Stålbad

En några år gammal bild på mig och min morfar. Sommaren är oåterkalleligt borta och det nya året är här. Zlatan magar in ett mål och skänker hopp och andrum åt en pandemifixerad nation. Själv skiter jag i både Zlatan och landslaget och satt som bäst och flirtade in mig hos en tjej på krogen för att skänka mig själv lite hopp när magmålet tog i nät. Faktum är att jag inte ens märkte av att Sverige hade tagit hem segern förrän jag kom hem runt tre på natten. Trots att jag var ute bland folk hela tiden glömde jag fråga om det som borde vara, och såklart även var, nattens stora samtalsämne. Kommer vi till VM nu? Kanske, men förmodligen inte. Jag hoppas att vi gör det - även om jag skiter i landslaget. Vi behöver lite trevliga snackisar över fikabordet och på barstolen. Eller? Ekonomisk kris och grissjuka kan väl inte vara allt den här hösten? - Sedan dag ett har jag trott på den grabben, sa morfar om Zlatan när vi i söndags satt på en restaurang i Norrtälje. Alla äldre män, som av någon anledning hyser faderskänslor alá Mats Olsson för Zlatan, får vatten på sin kvarn när vår underpresterande drummel till långskånk får till det. - Och svinsjukan skrämmer mig inte, den har jag enligt säkra uppgifter burit på hela livet, fortsatte gubben. 81 år och hård som granit. Så vill jag också vara när jag är gammal. Men jag tvivlar. Har man som min morfar gått från barnhemsbarn till framgångsrik bagare och egenföretagare har man byggt upp en inarbetad säkerhet, en vishet om att man fixade det, rodde hem livet och lyckades göra det bästa av det man fick till skänks. Vår flytande generation bär på för många valmöjligheter. Smörgåsbordet är så stort att utbudet gör oss svaga och skelögda. Förhoppningsvis bär krisen och grissjukan med sig att perspektivet blir en aning smalare. Att vi fokuserar. Fan vilken otäck livscoach jag låter som, men jag blir gärna lite lagom misshandlad, eller rättare sagt tar ett rejält kok dyngstryk av samtiden för att komma ut hårdare på andra sidan och kunna tjonga in bullarna i ugnen och få möjligheten att kicka tillbaka vid Norrtäljeån på gamla dar och över en öl blicka tillbaka på livet och tänka att, ja fan, jag gjorde mitt.

Kategorier: Betraktelser, Samhälle | Tags: grissjuka, pandemi, svininfluensa

Permalink

4 kommentarer till “Stålbad”

1. Måndag 7 September 2009
   

    Maths skriver:
   

   Jag erkänner att jag för första gången i mitt liv är rädd på riktigt för en influensa. Jag har så oerhört mycket att förlora, man blir lätt protektionistisk och överbeskyddande när man har barn (i mitt fall väldigt många barn).

   Fördelen din morfar har är ju också att han sitter med facit i hand. Han gjorde det bästa av sin hand, som du säger, medan vi andra fortfarande sitter och grubblar över hur vår hand egentligen ser ut. Vissa dagar känns det ju som man har en royal straight flush på gång, andra dagar är det inte ens par i tvåor.

   Jag vill också ta smällar, för jag vet att jag i princip bara kan lära mig något vettigt och bestående av törnarna. Men som det är nu duckar man ju instiktivt hela tiden, vet inte ens från vilket håll smällen kommer.. om den kommer. Jävla limbo liksom, flunsan och krisen anar man som osynliga andar som kan slå till när som helst, men de jävlarna bara leker med mig. Come on you fuckers! Hit me! Jag hatar limbo.

2. Måndag 7 September 2009
   

    Stålbad | Zlatan Ibrahimovic Fansite skriver:
   

   [...] See the original post here: Stålbad [...]

3. Måndag 7 September 2009
   

    David Ärlemalm skriver:
   

   Maths>> Även om jag inte har ungar själv kan jag till viss del förstå hur du känner inför influensan. Jag jobbar ju med ungdomar varav många har nedsatta funktioner och tillhör den grupp som kan komma att drabbas allra värst. Min mardröm är att bli smittad och i min tur råka smitta någon av dem. Fy fan, jag vågar knappt ens tänka tanken.

   Morfar fick en stroke när han var femtio. Han hade drivit eget bageri i närmare tjugofem år och såg fram emot att dra ner på takten och njuta av livets frukt de sista femton åren innan pension. Då hände det. Han förlamades i halva kroppen och läkarna gav honom inte ens ett år. Han lever ännu, trettioett år senare. Även en hand som kan kännas som par i tvåor kan vara värd att spela på ibland.

4. Tisdag 8 September 2009
   

    Maths skriver:
   

   Jo, det är nog det jag menar också egentligen. Det är dags att sluta grubbla och spela den hand man har.

Skriv en kommentar