|
Måndag 16 Februari 2009 Stockholms BlodbadAv david
Tänk dig att du går ner på Stureplan sent en kväll - du vet platsen för Stureplansmassakern 1994. Väl där drar du upp en pistol, eller ännu hellre ett maskingevär och avlossar en salva lösa skott mot passerande människor. Tänk dig kaoset. Människor som flyr åt alla håll. Panikslagna. Du skulle rensa hela Stureplan på några få sekunder. Kanske med undantag av någon chockad stackare som ligger snyftande kvar på marken. Sedan sätter du dig ner och inväntar polisen. När de efter någon minut dyker upp lägger du bara lugn ifrån dig geväret och låter dig gripas. Efter att du blivit tagen till arresten och de börjat söka igenom dig på allvar plockar du fram en liten lapp som förklarar att det hela rör sig om en del i ett konstprojekt. Ett examensarbete för Konstfack. Stockholms blodbad skulle du kalla det. Ett konstprojekt med avsikt att belysa hur skör vår trygghet är. Hur snabbt den kan raseras. Otvivelaktigt finns det en och annan som skulle omfamna ditt konstverk som ytterst provokativt och vågat. Fan, du skulle hamna i historieböckerna och användas som exempel i etiska diskussioner som skulle sträcka sig långt utanför Konstfacks väggar. Det skulle förmodligen finnas ett allmänintresse för dig över många år. Tänk dig; ”Terroreleven – tio år senare”. Konstnärer över hela världen skulle bli gröna av avund när de såg all uppmärksamhet som riktades åt ditt håll. För face it, inte särskilt många bryr sig om konst i dag. Det är sällan något når utanför galleriernas väggar. Konst är som amatörteater och poesi – något för de närmast sörjande. Vill du göra avtryck gäller det att skrika högt eller ta konsten till folket med streetart och jippon. För ingen jävel utom din morsa och dina - med fri öl mutade - polare kommer bry sig. Förmodligen inte ens de, men de kommer i alla fall dyka upp och lägga huvudet på sned åt din videoinstallation med förlösta frysta kycklingar. Det trista med den konst som faktiskt når igenom är att den sällan väcker andra frågor än var gränserna för vad som är konst går. I alla fall inte utanför den innersta kretsen av sedan tidigare konstintresserade. Och gör den det så är det i regel bara för att konsten tangerat gränsen för det lagliga och då är ju svaret redan glasklart. Olaglig konst är också konst men konstnärer är precis som du och jag - de får också ta ansvar för sina handlingar. Det spelar ingen roll om du har ett femton sidor långt manifest som ingående beskriver din baktanke, det folk kommer minnas är fortfarande det faktum att du var den som lurade in dig på psykakuten, eller vandaliserade en tunnelbanevagn inför förskräckta medresenärer. Skriker du högt gäller det även att ditt syfte är lika glasklart som din röst är hög - annars kommer det du vill säga enbart drunkna i förfasande över det du gjort. KLIPPET HAR TYVÄRR TAGITS BORT FRÅN YOUTUBE. 40 kommentarer till “Stockholms Blodbad”Skriv en kommentar |
Sök -
Andra gången konst tas upp på Barstol och andra gången den samtida konsten sågas. Tillfällighet eller är det verkligen såhär redaktionens inställning till konst i allmänhet ser ut?
@ Jonas: Redaktion?
Bra text, tycker jag. Men är konsten verkligen så perifer, endast för de närmast sörjande? Är det verkligen så eller känns det så för att du själv inte är så intresserad? (Det är inga retoriska frågor alltså, jag funderar på det och undrar på riktigt). Jag tror inte att den är mindre i centrum nu än förr, inte att den är mindre uppskattad nu än förr, inte att den är mindre lönsam nu än förr. Men jag vet ju inte heller.
Tycker att konst är viktig och behövs för att belysa saker ur ett extra perspektiv (när det fungerar som bäst). Hade Anna Odell varit journalist hade hon kunnat ta sitt wallraffande mycket längre och flera röster hade höjts om vilket viktigt och uppoffrande arbete hon gjort.
Att konstnärerna ska ta sitt ansvar är självklart, det debatten verkar handla om är ju om deras skola har ett ansvar. Lite hederligt bildningskomplex, inga mer skattepengar till konstfack etc (läsarstorm mot konstfack enligt metro i morse). Löjligt!
Sen är det klart att det är utstuderat med uppmärksamheten, Odell kommer ju vara den enda studenten som får sitt examensarbete visat och diskuterat i rapport och aktuellt osv. VIll hon inte bli konstnär kan hon alltid bli pr-konsult efter det här.
Matt: Okej då, samlingen av skribenter på Barstol.
Varje skribent på Barstol står för sina egna inlägg - det kan vara värt att poängtera. Men sedan kan ju åsikterna bland oss ibland sammanfalla.
ja, syftet med dessa så kallade konstprojekten. den mediala debatten som dom självklart vill uppnå måste vara ett av dom större syftena eller är det endast ngn form av kaosteori eller på sin höjd vriden etisk egoism/etisk partikularism.
människor upprörs, diskuterar, tar ställning. utan den mediala debatten är dessa “konstprojekt” ganska poänglösa. men dom har, som du skriver, med dessa projekt tagit ett rejält steg utanför dom konstnärliga ramarna genom att bedriva oetisk konst. det är en del av motivet.
men fortfarande, syftet. mer än den mediala debatten då. något mer måste det ju ändå vara, syftet är annars inte hållbart.
att dra in andra oskyldiga människor i sitt projekt, kränka andra människor, ta arbetstid och resurser från arbetande människor och andra sjuka - jag syftar här främst på psykakutsprojektet. jag blev rasande när jag fick läsa om det. hon gjorde mig så fruktansvärt jävla upprörd då det är en kränkning mot alla sjuka och alla som arbetar i vården. vårdande bygger på förtroende, på att sjuka människor lägger sitt liv i andras händer, att vi som vårdar andra människor tror på det människan framför oss förmedlar. Odell skär med sin numera mediala makt genom det förtroendet. hittills har hon skadat och förstört mer än uppnått något hållbart eller helande.
jag hoppas verkligen inte hon gör mig besviken när hon nu ska presentera projektets helhet i maj som det så vackert lugnas med. jag hoppas inte att det bara är vi (folket) som är projektets huvudaktörer. jag hoppas att hon ger mig en stor insikt om något jag inte redan visste för att på något sätt få det här projektet lite lite rättfärdigat trots att hon har begått helt regelvidriga handlingar.
bra skrivet D.
ciao.
Okej. Om vi släpper det organisatoriska (ledsen om jag uttryckte mig slarvigt/okunnigt i frågan):
På den gemensamma kulturbloggen Barstol (så presenteras den åtminstone på Facebook) har det endast skrivits två artiklar om “konsten”. Både uttrycker en skarp generell kritik mot den samtida konsten. Tillfällighet?
@ Jonas: Förmodligen inte någon tillfällighet att åsikter och värderingar ibland sammanfaller då barstols skribenter är män i ungefär samma ålder och goda vänner.
Själv tycker jag att jag hyllat en hel del samtida konst. Men då konst i form av musik.
Annars tyckte jag bara det lät roligt med “redaktion” det lät så proffsigt på något sätt.
Jonas: Som Matt och Mattias påpekar har vi ingen redaktion eller ansvarig utgivare, vi är fyra skribenter vars texter inte representerar en kollektiv uppfattning.
I den här frågan håller jag inte med David när han skriver att inte särskilt många bryr sig om konst idag. Jag tror att konsten lever och frodas väl, men att den har antagit delvis nya former, smugit sig in i populärkulturen och därför inte är lika lätt att identifiera som den konst som ställs ut på gallerier. Kort sagt, för att ställa diagnosen på samtida konst tror jag man måste vidga perspektivet och innefatta även populärkultur, inte bara gallerier och projekt från elever på Konstfack. Det är förstås en subjektiv bedömning, jag har inga siffror.
Konstfack har också ett ansvar för sina elever läs kommentarerna i det här inlägget http://marianova.com/users/annikamarusarz/blog/kan-man-freda-sig-mot-konsten Vad är det för Högskoleutbildning seriöst alltså?
Efter att ha sett filmen så tyckte jag ändå att det var något som var intressant med den, det kaos-aktiga, stressiga och inte korrekta. Tycker om det på något sätt, tror inte han/hon gjorde det för att vandalisera. Kanske är det sådär många känner sig inombords egentligen, särskilt unga. Istället använder de frustrationen i att bli huliganer eller göra något annat dumt. Det är inte alla som passar i den skräddarsydda “svensson”-mallen. Jag tycker den här filmen har något att säga iallafall. Tycker inte det är jämförbart med att spela psyksjuk på psykakuten.
Eric Rosen>> Jag har väl snarare en nyfikenhet än ett brinnande intresse för konst. Men jag har periodvis umgåtts rätt mycket med konststudenter och den bilden jag fått är den jag förmedlar här. Men jag skriver mig veterligen ingenstans att det någonsin funnit någon ”gamla goda tiden”. Det tror jag inte heller.
Henrik>> Vi ska inte glömma Nug här ovan. Han har ju redan fått en hel del uppmärksamhet.
Kniven>> Håller med dig om vad du skriver. Har träffat Odell vid ett flertal tillfällen och någonstans anar jag att det finns mer till det här än vad vi fått veta hittills – allt annat skulle göra mig grymt besviken.
Maths>> Bara för att klargöra en sak så talar jag om konst konst här. Äh, du fattar vad jag menar.
Jonte>> Jag tycker filmen är suverän – även om den avtar lite i kraft framåt slutet. Däremot vänder jag mig mot en av de andra filmerna där Nug drar in ofrivilliga aktörer i sitt projekt. Det var inte snällt gjort. Och jag tycker gott han eller skolan kan ta ansvar och betala för saneringen.
Nä jag kan inte låta bli att kommentera det här heller.
Först jämför du NUG med “stureplansmorden”, för sprayfärg på döda ting är ju jämförbart med vapen mot människor. Såklart. Sen dristar du dig till att hävda att “konst bara är nåt för de närmast sörjande” för att sedan kläcka ur dig att du umgåtts/umgås med konststuderande.
Man kan ju bara dra följande slutsatser:
1. Du lever utan kontakt med verkligheten
2. Dina vänner är pissiga på konst
3. Du är 65 och inte 35 år
4. Ditt bloggande ÄR ett examensarbete för konstfack. Av det smaklösare slaget
Jag gör ett inlägg från en annan blogg som jag skrev i samband med “ramaskriet” kring Odell, länken närmast nedan. Del av mitt inlägg fter det.
http://procedomani.wordpress.com/2009/01/26/for-konstens-skull/
För konstens skull
Dr Åsa
( — )
Men hela denna “affär”, och hur den blåses upp i media, tror jag främst är en del i ett större politiskt spel, med en populistisk agenda, där avsikten troligast är att man ska kunna plocka snabba och billiga poänger. Möjligen är Anna Odell som person en fullt medveten del i detta spel, eller så kan hon ha utnyttjats av andra krafter. Som har intresse av tysta alla former av kritik (nu i kristider), och att piska upp en lynchstämning mot konstnärer.
Eller, så kan det vara ett seriöst syftande försök till att skapa debatt. Fast jag håller för troligare att det är en annan agenda, i stil med den ovan nämnda, som ligger i botten för det hela.
I ÖVRIGT
Författaren Roberto Saviano var förra året inbjuden till svenska akademin, med anledning av sin bok Gormorra (som också blivit film). I en TV-sändning från svenska akademin (i SVT), där jag tyvärr kom in lite sent i programmet, uttalade han följande ord ” dess chefer är ofta läkare, byggmästare eller psykoanalytiker”.
Då enda orsaken till att Saviano befann sig i Sverige är att han skrivit en bok om Maffian och pga detta lever under dödshot, så är det rimligt att anta att han syftade på att vissa föredträdare för dessa grupper chefar förgreningar maffian, eller sitter i toppen på organisationen. Man kan ju dessutom kolla med SVT ifråga om exakt vad Savian sa, eller BE DEM SÄNDA EN REPRIS. Eller läsa boken. Saviano påpekade i samma sändning att maffian även har förgreningar in i Sverige.
Anna Odells konstprojekt och hur det framställs i media sker alltså inte i ett makt-vakum. Även om hon KANSKE inte är seriöst syftande, så ges i och med detta ett tillfälle att kasta skit på konstnärer i största allmänhet.
Det handlar om makt, makten över ordet och tolkningsföreträdet. Och konstnärer kan vara ganska så besvärliga ur det perspektivet. När Salman Rushdie skrev Satansverserna fick han en dödsdom hängande över sig, utfärdad av en iransk präst (eventuellt flera), när Savianos bok Gormorra sålde tillräckligt bra fick han e dödsdom över sig från maffian. Den svenske förfataren Stieg Larsson levde med dödshot hängandes över sig för att han granskade svensk högerextremism.
Frågan är bara vilken funktion Anna Odell har i detta spel om makten över tolkningsföreträdet för att beskriva verkligheten. Är hon fullt medveten om vad hon gör, eller utnyttjas hon av krafter som haft för avsikt att använda det hon kanske seriöst syftat till för sina egna syften?
Eller är allt bara en slump?
Och en verklig skandal…
Fortsättning följer, pga polisanmälningar och det hon nu anklagas för. Så det kanske blir en riktigt utdragen följetong i medierna som ytterligare kan användas för att bedriva drev mot konstnärlig verksamhet?
Tja, de som lever får se.
Bånga-bånga m. fl.: Är det verkligen helt omöjligt att se ett värde i Anna Odells wallraffande? Vi (åtminstone många, inkl. jag själv) hyllar andra som wallraffar och nästlar sig bland motorcykelgäng och huliganer, och skildrar den verkligheten från insidan. Om man nu vill göra samma sak med svensk psykvård är väl inte det per automatik fel? Om det är kvalitet i det som kommer ut, tycker jag nog att det både rättfärdigar metodiken och är jävligt spännande.
Bånga-bånga>> Vi är många som undrar och vi lär inte blir klokare förrän Odell presenterar sitt examensarbete. Jag hoppas och vill i alla fall gärna tro att det finns mer till det än vad vi hittills fått veta.
Jonas Dahl>> Jag tvivlar på att det var klassiskt wallraffande Odell försökte sig på. Om det var det så ställer jag mig tveksam till om några timmars wallraffande verkligen kan säga så värst mycket om hur psykvården fungerar. Men jag kan så klart ha fel.
Wallraffande är en metod som ibland behövs, men det är verkligen ingenting man ska göra lättsinnigt - med det inte sagt att det var så i det här fallet.
Tidigare i dag skrev jag en artikel om en SR-journalist som wallraffade sig in hos sverigedemokraterna under flera månader innan hon blev avslöjad. Läs gärna.
http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/136662-dold-reporter-ranad-sverigedemokret
Apropå Jonas Dahls facebook-kommentar var jag tvungen att kolla upp saken, och vad ser jag inte där?
“Barstol - en kulturblogg för män mellan 30-40 år.”
Haha! Det här kanske inte var nåt för mig trots allt…
Manzuri>> Äh, det där ska läsas med en nypa salt. En stor nypa salt. Kolla bara på vilka som är med i gruppen.
Vi är för alla som vill läsa oss. Sådeså.
Ärlemalm, fortfarande analysens mästare. Jag tror, precis som Julia, att David Ärlemalm är 65 år och inte 35 som han själv hävdar. Det finns mycket som talar för det, främst kanske det faktum att ingen i så ung ålder som Herr Ärlemalm skulle kunna komma med så knivskarpa analyser. Dessutom har skribenten ett sådant makalöst språk, något man inte har sett sedan Hjalmar Söderbergs glansdagar.
Om du är 65 år gammal har du verkligen tagit väl hand om dig David, det måste jag säga.
Som vissa av kommentarerna antyder är denna blogg ett egensinnigt och säreget konstprojekt som driver med både medieproduktion, samtida journalistik och konst.
Författaren till dessa mästerstycken har tagit ironin ett jättesteg in i framtiden och hans expertis på Wallraffande kommer givetvis från hans infiltration av redaktionen på nyheter24. Vilket vi så småningom kommer att få läsa allt om i ett avslöjande reportage som blir till en vildsint uppgörelse med samtidens nivellering.
Jag kan gå i god för att det kommer att bli en upplevelse utöver det vanliga för är det någon som dricker direkt ur samtidens pulsåder är det Ärlemalm. Läs bara stycket om hur han i likhet med bibelns Davis och Goliat gör med en rollatorstant och hennes rädsla för döden mitt uppe i julhandeln.
Ett finare sätt att högtidshålla vår frälsare och motverka samtidens nivellering kan jag inte komma på att jag läst under det nya seklet.
Julia, Pill, Cutting Edge, finns det några argument mot Davids inlägg, eller är personangrepp allt som finns i verktygslådan?
Fan David, Cutting Edge har avslöjat vårt konstprojekt. Vad ska vi ta oss till?
@ Greger: Julias inlägg inleds väl med fyra raders ganska legitima argument?
>>Greger, jag kan ju givetvis endast svara för mig och jag känner mig lite illa berörd när du säger att jag går till personangrepp. Jag anser själv att jag lämnat rätt sakliga kommenterar till det som David valt att lägga ut på bloggen, och vilket ju måste antas är den sida av honom och hans åsikter som han vill visa upp. Vi tar det här steg för steg och långsamt så att alla kan hänga med.
1. Jag skrev: “Du lever utan kontakt med verkligheten”. Detta var en kommentar till Davids påstående att konst endast är något för de närmast sörjande. Det (relativt sett, beroende på intellektuell förmåga) underförstådda här är således att “vi” som lever i verkligheten vet och förstår att detta givetvis inte är sant. Konsten lever och frodas, inte minst den gatukonst som David på ett pinsamt sätt försöker dissa.
2. Jag skrev: “Dina vänner är pissiga på konst”. Detta syftade naturligtvis till att David som har varit/är tjenis med en eller annan konststudent har tvingats bli mutad med gratis öl för att besöka deras vernissage och antagligen då för att deras konst var helt ointressant (pissig).
3. Jag skrev: “Du är 65 år” Och här gör jag en egen analys av texten David skrivit. Uttryck som “ta ansvar för dina handlingar”, “vandalisering i tunnelbanan” och “förskräckta medresenärer” gör att David, i mina ögon, framstår mer som en förnumstig liten närsynt farbror än den sköna, öldrickande söderkillen med oklanderlig musiksmak som han så gärna vill framstå som.
4. Jag skrev: “Ditt bloggande ÄR ett examensarbete för konstfack” och detta som en replik på att David tycker det är det är smaklöst att folk låtsas ta självmord och graffar ner i tuben och kallar det för konst, medan jag tycker det är smaklöst att garva åt polare som berättar att dom betalat för att knulla en kvinna medvetslös (inlägget horhistorier) samt jämföra skottlossning och graffiti på en blogg som kallar sig en “kulturblogg för män mellan 30-40 år”. Så smaklöst att det skulle kunna platsa som ett examensarbete för konstfack, om man nu (i likhet med David) anser att de ex-jobben var smaklösa.
Hej David!
“Och gör den det så är det i regel bara för att konsten tangerat gränsen för det lagliga och då är ju svaret redan glasklart.”
Vad menar du här? Vad är glasklart? Menar du att det som tangerar gränsen för det lagliga per automatik inte är konst? Vore intressant att höra hur du tänkt.
För mig är det förövrigt uppenbart att det är samhällets reaktion på denna konst som är själva kärnan i konsten, och i det måttet säger både Odell och NUG otroligt mycket om vår samtid. Hör bara alla upprörda röster och alla förståsigpåare som vet vad konst är och inte är, och hur snabbt folk skriker efter förbud och inskränkningar i våran yttrandefrihet. Lynchmob säger jag bara. Konstnär är det nya jude.
Berit>> Svaret kom i meningen efter: ”Olaglig konst är också konst men konstnärer är precis som du och jag - de får också ta ansvar för sina handlingar.”
Kanske hade det varit tydligare om jag använt kolon. My bad.
Vad gäller den övriga diskussionen så verkar det ha uppstått ett och annat missförstånd. Bland annat att jag skulle anse att Nug och Odell gör osmaklig konst, att jag ogillar gatukonst i största allmänhet (jag graffade för tusan själv i min ungdom – det var hårda bud på 50-talet) eller att jag skulle jämföra Nugs konst med stureplansmorden.
Inget av det stämmer så klart - vilket vem som helst som läser inlägget och mina tidigare kommentarer kan se. Det går ju som bekant att vara kritisk till delar av det en konstnär gör utan att förkasta hela konstnärskapet.
Fan, David, nu har jag läst och läst igen.
Med den största vilja att förstå.
Och jag tror att jag äntligen har gjort det.
Och den huvudtes du driver är ju en intressant och troligtvis korrekt iaktagelse av samtiden. Nämligen att konsten har sån liten plats i samhället och samhällsdebatten att den enda gång den egentligen diskuteras bland en vidare krets är när den extremtydligt slår på provokationens trumma, typ i dina exempel eller muhammed som rondellhund, eller de danska muhammedkarikatyrerna. Konst skall givetvis provocera ibland, men konst borde vara så mycket mer, så mycket större och så mycket viktigare - även den konst som inte främst vill provocera eller ifrågasätta gränserna för konst. Men inte ens våra största samtida konstnärer som Billgren, Mamma Andersson eller von Hausswolff blir till en kommentar runt fikabordet. Om än så liten…
Om detta nu var din tes borde du gjort den mer klar och pedagogisk. Du får tänka på att du skriver för oss vanliga, dödliga. (Jag tycker att det är glasklart att det är detta du vill utrycka nu när jag läser ditt inlägg igen. Men jag fick verkligen leta mellan raderna, känslorna och bi-teserna för att komma dit).
Eller är jag fortfarande på fel spår?
Jonas Dahl>> Du lyckas ganska exakt pricka in det jag ville säga.
Misslyckandet, som jag ser det, är att den konst som når igenom sällan leder längre än till just den ständigt återkommande diskussionen om var gränsen för konsten går - även om det är en nog så viktig diskussion blir den enahanda och riskerar att döda det som egentligen var konstnärens syfte.
Själv tycker jag ju så klart att jag var tydlig. Men jag tar till mig av din kritik - även om jag alltid oroar mig mer för att skriva folk på näsan än tvärtom. Lite tuggmotstånd ska det ju vara.
Det är underhållande att David Ärlemalm även kallar sig Jonas Dahl.
Ja, det hade sannerligen varit underhållande…
Men jag finns på riktigt. I Göteborg dessutom.
Varsegod att mejla på jonas@jdconsulting.se eller ringa på 0705-728595.
/Jonas
Ps. Jag aldrig ens träffat David.
Kaa-tiiichhh!
Nu har jag liksom Jonas Dahl läst texten igen och inser ju att det är otroligt långsökt att göra tolkningen att David drar paralleller mellan Stureplansmorden och NUG. Vad tänkte jag?! My bad.
Intressant info att David har ett förflutet som graffare. Who would have thought liksom. Tänk om han dessutom hade fått “ta ansvar för sina handlingar” och fått 100 papp i skulder som sextonåring till följ av nolltolerans och hårdare-tagism. Vem vet, då kanske Sverige hade fått klara sig utan hans utomordentliga analyser och genomtänkta blogginlägg.
Julia>> Trevligt att du faktiskt tog dig möda att läsa igenom inlägget i stället för att fortsätta fantisera ihop saker som inte stod där.
Fortsätter det på det här viset kommer du säkert kunna föra en diskussion utan att önska livet ur folk också. Lovande.
På min tid handlade det mer om att man fick tvätta klotter i två veckor om man åkte fast – vilket förvisso aldrig hände undertecknad.
“Skriker du högt gäller det även att ditt syfte är lika glasklart som din röst är hög - annars kommer det du vill säga enbart drunkna i förfasande över det du gjort”.
Glasklart var det ja… Dina läsare (bl a Julia och jag) vill bara att dina texter lever upp till de krav du ställer på konstnärerna
Jonas Dahl>> Jag tycker faktiskt att jag var rätt tydlig. De tre sista styckena är rätt rakt på sak. Eller?
Men uppenbarligen var det en del som missförstod och då är jag inte sämre än att jag tar åt mig av det.
Sedan är det ju så klart skillnad på att göra som du gjorde och faktiskt anstränga sig för att förstå och att göra som Julia som i stället valde att försöka lägga ord i min mun.
[...] tjugo år senare ser jag en film på YouTube där klottraren NUG fjantar omkring på Fridhemsplans tunnelbanestation med en sprayburk i högsta hugg. Jag blir [...]
David. Väldigt bra skrivet!! Håller med dig. Hoppas att många läser det här.
Katarina>> Tack!