Min mormor bodde i en trea på Hornsbruksgatan på söder, tillräckligt högt upp för att man från bäddsoffan i biblioteket kunde sitta och betrakta de skummisar som brukade stryka omkring i Högalidsparken. Jag älskade att som liten sitta uppkrupen i fönstret på kvällarna och titta ned på gatan. Det var exotiskt och spännande för en person uppvuxen långt från stadens betong. På kvällen satt jag med mormors teaterkikare och tittade upp mot kyrktornen eller ned på de människor som med en skygg blick över axeln skyndade sig från tunnelbanenedgången mot den egna portens säkerhet. Jag fantiserade om vad som fanns inne i den märkliga smutsgrå byggnaden som utgör stationshuset, med sina ständigt blanka och tomma fönster. Med kikaren riktad mot fönstren och beredd att huka mig, förväntade jag mig nästan att se ett få se ett par röda ögon som glimmade till i mörkret. Lägenheten var stor och tyst. Det enda som hördes var de trygga, taktfasta hjärtslagen från det gamla golvuret, byggt av Jöns Blomgren nådens år 1733, och svagt avlägset det ständiga suset från Hornsgatan. Väggarna i biblioteket var förstås klädda med bokhyllor, och det låg en behaglig doft av damm och gammal åldrad litteratur i luften. Det fanns en mindre samling biblar av olika format och tjocklek. I en av dem, tryckt i mitten av 1800-talet, låg torkade blommor pressade mellan de tunna sidorna, så sköra att de nästan förvandlades till stoff när man höll upp dem mot ljuset. I pärmen fanns en hälsning på konfirrmationen från en stolt far, skriven med snirkliga bokstäver, som spröda, bruna spindelben. Mormor satt alltid i en grönblommig fåtölj i vardagsrummets ena hörn. Hon hörde dåligt och var halvt blind, och fördrev tiden med korsord och radio. För sin ålder var hon förvånansvärt kry och stark i övrigt. Hon hade förvisso rökt länge men samtidigt arbetat som sjukgymnast och haft vett att hålla igång fysiskt. Sjuttiofem år gammal halvsprang hon upp och ned för de långa rulltrapporna mot Hornstulls perrong. Vad hjärnan anbelangade var den också i gott skick - varje dag memorerade hon en dikt av Gustaf Fröding för att träna minnet. Överallt i våningen fanns gamla reliker från förr. Sablar på väggarna, gamla oljemålningar, tunga mörka möbler. Sådant som vår generation fraktar till Myrorna eller säljer på Blocket till förmån för serietillverkade möbler från IKEA. I bokhyllan i vardagsrummet stod samtliga band av Nordiskt Familjelexikon, sida vid sida med gamla stenkakor och benvita, ömtåliga porslinsfigurer. Min kärlek till staden började i den där lägenheten. På något sätt hade mormor varit bekant med Sven Hedin, den gamle upptäcksresande författaren som innan han hemföll åt nazismen ritade kartor under en tid då det fortfarande fanns vita fläckar på jordgloben. Snidade och förgyllda dörröverstycken, gåvor från fjärran land, satt ovanför dörrarna i hallen och vardagsrummet. Kanske bar de fortfarande en liten bit av hans själ. Möjligtvis var det hans osynliga astrala hand som sträcktes fram ur sniderierna och genomborrade mitt hjärta och väckte upptäckarhungern. När det blev dag smög jag ur den mörka lägenheten, ner genom trapphuset som bar doftspår av matlagning och sopor, och ut i den befriande friska luften. Jag promenerade ned för den lugna Hornsbruksgatan mot Hornstull. Där hamnade jag i en skiv- och tidningsaffär som låg precis i hörnet av Långholmsgatan och Bergsunds Strand. Det var en plats att återkomma till, för där, i skydd bakom skivbackarna, kunde man förstulet och med stora ögon låta sig sexualupplysas via de erotiska magasin som fanns staplade i väldiga och oordnade travar. Så långt sträckte sig upptäckarlustan för tillfället. Jag rörde mig inom en radie av några hundra meter från högkvarteret på Hornsburksgatan, men var fortfarande lite för osäker för att våga ge mig iväg på längre upptäcksresor. Men senare, och då främst via den romantiserade bild som Cornelis och Bellman målade upp genom pappas gamla raspiga LP-skivor, började spökhanden ånyo rota omkring i mitt inre och hungern vaknade till liv igen. Jag började sluka Stockholmiana och under en period av ett par år undersökte jag systematiskt varenda kvadratcentimeter innanför tullarna. Jag sög i mig allt. Karlberg, där doften från sjön blandades upp med lukten av bensin och olja från alla motorbåtar, och där tårpilarna i sin törst höll på att falla ner i kanalen. Gamla Stan, där jag fantiserade om att att här, just här, kanske Bellman hade legat utslagen med leriga byxor och nedspydda skor! Hornsbergs arga och bullrande industriområde, de kvava och nedsmutsade prången längs Münchenbryggeriets tegelfasader. Norra Stations övergivna godsvagnar med inristade hälsningar från packarna. Riksarkivets mörka och tunga borg, tom och med ett spöklikt kvardröjande eko från fingrar som vänder blad, där tystnaden bara störs av fönsterrutor som klirrar när pendeltågen rullar förbi några meter bort. Centralstationen, med sin myllrande folkmassa där alla är på väg någon annanstans, med känslan av uppbrott som börjar och slutar med skenor åt alla håll. Glaspalatset vid Sergels Torg, och på baksidan ett luftintag som om man sluter ögonen låter som ett vattenfall. De breda och tysta bakgatorna på övre Östermalm, de knarrande träbåtarna som ligger och gnider bort fernissan sida vid sida längs kajen mot Djurgården. Den mystiska borgen i Vanadislunden, och den nakna grönspräckliga kroppen av en kvinna i brons. Jag var vid femton års ålder fast besluten om att en dag bo i stan, kosta vad det kosta ville. I gymnasiet såg jag halvt medvetet till att skaffa mig vänner som bodde inne i stan, bara för att jag skulle kunna få besöka dem och supa in atmosfären. Och än idag älskar jag att komma hem till folk - även om jag inte längre väljer vänner efter adress - som bor centralt i stan, i gamla hus med själ, där man kan stå i fönstret och tjuvtitta in i andra människors mysigt upplysta krypin. Häromdagen upptäckte jag emellertid att uppäckarlusten svalnat. Jag går inte på gatorna med samma glöd som förr. Husen ser inte längre så spännande ut, de ser ut som... hus... i en stad. Jag känner inte längre en pirrande förväntan inför att gå in i en okänd affär eller ett mysigt fik. Det kan förstås bero på att staden är av begränsad storlek - det finns inte några oupptäckta platser kvar. Kartan är färdig, de vita fläckarna ifyllda. Eller så har jag bara blivit äldre, trött och tråkig. Kanske måste jag byta stad. Ibland vore det nästan skönt, jag börjar mer och mer irritera mig på Stockholms lattesörplande och inredningsbesatta invånare. Men innerst inne vet jag att det aldrig kommer hända. För plötsligt en dag befinner jag mig på cykel på en skuggig bakgata en varm sommardag, där solkatter från fönstren lämnar guldspår i asfalten. I närheten slår en kyrkklocka två. En bil tutar från kvarteret intill. Då blommar kärleken upp på nytt, och jag inser att jag egentligen alltid varit fast. Jag kommer aldrig kunna lämna den här stan.

Kategorier: Betraktelser, Kärlek | Tags: Bellman, Cornelis Vreeswijk, Högalidskyrkan, Hornsbruksgatan, Hornsgatan, Hornstull, Jöns Blomgren, Stockholm, Sven Hedin