducasse, Pierre Gagnaire och deras amis, men det behövs heller inte. Hela stan vimlar av väldoftande och mysiga brasserier, bistron och rotisserier så det är egentligen bara att slinka in. Givetvis skall man undvika de mest turistiska delarna, men håller du dig bara borta från huvudgatorna är Quartier Latin, Montparnasse, Saint-German eller Montmartre säkra kort. Ät den bäst tillagade maten och de bästa ostarna, skåla i de bästa vinerna och njut. Ett riktigt insidertips är annars nån av krogarna på Place Dauphine, precis innanför Pont Neuf på Ile de la Cité. Jag garanterar att du kommer bli nöjd.
Det är en underbar blandning av bakgrunder och rötter som utgör den parisiska befolkningen. Du har givetvis alla franska utposter representerade, från Bretagne, Bourgogne och Provence till Guadeloupe, Martinique och Guyana. Sen har du alla immigranter, företrädesvis från gamla franska kolonier i Nord- och Västafrika. Och så alla européer som försöker etablera sig i staden, som musiker, konstnärer, studenter, eller bohemaspiranter i största allmänhet. Och så en och annan äkta parisare då förstås. Alla är de lika stolta att få tillhöra invånarna i denna stad och denna kulturella enklav. Som min vän Laurella i Paris (ursprungligen från Guadeloupe) sa till mig en gång: “In french I don’t believe we have the world ‘global’. But why should we when we have the world ‘France’?” Många ser det säkert som det ultimata beviset på fransmännens arrogans; jag ser det som ett uttryck för hur utvalda de känner sig som befolkar denna huvudstad i detta, det mest civiliserade landet i världen.
Ingen stans har kvinnorna mer klass, stil och grace än i Paris. Och männen ligger inte långt efter. Men förutom att parisarna är de stoltaste och stiligaste av alla befolkningar är de också bland de trevligaste. Fransmännen, och i synnerhet Parisarna, kan göra ett svalt och ointresserat intryck, men bortom den fasaden finns något helt annat. Ha lite humor, lite glimt i ögat, sänk garden en aning och bjud på dig själv så skall du få se. Tricket är att du måste börja. De kommer garanterat att följa efter. Lyd bara detta lilla enkla råd (och gärna något av tipsen här ovan också) så kommer du få en fantastisk vistelse i denna den bästa av världens alla städer.
10 kommentarer till “Städernas stad”Skriv en kommentar |
Sök -
Det var en kärleksförklaring som hette duga - vackert!
Jag har ett litet tips på hur man blir hjälpt i Paris som turist: Engelska är ett språk som inte står högt i kurs bland parisarna. Ställ en fråga på engelska och du kan glömma att svaret på blir på engelska, det blir på franska, om du får något svar överhuvudtaget. Men ställ en fråga på svenska (och se väldigt självsäker ut när du gör det), och vips, så kommer du att upptäcka att väldigt många parisare talar helt okej engelska.
Tack Hermann! Och tack för tipset. Jag har aldrig testat det förut men det skall jag definitivt göra nästa gång. Själv brukar jag försöka inleda med de få ord och fraser jag kan på franska, för att följa upp med en mix av svenska, spanska och engelska. Ofta nöjer sig parisarna med att man åtminstone försöker med lite franska, och har efter det inga problem att konversera på engelska. Men det är klart, man tar ju inte kommandot på samma sätt som om man drar på full svenska med en gång…
Fina ord om en kär stad! Och knoller i magen på en som också är hängiven parisofil. Paris som städernas stad är ju ett begrepp som skimrar vackert i rosa
men som samtidigt är svårt att ha invändningar mot. Allt du nämner, sånt i fast form för sinnena att uppleva och sånt som är viskningar och rop ur historien, är bara jäkligt svårslaget just där.
Angående språket är min erfarenhet att många fransmän bara skäms så över sin dåliga engelska. Efter några glas pastis brukar det lossna och då går det knappt att hejda dem. Då svarar de på engelska även om man frågar på franska. Och som sagt, allmänt kommer man långt med att visa sin goda vilja med ett par inledande ord på franska och sen engelska.
Kärleken till en stad är en väldigt spännande sak överhuvudtaget. Den som inte bara är förförelse och förälskelse. Och som känns som mer än summan av givna delar. Att nå dit är lite som att knäcka en kod, kan jag uppleva. Tvinga staden att ge efter. Upplever du att det finns ett ditt Paris?
Hm, det var ett tag sedan jag var i Paris, men det bestående minnet av den trippen är att jag blev förd åt sidan och visiterad av två tjuriga poliser - som förstås inte kunde ett ord engelska.
Jag får nog ge staden en chans till!
Och inte att förglömma, paris katakomber.
A: Nej, jag vill inte påstå att jag har hittat “mitt” Paris, trots hyfsat frekventa besök under snart 30 år. Visst finns det ställen jag gillar extra mycket och som jag alltid återvänder till, men utan att för den sakens skull känna mig särskilt hemma där. Fascinationen är fortfarande alldeles för stor skulle jag tro. Kanske når jag dit nån dag, kanske inte. Vet inte om det betyder så mycket egentligen.
Var är “ditt” Paris?
Mattias: Du skall absolut ge staden en chans till. Stan är ju inte lika simpel som London eller direkt som New York eller välkomnande som Barcelona, men du kommer bli rikligt belönad när du väl kommer förbi de första hindren. Som t ex Clouseau-inspirerad lokalpolis.
Eric: Dem har jag kvar att upptäcka. Tack för tipset!
Vill ni ha mer Paris kan ni ju se filmen Paris Je T’aime, fantastiskt fint.
Caroline: Du hävdar alltså att den är fantastisk, trots att det finns pantomimartister i filmtrailern? Det har avskräckt mig hittills, men jag skall ta dig på orden och se den snarast.
[...] Många av mina inlägg skrev sig själva i stort sett. Men min hyllning till Paris, , var en helt ny genre för mig och det var inlägg som jag fick slita en hel del med. Jag blev [...]