|
Torsdag 7 Maj 2009 Svarta vattenAv Mattias
Jag har alltid ogillat att simma. Jag känner mig utsatt och sårbar i vatten - jag är ingen god simmare och jag blir fort trött. Efter bara några simtag känns det som om armarna förvandlats till klumpiga stockar. Jag törs inte simma ut längre än kanske tjugo meter, för jag är rädd för att jag inte ska orka tillbaka igen. Så rysligt genant, att drunkna blott trettio meter från stranden.
Men det är inte bara det. Det vilar något över små insjöar och tjärnar, något svart och olycksbådande. Kanske är det för att de så ofta är avstängda, ett friskt inlopp saknas. Skärskådar man vattnet ser det grumligt och sjukt ut. Bara en anomali kan frodas och utvecklas under sådana förhållanden.
En het sommardag var jag ute och cyklade i en skog utanför stan. På min väg passerade jag en liten tjärn. Den låg som ett blankt öga som stirrade upp mot himlen. Vattnet var lugnt och stilla, det surrade i luften och vid strandkanten stretade vasstrån som ett buskigt ögonbryn.
Jag tog chansen, klädde av mig och hoppade i vattnet. Det var varmt och skönt. Jag låg naken och flöt på rygg en stund, njöt av solskenet och hoppades att ingen skulle komma och störa. Allt var i stort sett perfekt. Och ändå kändes det plötsligt helt fel.
Tjärnen var inte stor, och det kanske var just det. Jag var plötsligt så nära mittpunkten, nu var det lika långt åt alla håll. Oväntat sköt en uppbubblande nervositet fram, ett sug i magen som fick mig att haja till och genast börja simma tillbaka mot stranden.
I gyttjan på sjöns botten vilade något gammalt och orörligt. Det väcktes ur sin dvala av något som störde. Plaskande ljud, förvrängda och basfyllda genom vattenmassorna, helt olika de som annars fortplantade sig genom vattnet. Långsamt och trögt rörde det sig genom bottenskiktet och tittade upp mot vattenytan med en bleksiktig blick. Såg efter om det var värt besväret. Det var länge sedan nu. Så länge sedan.
När den satte sig i rörelse virvlade slammet upp som små bruna mandelflarn. Gasfyllda bubblor steg mot ytan som sköra dykarklockor.
De tunna hårtestarna böljade efter kroppen. Alger och slemliknande trådar föll av och gled ned mot botten igen. Lemmarna vilade ut med sidorna, men när den närmade sig ytan sträcktes en knotig hand uppåt. En trög, ovan rörelse. Stel och knyckig efter att ha varit stilla så länge.
Jag såg mig själv med andra ögon. En klumpig och långsam figur, gulaktig i det gröndunkla ljuset, med rörelser som speglade den tilltagande paniken.
Löjliga fantasier, förstås. För mycket Stephen King i unga år. Det enda som simmar omkring med slemöverdragna ögon i den där sjön är små mörtar. Ändå andades jag lättat ut då jag nådde strandkanten och flåsande satte mig i gräset. Jag såg på den lilla tjärnen, tänkte hastigt på de hemligheter dess mörka och uråldriga vatten dolde. Jag brydde mig inte om att torka, utan drog på mig kläderna och cyklade snabbt iväg med en obehagligt stickande känsla i ryggen.
En gång vände jag mig om innan jag stormade vidare längs den slingriga skogsstigen. Och jag kan nästan svära på att jag såg en krusning på vattenytan...
14 kommentarer till “Svarta vatten”Skriv en kommentar |
Sök -
herregud vad bra. jag hoppas du skriver vid sidan om det här.
jag har en rädsla för vatten, så jag tycker detta inte bara är briljant skrivet utan också mycket intressant.
Bra text som får mig att tänka på John Ajvide Lindqvist. När jag var liten var jag fruktansvärt rädd för de svarta linjerna i botten av simbasängen ute i Upplands Väsby. Jag fick för mig att det var långa mörka vattenormar som skulle komma och slita ner mig under ytan.
En bekant till mig, som vi behöver namnge, blev så skraj efter att ha sett Hajen att han inte vågade bada badkar på flera år. Och då var han ändå i tonåren.
Fan jag är likadan, du ska inte trivialisera och förlöjliga dina känslor, det finns visst monster under ytan,
Tack för era vänliga kommentarer!
Knivtid: Nej, det gör jag inte, fast jag kanske skulle försöka. Jag har så otroligt dåligt tålamod bara.
David: att vara skraj för hajar i badkaret låter lite over the top. Men å andra sidan - rädsla är ju sällan rationell; jag kände själv ett visst obehag att bada skumbad efter att ha sett Terror på Elmstreet.
Jag är en sötvattenman, snott från Kurt V, och trivs rätt bra i vatten som inte känns som buljong. Friskt kallt sötvatten…. bara en och annan Gädda i vassen som skräms.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och citera en, i mitt tycke, stor svensk ordkonstnär. “Vatten, stan är full av vatten, Vatten, lite grann i hatten”. Nu kanske det här kommer att låta en aning underligt, men just denna låt fick min rädsla för vatten att om inte försvinna så i alla fall bli mycket mindre. Lyssna på den i samband med att du känner ett krypande obehag i kroppen, det kanske hjälper även dig. Tack för en jättebra och intressant text.
Tanken på Robert Broberg gör mig tyvärr mer rädd än någonting annat.
Hej!
Födelsedags-Mattias sov forfarande när vi lämnade festen - trevligt att träffas!
Och vilken fin och bra sida ni har tillsammans, den ska jag lägga till mina favoriter. Jag måste erkänna att jag också får en sugande panik ibland när jag badar i lilla sjön vid torpet - hur blankt och idylliskt det än ter sig…
Kuslig stämning!
Sofie: Ja, han såg en smula utslagen ut när jag drog, så det förvånar mig inte…
Så himla bra skrivet! Det berör verkligen, på ett ruggigt men samtidigt vackert sätt. Ringarna på vattenytan sprider sig i samma takt som rysningarna längs min ryggrad…
Hej allihop,
Jag heter Emelie och jobbar med en TV-produktion i sthlms skärgård. Vi letar med ljus och lykta efter någon som har fobi för vatten, att vara på båt, att simma eller liknande. I kort så jag tänkte att jag skulle chansa och höra om det finns någon här med en sådan fobi/rädsla? Skulle du tycka det var intressant att delta i ett program och få hjälp av en terapeut att komma över din fobi?
hör gärna av er om ni tycker det verkar intressant så svarar jag på frågor!
Mvh Emelie emelie_gea@hotmail.com
Magdalena: Tack!
Emelie: Inte jag iallafall, men tack för att du frågade.