Om det är någonting amerikanska komiker är bra på, och svenska komiker urusla på, så är det politisk satir. Just nu t ex vimlar etern av klockrena Sarah Palin-imitationer från den lysande Tina Fey (Saturday Night Live), och genom historien har samtliga presidenter, vice presidenter och andra högt uppsatta politiker alltid fått sina fiskar varma. Vare sig det är Letterman, Jay Leno, Conan O’Brien eller Jon Stewart som levererar skämten så finns där en skön respektlöshet inför landets makthavare, de tvålas helt enkelt dit ordentligt. I denna skara är förstås Jon Stewart den främste, eftersom han bygger hela sin identitet som komiker på att häckla politiker. MEN VAR ÄR DEN SVENSKA POLITISKA SATIREN?! Jag menar hallå.. man får ju för fan gå tillbaka ända till Helt Apropå-gänget på 80-talet för att hitta en svensk motsvarighet. Och även om detta gäng knappast var de vassaste knivarna i lådan så VÅGADE de ändå sätta två sockerbitar i käften och imitera Birgitta Dahl. Det är ju fasen helt makalöst modigt med dagens mått mätt. Och jag säger inte att våra komiker skämtar om fel saker, folk får väl skämta om vad fan de vill, men det saknas något, och att det är så säger något om vårt samhälle idag. Den rädsla för att stöta sig med politiker som dagens så kallade komiker visar upp är nämligen inte bara osmaklig, den är rentav farlig. Ett samhälle (nu kommer det) behöver komiker som vågar stöta sig med politiker, och politikerna själva behöver det faktiskt också. Vänta, jag ska förklara det där. Ett samhälle utan politisk satir riskerar att hamna i ett tillstånd av överdriven respekt för makthavare, och detta är ett mycket farligt tillstånd. Utan denna granskande lupp som letar upp och vänder på smutsig byk, samt gör humor av det, är risken uppenbar att vi inte ser, eller ännu värre, ser men inte vågar reagera på, maktmissbruk, korruption och annat märkligt som dessa människor kan tänkas göra sig skyldiga till. Och jodå, jag vet att vi har samhällsgranskande journalister så det räcker men humorn, mina vänner, den spelar en nyckelroll för vår förmåga att se och ta till oss budskapet. Samhällsgranskande journalistik och engagerade bloggar är skitbra, jag dissar inte dessa instanser för en sekund, men jag tror på allvar att komikerna når många människor som aldrig har hört talas om Blogge Bloggelito och tycker att Janne Josefsson är en påfrestande figur som omedelbart zappas bort. Visst är det politics light, men det är fan så mycket bättre än ingenting, och det kan i bästa fall vara en väg in i något slags politiskt medvetande för väldigt många människor. Prime time politisk satir är en bristvara vars frånvaro i förlängningen kan åsamka landet Sverige större skada än regeringen Reinfeldt själv. Och varför behöver politikerna satiren då, menar jag? Jo, av samma anledning som ovan men från andra sidan myntet. Den granskningen som komikerna står för i USA, och den breda publik som de når, är alldeles utmärkta känselspröt i myllan för politikerna. Det kallas feedback för i h-e, och jag är alldeles övertygad om att våra politiker lider dagligen av för dålig feedback. På så sätt är komikerna bryggan mellan politikerna och den skara samhällsmedborgare som är allra minst politiskt engagerade, dvs samma skara samhällsmedborgare som oftast avgör valen. Dessutom borde det kunna resultera i en extra tankevända hos våra kära politiker lite då och då om de vet att det sitter en knivskarp jävel med bra sändningstid där ute som kommer att hugga på allt som rör sig.

Men vänta nu, säger du, finns det verkligen ingen komiker där ute som ger sig på politiker? Inte på teve, nej nej, inte en chans. Men, envisas du, Parlamentet då? Nej, säger jag, Parlamentet är skådespelarövningar inför publik (se vilken duktig skååådis jag är som kan improviseeeera så här)  som lyckas med konststycket att aldrig nudda vid den svenska politiska agendan. Men Betnér då, fortsätter du, HAN är väl ändå politisk? Jo, förvisso, han spottar och sparkar och svär men sällan uppåt tyvärr. Dessutom har även han en tendens att ge sig på företeelser snarare än personer, och det är personliga påhopp jag vill ha.

Men innan mörkret lägrar sig helt och hållet över din horisont ska jag tända ett litet ljus åt dig. Jo ser du, det finns ett gäng som gör ett jävla bra jobb, faktiskt, men vet du var de sitter nånstans då? PÅ RADIONS P1! Jodå, Public Service heter programmet som sänds varje söndag 09.04 till 11.00 och häcklar politiker så det står härliga till. Träffsäkert och påläst, precis som det ska vara. Kände du till det programmet? Nej, tro fan det. Vem lyssnar på P1 en söndagsmorgon liksom. Så min första uppmaning går ut till cheferna på SVT: ge detta radioprogram en bra sändningstid, och gör det nu! De kan väl sitta där och sända radio i teve om de inte kommer på något annat koncept, det verkar ju vara populärt nu för tiden. Min andra uppmaning går ut till Kristian Luuk: gå tillbaka till att härma Letterman, men gör det fullt ut den här gången. Våga häckla Reinfeldt istället för att dansa med honom i det där töntiga och skittråkiga videoprogrammet du har nu. Verkställ!

Kategorier: Politik | Tags: komiker, Politik, Public Service, USA