Det var när jag studerade den osmakliga höjden på barnens julklappshög som den lilla bisatsen i rapporteringen från klimatmötet i Köpenhamn gjorde sig påmind igen. Precis som Maths förutspådde blev det ett mycket intetsägande klimatmöte och således en mycket dyster rapportering från Köpenhamn. Världens ledare har tydligen viktigare frågor att handskas med än att rädda världen från den förestående klimatkatastrofen. Suck.

Men mitt i den massiva rapporteringen om ingenting letade sig en liten bisats in som faktiskt gav mig en gnutta hopp. Och en anledning att framöver inte bara prata om klimathotet utan också om klimatmöjligheten. Denna undanskuffade men viktiga mening lyder ungefär såhär: “Tack vare all effektivisering skulle vi bara behöva arbeta 3 timmar om dagen för att upprätthålla 1948 års konsumtionsnivå”. Japp, ni läste rätt:

Tre timmars arbetsdag för att konsumera lika mycket som man gjorde 1948!

Vi vet att vi måste minska vår konsumtion ordentligt om vi skall ha en chans att upprätta något som liknar ekologisk jämnvikt på vår jord. Men hittills har det alltid presenterats som ett jättelikt problem där vi måste offra en jädra massa. Sen jag läste meningen ovan har jag bestämt mig för att kravet att få ner konsumtionen till 1948 års nivå är ett rimligt första mål. Inte för att jag vet exakt hur de levde 1948, men när man hör ens morföräldrar berätta om efterkrigstiden, eller ens pappa prata om barndomens första år låter det ju inte direkt som det gick någon nöd på dem. Visst, de badade säkert inte i prylar, men de hade vad de behövde och lite till - boende, bil, kläder, mat, nöjen och semester. Okej, det finns vissa saker i dag som man inte behövde konsumera 1948 som vi säkert vill ha kvar framöver - viss hemelektronik, mobiltelefoni och bredbandsuppkoppling. Släng på det då på 1948 års konsumtion så kanske vi måste arbeta 4 timmar per dag istället.

Vi vet att vi inte blir lyckligare av massa prylar. Samtidigt vet vi att det sk. livspusslet (att det ordet ens existerar vittnar väl om hur sjukt våra liv har blivit?) blir allt svårare att få ihop för väldigt många människor. Lyckan bor inte i stress och konsumtion i överflöd, utan i att umgås med familj och vänner, att träna, sova och äta ordentligt, att vårda kärleken, att trivas där man bor och att hitta mening i sitt arbete ihop med andra. Ändå jobbar vi allt hårdare och köper på oss mer och mer skit. Till ingen nytta.

Om vi istället fick chansen att rädda planeten samtidigt som vi räddade oss själva och våra relationer tror jag många hade sagt ja utan att tveka. Jag är övertygad om att vi är många som är beredda att byta bort rätten att slänga 100 kilo mat per person och år, 25 kilo plastleksaker, rätten att köpa nya redan sönderslitna jeans och julklappsberg höga som Kilimanjaro mot mycket mer tid för att umgås med våra familjer, träna ordentligt, sova ut, laga mat tillsammans med vänner, förkovra oss, slappa, skriva på romanen eller ta upp golfen igen.

Vem vill inte vara del av en miljöaktion där du bidrar genom att halvera din arbetstid? Vilken politiker har modet att bli först med kravet på 4-timmars arbetsdag, och därmed kicka igång världens bästa miljörörelse?