Är det inte likt så säg En air av värdighet och omtanke har alltid kännetecknat de svensexor jag själv varit med och arrangerat. I vårt kompisgäng har ambitionen alltid varit att alla som är med ska ha roligt, men inte på en persons bekostnad. Jag vet att det går stick i stäv med normen, många (speciellt män mellan tjugo och trettio) tar bara för givet att svensexa är lika med förnedring. Men nu är inte vi mellan tjugo och trettio, vi är ganska mycket äldre än så. Om det är åldern eller god uppfostran som spelar den avgörande faktorn skiter jag i, vi är helt enkelt snälla killar och det står vi för.  Alltså var det med både lättnad och glädje i sinnet som jag kunde konstatera att min egen svensexa följde samma fina tradition. Visst försökte mina vänner lägga ut ett och annat villospår efter vägen, men jag förstod ju redan från början att något sovande under bar himmel långt ute i skogen skulle det aldrig bli tal om. Sovsäcken förblev oanvänd. De ljuger väldigt dåligt mina kompisar, också ett sympatiskt drag. Istället var temat för dagen bollspel, vilket kanske för somliga av er känns malplacerat i sammanhanget eftersom jag (antar jag) lätt kan passera som en blodfattig bokmal som läser politiska tidskrifter och Karl Marx på min fritid. Men låt det vara känt, en gång för alla, att jag är sportigare än man kan tro.  Detta känner mina vänner till, speciellt de som fått stryk av mig i tennis genom åren. På tennisplanen har jag nog tagit mina finaste skalper, även om det.. hmm.. var några år sedan nu. Riktigt så roligt fick jag inte ha det i lördags, det var istället golf, beachvolleyboll och fotboll som stod på schemat. Tre aktiviteter som jag nu kommer att beskriva och betygsätta (ja vad fan, det här är en egotripp, deal with it).  Golf är en sport (eller sällskapsspel om du frågar mig) vars symboliska värde en gång i tiden var enormt i mitt liv. Enligt mitt sätt att se på saken var det bara borgarbrackor som spelade golf, du skulle aldrig få se mig med en järnnia i handen. Men tiderna förändras, och så också vi. Alltså har jag inte längre något principiellt problem med att synas på en golfbana. Lördagens runda var mitt livs blott andra, så spelet blev ju därefter. Men vad jag upptäckte var att man, precis som i dart och bowling, vinner på att vara lite salongsberusad. Mitt fantastiska inspel på hål sju hade jag till exempel aldrig klarat av i nyktert tillstånd. Jag tror också att mitt tålamod med alla rosa pikétröjor i området växte i takt med ruset, feta män i golfbilar lyckades jag dock inte ha överseende med. Känslan det ger att damma iväg en hård liten boll 150 meter med en klubba är förvånansvärt befriande, synd bara att den infinner sig så sällan. Känslan det ger att hamna i ett vattenhinder eller långt ute i skogen är förvånansvärt irriterande, och den infinner sig istället alldeles för ofta. Jag ger golf betyget 3 av 5 barstolar.  Lite kuriosa, efter några hål kom vi ikapp ett gäng fantastiskt trevliga ungdomar som bjöd mig på öl, sprit och cigarr. Jag kan inte ge sporten golf cred för detta, däremot känner jag en nyfunnen och stark tro på framtiden.  Precis som golf har beachvolleyboll också varit en sport som i min bok förknippats med en viss typ av människor (läs oljiga strandraggare). Skillnaden i image mellan beachvolleyboll och den klassiska formen volleyboll som utövas inuti illaluktande gymnastiksalar kunde inte vara större: den senare formen har alltid förknippats med akademiskt utbildade och tämligen långa människor med dålig eller obefintlig koll på mode medan strandvarianten snarare har fått den där extreme-stämpeln som innebär att alla som utövar sporten automatiskt är coola, snygga och får ligga så in i helvete.  Beachvolleyboll ska alltid spelas barfota och med bar överkropp, åtminstone sa mina kompisar så. Alltså var det bara att strippa och brutalt avslöja min Tour de France-bränna (den som får det att se ut som du fortfarande har en vit t-shirt på dig när du klätt av dig). Efter en trevande inledning (jag har inte rört en volleyboll sedan högstadiet) började vi komma igång och lyckades efterhand åstadkomma några publikfriande bollar. För det ska du veta om den här sporten, det estetiska är väldigt viktigt. Både hur man själv ser ut (där var ju jag rökt då) och, mer viktigt, hur snyggt man spelar. Pluspoäng utdelas om man kastar sig raklång i sanden och räddar bollen från att dö i sista millisekunden (jag lyckades med ett par sådana) eller gör vältajmade blockar framme vid nät (fick in en sådan). Det hjälper ju förstås om man är hyfsat lång (184 cm i mitt fall) men det är absolut inget krav eftersom en snygg smash ändå är en total utopi på den amatörnivå där vi dödliga snart 40-åringar håller till.  Till min förvåning märkte jag efter ett tag att det här spelet passade mig som hand i handsken. Faktum är att det just då kändes som jag var född till att spela beachvolleyboll (möjligen kan alkoholen ha påverkat bedömningsgrunden, möjligen också det faktum att mitt lag vann). Hur som helst hade jag otroligt roligt. Det som också talar för sporten är att den utövas på stränder, vilket för en kille som Matt säkert kan betyda att han har svårt att koncentrera sig på spelet men jag tänker mer på belöningen som infinner sig när man svettig och sandig kastar sig i det svalkande vattnet efter matchen. Jag ger beachvolleyboll betyget 4 av 5 barstolar (på villkoret att man får dricka öl vid sidbyten, annars blir det en trea).  När den otränade 40-årskroppen var tillräckligt mör för att med all rätt söka upp närmsta barstol och dricka upp resten av ölen där var det så dags för det mest klassiska inslaget i våra svensexor: det ständigt älskade och hatade spelet fotboll. Sist jag spelade fotboll på en svensexa stukade jag foten så illa att jag haltade i tre månader, så du kanske kan förstå att jag kände en viss nervositet när vi närmade oss brottsplatsen (faktiskt samma plan nu som då). Men under det alldeles speciella grupptryck som råder när pojkar och män börjar dela upp sig i två lag är det bara att ta en till öl och satsa fullt. Det fick bära eller brista, för fotboll skulle det jävlar i mig spelas!  Jag behöver förstås inte förklara spelet för er, detta underbara spel som brutalt avslöjar alla brister i din bollkontroll såväl som din grundkondition. Vi höll väl en hyfsad nivå i ungefär tio minuter, resten av matchen var en kamp mot brännande bröst och likstela lår. Under denna batalj, som för betraktaren måste ha liknat en korpmatch i slow motion, kunde man höra oss ropa saker som "Vadå, det var ju axel mot axel!" och "Spel på bollen, sluta fjompa dig för helvete!". Vi tog med andra ord spelet på stort allvar. Och det är det här som är tjusningen och hela grejen med fotboll: varje gång man spelar blir det allvar. Varje gång man beträder en fotbollsplan, även om det bara är "på skoj" med polarna, så vet man att risken att det kommer att göra ont är överhängande. Faktum är att det SKA göra ont, annars är det inte fotboll. Det ska vara krig, kärlek, ångest, glädje och spring tills du dör, bollen ska in! I vilken annan sport kastar jag mig handlöst in framför mål, med livet som insats, för att få en tå på brorsans stenhårda inlägg från höger? Ingen, jag säger ingen! Aldrig vinner man så skönt som i fotboll, aldrig förlorar man så surt (och fråga inte hur det gick för mitt lag). Jag ger fotboll betyget 5 av 5 barstolar. Resten av kvällen ägnades åt välbehövlig bad/bastu/relax, restaurangbesök samt ett godhjärtat men lamt försök att dansa styrdans på skumt dansbandshak. På vägen ut råkade jag för övrigt höra kvällens jobbigaste replik (mannen, ganska full, vänder sig till sin kvinna, ganska nykter, och säger "Och dig är jag så jävla trött på, ditt jävla åderbråck!") Ja jag säger då det, idioter finns det överallt. Även inom den så folkligt förankrade dansbandskulturen. Så till slut, hur mådde jag egentligen dagen efter en svensexa? Jo tack, alldeles utmärkt. Visserligen skrek hela kroppen ut sin träningsvärk och vänstra knäet (fotboll) borde nog inte vara riktigt så där svullet. Men bakfyllan som fanns där, som bara måste ha funnits där, besegrades på något märkligt sätt av ett inre leende som omvänt till den mörka sidan kunde ha bränt ner både skogar och huvudstäder. Kort sagt, jag kände mig oövervinnerlig och överöst av kärlek och omtanke. Precis så som man ska känna sig efter en lyckad svensexa. Tack killar!

Kategorier: Betraktelser | Tags: beachvolleyboll, dansband, fotboll, golf, öl, Svensexa