|
Måndag 26 Oktober 2009 StolthetAv david
- Ni två, ni följer med mig, sa den unga mannen i skjorta och slips och ett väldigt propert utseende, som inte riktigt hörde hemma i en verkstad, och pekade på mig och killen som satt bredvid. Den andra killen tittade frågande på mig som om jag skulle veta vad det gällde men jag bara ryckte på axlarna.
Jag reste mig upp från bordet där vi suttit och testat små antenner hela förmiddagen, och dagen innan den, och dagen innan den, och följde med mannen som kommit för att hämta oss.
Vi var inhyrda, ditskickade av ett bemanningsföretag. Vi arbetade en dag i taget. Ringde in kvällen innan eller tidigt på morgonen för att se om de hade något att erbjuda.
- Ja, det är ett företag ute i Åkersberga som behöver extra hjälp i dag och kanske några dagar framöver. Nej, du behöver inte ha ömtåliga kläder med dig, det är sittande arbete.
Mer än så fick man i regel inte veta. Det var alltid enkla arbetsuppgifter. Några nätter blev jag skickad till en stor postcentral för att sortera paket i lastvagnar. Och nu hade jag varit några dagar ute i Åkersberga och arbetat för ett företag som tillverkade antenner. Det var ett enformigt arbete som gick ut på att ta en antenn i taget och fästa vid en mottagare. De antenner som fick en grön lampa att lysa lade vi i en kartong och de som inte gav något utslag slängde vi i en soppsäck.
Dagen innan hade jag arbetat bredvid en iransk poet som sade sig vara välkänd i sitt hemland och berättade att han vid något tillfälle hade läst upp dikter i svensk radio.
- Vi kastade stenar på shahen, sa han. Vem fan är shahen? tänkte jag.
Killen som gick bredvid mig nu var också från mellanöstern. Han var yngre än mig, kanske strax under tjugo. Innan vi blev hämtade hade vi bara hälsat och utbytt några få ord. Jag var trött och inte på humör för kallprat och han verkade inte heller lika talför som poeten dagen innan.
- Ni ska få andra arbetsuppgifter under eftermiddagen. Soprummet ska tömmas och allt som är där ska sorteras ner i containrar, sa mannen medan han ledde oss genom korridorer och en stor verkstad som fick den verkstad vi arbetade i att framstå som mycket liten.
- Här inne är det, sa han och öppnade en dubbeldörr till ett stort rum som mynnade ut på en lastkaj varvid det stod två stora containrar.
- Kartonger och papper i den högra och allt annat i den vänstra sa han och vände sig om och gick.
Vi tittade på varandra. Rummet var fullbelamrat med gamla kartonger, lastpallar och skräp. Det skulle bli ett tungt arbete.
- Vad fan är det här för jävla skit, sa jag. Vi har inte blivit hyrda för att utföra den här typen av arbete.
Jag hade en dejt på kvällen och bar skjorta och ett par svarta byxor på mig som jag hade för avsikt att hålla rena. Det fanns inte tid att åka hem och för att duscha och byta om innan och arbetet skulle göra oss svettiga och skitiga, inget snack om den saken.
- Vi har inte ens fått några handskar, det här funkar inte, sa jag.
Den andra killen såg också missnöjd ut.
- Aa, fan asså, det här hade man ju velat veta innan så att man liksom varit inställd på det, sa han.
- Precis, de valde ut oss för att vi är unga och de tror att de kan köra med oss hur som helst.
Vi gick tillbaka ut i verkstaden och frågade oss fram till mannen som hade hämtat oss. Han satt bakom ett skrivbord inne på ett litet kontor och tittade upp när vi kom in i rummet.
- Är det något problem?
- Det här är inte vad vi kommit hit för, sa jag. Jag frågade innan och fick höra att det inte rörde sig om kroppsarbete som behövde oömma kläder. Jag har inga problem med den typen av arbete, tro inte det, men då vill jag känna till det i förväg så jag kan klä mig därefter, sa jag.
- Ni får betalt av oss och då utför ni de uppgifter vi ålägger er, sa han irriterat.
- Glöm det, sa jag och tog samma ton. Jag tänker inte förstöra mina kläder för att ni inte låtit oss veta vad som gäller.
Mannen tappade med undersidan av en penna på skrivbordet och satt tyst med rynkad panna i några sekunder, under vilket jag hann känna den förorättades klump i halsen och ställde in mig på trotts och vägran och “fan, då drar jag”-attityd.
- Okej, så här gör vi, sa han. Ni kan låna arbetskläder av oss och får sluta en kvart tidigare så ni hinner duscha innan ni går härifrån. Funkar det?
- Absolut, sa jag och log inombords. En seger, tänkte jag, en seger för den lilla rättvisan.
- Häng på här så ska jag visa, sa han och reste sig upp bakom skrivbordet. Han tog oss till ett ombytesrum med dusch i anslutning och låsbara skåp.
- Strax tillbaka, sa han och gick iväg bara för att komma tillbaka med arbetskläder, handdukar och varsin halvliters cola.
- Tänkte att ni kanske blir törstiga under arbetet, sa han.
- Du, jag vill bara be om ursäkt för tidigare, sa jag. Om jag lät dryg menar jag. Jag är bara rädd om kläderna och har en dejt efter och jag var inte inställd på att bära sopor.
- Okej, sa han och log.
Trots leendet och det nästan överdrivet vänliga bemötandet med cola och handdukarna och den extra kvarten fick jag en känsla av att jag missat något. Att det inte riktigt stämde.
- Fan, det här blev ju riktigt bra, sa den andra killen.
Vi bytte om och högg tag i soprummet och sorterade allt i de två containrarna och vi tog pauser ibland och satt i solen på lastkajen och drack ur våra colaflaskor och snackade och skämtade och sa att fan om inte det här var bättre än att sitta och testa antenner hela dagen.
- Det är mitt första jobb, sa killen. Jag hoppade av plugget i våras och det har varit skitsvårt att hitta något men nu har jag arbetat några veckor och varit här och på posten och på ett lager och det är riktigt bra faktiskt.
Han berättade att han var i tioårsåldern när han kom till Sverige och att han helst av allt ville spela fotboll.
Vid eftermiddagens slut var soprummet tömt och vi duschade och bytte kläder och gick till tåget som tog oss tillbaka till Östra station.
- Ses förmodligen i morgon, sa jag.
Men det blev inga fler pass ute i Åkersberga. Inte på posten heller. När jag ringde morgonen därpå berättade bemanningsföretaget att de fått in klagomål på att jag hade attitydproblem och därför inte kunde låta mig fortsätta arbeta för dem. Tyvärr, lade de till, vi fick ett gott intryck av dig, men vi har inte råd med missnöjda kunder.
Kanske hade mannen som satte oss i arbete i soprummet blivit tillsagd att ta tag i det och bara ville få det gjort. Kanske såg han en uppstudsig kille framför sig och insåg att det enklaste var att smörja fanskapet och låta honom tro att han har rätt för att sedan sätta krokben för honom. Kanske tänkte han på det när han gick och hämtade cola och log överseende åt min ursäkt. Jag hugger dig i ryggen, grabben, tro inget annat. Jag ler mot dig nu, men i morgon står du utan arbete och du kommer förstå varför.
Det var sensommaren 1998. Jag var tjugotre år.
Att sticka upp är en lyx. Att ge någon fingret är en lyx. Ja fan, stolthet är en lyx. Och lyx har man inte alltid råd med, annars vore det ingen lyx. När man är tjugotre är man inte medveten om sådana saker, då är stolthet ett måste och fan om man ska ta skit från någon bara för att man har en hyra att betala.
I helvete heller. Inte jag.
Jag fick ett nytt jobb några veckor senare. För mig var det lugnt, jag kunde unna mig min stolthet.
Frågan är, kunde den andra killen göra det? Hade han råd med min stolthet? Han som inte hade ett svenskt namn och som hade hoppat av skolan och egentligen bara ville spela fotboll och hade allt, verkligen allt, emot sig och var glad över att äntligen ha fått ett jobb. Drog jag med mig honom i fallet och landade han i så fall efter några veckor, som jag, eller var det jobbet hans chans och tog jag den ifrån honom bara för att jag var rädd att skita ner min skjorta?
17 kommentarer till “Stolthet”Skriv en kommentar |
Sök -
Misstänker att “sopp-” ska vara “sop-”.
I övrigt: Skön seger över skrivbordsmannen!
2. JJ>> Det har du ju helt rätt i, måste genast ändra. Vill gärna skylla på Works, men förmodligen var det hjärnsläpp.
Jo, men han drog ju längsta strået i slutet, den jäveln!
Det är en svår vågskål det där känns det som. Hur mycket skit ska man ta för att hålla en god arbetsmoral?
Vad är värt det och vad är inte. Man kan slita ut de tankarna till förbannelse. Så länge det just då känns rätt, så är det troligtvis det.
Allt löser sig. Det gör det alltid.
Och i detta fallet tyckte jag du hade all rätt att skjuta fram hakan. Seger till dig helt klart. Hoppas det löste sig även för den andre killen.
Men det var väl dig dom hade problem med? Inte den andre killen, eller? Fick han också foten?
Martina>> Precis som du säger är det en vågskål. När jag var yngre brukade jag sparka bakut direkt och agera i affekt, men i äldre dar har jag lärt mig att vara mer taktisk och låta känslorna lugna ner sig något. Det är en balansgång som vi alla måste lära oss och ibland måste man även tänka efter vilka konsekvenser det kan få för andra.
Maths>> Det vet jag ju inte och den frågan är själva kärnan i inlägget - vad ens handlingar får för konsekvens för andra. Men jag kan tänka mig att det uppfattades som en gemensam protest och att han mötte samma öde. Tyvärr.
Bra !
Livet i ett nötskal, dina handlingar har oftast inte bara betydelse för dig.
Bra !
Livet i ett nötskal, dina handlingar har oftast inte bara betydelse för dig.
Sorry för upprepningen men jag vill inte lämna anonyma kommentarer… Lägger till några länkar till mina egna funderingar om ansvar gentemot andra.
http://peowagstrom.wordpress.com/2009/05/02/stoicismen-ett-socialt-ideal/
http://peowagstrom.wordpress.com/2009/05/14/att-ta-hansyn-till-andra/
skitbra text, david. precis så här är det för mig att snart fylla tjugofyra. får så mycket skit för detta. får så mycket skit för att jag värderar rättvisa och stolthet. hade aldrig tänkt på det som en lyx. men du sa det. det är verkligen precis vad det är. en lyx som jag krampaktigt håller fast vid för att jag är så rädd att lära mig leva utan det och “rätta in mig i ledet”. och visst fan förlorar jag på det, telefonsamtalen från jobbet blir färre och färre. men vad ska man göra då? nog förstår jag väl att det är en tidsfråga, ju äldre man blir desto bättre lär man sig att hantera det, men jag vill inte sluta vara ett enda stort fuck you-finger när jag blir orättvist behandlad. jag brukade ju tycka att det var en god egenskap jag hade!
Peo>> Tack! Tänkvärda länkar.
Leila>> Precis som Martina skrev ovan är det en vågskål. Men de gånger som hänger kvar och som gnager är ju i regel de då man lagt band på sig och tagit skit. Samtidigt kan det finnas ett värde i att lugna ner sig och tänka över saker innan man reagerar. Eller, om man vet att det kan komma, vara mentalt förberedd.
Är man snarstucken, som jag, händer det ju ibland att man överreagerar bara för att man är trött eller stressad eller att hugget kommer plötsligt, och man slår tillbaka utan att tänka och allt blir pannkaka.
Det är en knepig situation, det där med att sitta och vänta vid telefonen och vara beroende av andras välvilja. Arbetar man som timmis är man ju utlämnad åt vad andra för tillfället tycker om en.
Men samtidigt, hellre överreagera någon gång för mycket än att vakna upp brun på näsan. Att ta skit eller slicka arsle är för ängsliga personer utan stolthet och en sådan vill man ju inte bli.
Fast det är inte alltid så antingen eller (som att man måste välja mellan att ta skit eller slicka arsle).
Själv tycker jag att det är viktigt att säga vad jag tycker. Om chefen sen bestämmer att jag ska göra något annat än vad jag tycker är rätt så gör jag det och tänker att hon/han får ta smällen av (det i mitt tycke dåliga) beslutet.
Min uppfattning om man tycker att något är fel på jobbet är: Säg ifrån på ett trevligt sätt, föreslå alternativa lösningar, var ödmjuk inför att även cheferna har begränsat handlingsutrymme. Får man inte igenom en grej på första försöket kan man låta det vila ett tag och sen testa att lägga fram det längre fram och på ett annat sätt. På så vis behöver chefen inte tappa ansiktet och erkänna att de hade fel från början. (Har aldrig varit i din situation, att man är på nya arbetsplatser varje dag. I såna fall är det nog bättre att tillämpa samma strategi fast på bemanningsföretaget för att försöka påverka dem att förbättra sina rutiner.)
Att jobba innebär ju tyvärr att man inte får bestämma helt själv (så länge man inte har eget företag, och även då är man väl oftast beroende av att hålla sig väl med kunder etc). I gengäld får man pengar. Märker man att man känner sig förnedrad på regelbunden basis är det nog bra att söka annat jobb.
Oj, lät kanske hårt. Klart jag fattar att det inte är über-enkelt att hitta jobb.
Gillade inlägget skarpt, reagerade bara lite på vissa av kommentarerna.
Ester>> Det är ju ett antal år sedan det här hände, men i unga år var jag flera gånger på arbetsplatser som på olika sätt utnyttjade ung och utsatt (invandrare, lågutbildad) personal, som hade fog för att vara extra rädda om jobbet.
Det kunde handla om allt från obefintliga raster till, som i det här fallet, helt andra arbetsuppgifter än de man kommit dit för. I vissa fall är sånt helt okej och jag har aldrig varit den som är rädd för att hugga i och ta ett extra handtag.
Men man kan tycka att det vi sedan fick (kläderna, tillfälle till dusch) borde ha varit en självklarhet från början. Visst var jag ung och framförde min kritik på ett klumpigt sätt, men att det kostade mig jobbet var helt uppåt väggarna.
Att man på en arbetsplats får vara beredd på att vara flexibel är egentligen en helt annan diskussion, tycker jag.
Absolut. Som sagt så tyckte jag att inlägget var högintressant, men sen tappade jag tråden lite när jag läste kommentarerna
Tack för tänkvärd läsning!
Har också förfärligt svårt att hålla tyst när jag känner mig orättvist behandlad. Har varit tungt många gånger då det är väldigt svårt att vinna mot jävlig auktoritet.
Så för min del har det alltid handlat om att skaffa mig kvalifikationer som gör att jag har råd att säga ifrån när det blir fel, och min överordnade inte har råd att vara orättvis och förlora mig. WIN!
Fast den verkliga konsten ligger nog ändå i att bita ihop.. och framföra sina åsikter på ett jävligt rakt men diplomatiskt sätt.. Då kan man oftast vinna och ändå låta den man pratar med tycka att den har vunnit. DOUBLE WIN!
David: Okej, jag förstår. Men det hade varit intressant att veta vad som hände den andre killen, jag menar om han klarade sig så bevisar ju det (just i det här fallet) att dina handlingar INTE fick någon konsekvens för någon annan. Själva kärnan i texten kan, utan detta svar, vara antingen det ena eller det andra.
Caroline: Att ge konstruktiv kritik är otroligt svårt, speciellt i emotionella lägen, men om man behärskar det kan man komma väldigt långt. I arbetslivet såväl som i privata relationer.
Caroline>> Visst är det så, och det är ju i den diplomatin man gärna faller i unga år. Tack!
Maths>> Absolut, men jag skriver ju inte heller att han fick sparken utan teoretiserar kring möjligheten. Poängen går uppenbarligen fram hur utfallet än blev och blir inte mindre relevant för det, tycker jag.