Jag har alltid gillat rysare. Det vilar något självspäkande över det, för jag är rätt lättskrämd. En morgon (jag skulle gärna påstå att det var länge sedan, men det var tyvärr ganska nyligen), så vaknade jag med alla lampor tända. Jag hade kommit hem från krogen och fått den briljanta idén att se den klassiska skräckfilmen Exorcisten. De skräckisar jag gillar allra bäst är dock zombiefilmer. Det är inte det obligatoriska blodet eller skvättandet av inälvor och hjärnsubstans som får mig att tycka om denna typ av filmer (jo, kanske lite), utan det är främst den avgrundsjupa ödslighet som präglar genren. Kanske är det den övermäktiga känslan av total hopplöshet. Att vara ensam kvar i en värld av döda, med den skrämmande insikten att ha reducerats från jägare till villebråd. Det vi kallar civilisation finns fortfarande kvar som en hägring utanför fönstret. Husen, broarna och gatorna, allt det som är som vanligt finns kvar därute, men du kommer aldrig mer få uppleva någonting så banalt som popmusik, en brusande trafikled eller sorlet från människor på ett kafé. Husen omkring dig är tomma och skänker inte längre någon trygghet. Lampan hänger i sladden från taket men den kommer aldrig mer att sprida ljus. Radion går på sista batterierna, alla stationer har tystnat. Du lyssnar ändå på bruset, driven av ett i grunden djupt mänskligt hopp, fast allt utsikter om långvarig överlevnad egentligen är över. Du sitter där och tittar ut över en mörk och tyst stad, letar med kikare efter ett flammande ljussken i något av de svarta husen. Vid varje litet sprak från radiomottagaren tänds en gnista hopp som sedan dör ut och lämnar kvar ekande tomhet och en orolig mage. Men hoppet finns ändå kvar. Hoppet om att det mot alla odds finns någon kvar där ute bland de döda, någon vars hjärta bultar hårt och skrämt i bröstkorgen. Nästan alla filmer har denna grundläggande drivkraft: leta upp andra överlevande. Zombies har enligt gammal tradition släpat sig fram i ett makligt tempo med händerna utsträckta under olycksaliga stönanden. Det "nya" i zombiegenren är att de levande döda istället rör sig snabbt och under stort raseri. Detta är ett genidrag, för det gör det hela så oerhört mycket mer obehagligt. Jag tänkte rekommendera ett par sevärda filmer. Jag är medveten om att det har gjorts massor av zombiefilmer genom åren, men jag är inget fan av dråpliga B-rullar med papier-machémasker. De allra flesta filmer i genren hade mått bättre av en mer genomtänkt story och en större budget.

Dawn of the dead (2004, remake av Dawn of the dead från 1978)

Läs mer hos Imdb (7,4). Se filmens vackra intro, och de tio första minuterna. Köp / hyr / ladda ned. Det hela börjar en morgon när sjuksystern Anna (Sarah Polley) vaknar av att ett till synes galet grannbarn tagit sig in i deras hus. Det lilla kräket biter Annas man som strax därpå själv börjar bete sig märkligt och våldsamt. Anna flyr huset och möter ett grannskap i kaos. Hon tar bilen och kör ut genom ett sönderfallande samhälle. Radion talar om en ny dödlig sjukdom som sprider sig som en löpeld. De här första tio minuterna är enormt suggestiva och sätter en bra klang på resten av filmen. Efter en olycka med bilen slår Anna följe med polismannen Kenneth (Ving Rhames), TV-försäljaren Michael (Jake Weber), gangstern Andre och hans gravida flickvän Luda, för att försöka hitta ett säkert gömställe. De tar sig till ett stort helgstängt köpcentrum. Det tysta och tomma palatset är en vemodig påminnelse av det samhälle som inte längre finns. Det känns lite som när Burke och Urko blir instängda i resterna av en tunnelbanestation i Apornas planet, det är som en sista förgänglig påminnelse om en civilization som upphört existera. Tyvärr är det en plats som även de döda vallfärdar till. Döda, som känner ett obeskrivligt begär efter de sista levande människorna... Av föregångarens sömngångaraktiga zombier syns intet spår. Här tycks de levande döda ha överdoserat PCP. Det är bra action, blodigt och det finns en alldeles fantastiskt ödslig och uppgiven ton i filmen.

28 days later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,6). Köp / hyr / ladda ned. Regi: Danny Boyle. Ett virus slipper ut ur ett forskningslaboratorium. En droppe blod räcker för smitta, och inkubationstiden är obefintlig - den drabbade försätts omedelbart i ett permanent tillstånd av vansinnigt raseri... Filmen börjar med att en man vaknar upp på ett sjukhus i centrala London efter 28 dagars koma. Avdelningen han ligger på är helt tom. Han tar sig ut ur det ödsliga sjukhuset och upptäcker snart att även staden är tömd på människor. Förundrad påbörjar han sin vandring genom de tomma, nedskräpade gatorna. Efter en stunds promenad kommer han fram till en kyrka, och blir där överrumplad av till synes vanvettiga människor. Han flyr ut på gatan och blir räddad av två andra överlevande, Selena och Mark. Mark har en radio där en brusig slinga spelas om och om igen. Tydligen ska det finnas en fristad för överlevare i Manchester… Jag är inte överförtjust i den här filmen, men den har tveklöst ett intressant tema och första halvan är så bra att bara det är värt tiden.

28 weeks later (2002)

Läs mer hos Imdb (7,1). Köp / hyr / ladda ned. Se öppningsscenen. Regi: Juan Carlos Fresnadillo. Det här är någons slags fristående fortsättning på den första filmen, med helt andra skådespelare men med en liknande plott - att ta sig från händelsernas centrum till en fristad där något slags lugn råder. Den här filmen är om möjligt ännu mer hopplös och mörk än sin föregångare, och även om den i likhet med den första filmen är en något blandad upplevelse, så är den ändå klart sevärd. Det har nu gått ca sju månader sedan epidemin bröt ut. I filmens öppningsscen har Dan (Robert Carlyle), hans fru och en grupp överlevare barrikaderat sig i ett övergivet hus. Plötsligt attackeras huset av infekterade människor, och i ren panik överger Dan sin fru. Han lyckas ta sig till fristaden i London, ett avspärrat område som huserar 15 000 överlevande, och återförenas där med sina två barn. Barnen saknar förstås sin mor. En dag smiter de ut genom avspärrningarna för att ta sig till sitt gamla hus, i syfte att hitta fotografier och andra föremål som de kan ta med sig till frizonen som minnen. I huset finner de emellertid någonting helt annat: sin mor - till synes vid liv! Det visar sig att modern är en opåverkad bärare av viruset. Hon förs genast till ett laboratorium i staden. När Dan får nys om det, tar han sig in i labbet under ett obevakat ögonblick. Men när han kysser sin fru, förs viruset över och han blir omedelbart smittad...

Dead set (2008)

Läs mer om serien här eller hos Imdb (8,3). Ladda ned. Det här är en brittisk miniserie i fem avsnitt som har en del solklara paralleller till både 28 days later och Dawn of the dead. Någonstans i England pågår inspelningen av en Big Brother-show, cyniskt regisserad i kulisserna av den psykopatiske producenten Patrick (Andy Nyman). De självupptagna deltagarna (varav flera varit med i den riktiga showen) sitter isolerade i sitt hus, utan att kunna ta del av vad som händer i världen omkring dem. Under tiden bryter en mystisk sjukdom ut i landet, som förvandlar människor till levande döda. Medan England faller sönder sitter deltagarna i sitt hus, avklippta från omvärlden och därmed helt ovetandes om vad som pågår där ute. Bakom de tonade tjocka glasrutorna, i inspelningsgångarna, råder ett blodigt kaos. Så småningom märker deltagarna att det är något som inte stämmer, de dagliga rutinerna rubbas: de blir inte längre kontaktade av filmteamet och efter ett tag börjar maten ta slut. När nyheten kring omständigheterna når deltagarna blir de varse om att de befinner sig på den enda trygga plats som finns kvar. Nu måste de samarbeta för att överleva, vilket av naturliga skäl är en smula svårt då de valts ut just för sina kantiga personligheter. Första uppgiften blir att fylla på förråden för att inte svälta ihjäl. Men omgivningarna kring TV-studion kryllar av blodtörstiga zombies... Detta är nog den bästa zombieskildringen jag sett. Den är bitvis väldigt komisk, och därtill träffsäker, välgjord och ytterst blodig. Den känns dessutom paradoxalt nog realistiskt. Nästan lite så där som en roman av John Ajvide Lindkvist. Hur skulle man egentligen reagera när något ofattbart sker? När himlen fortfarande är blå, men verkligheten krackelerar omkring en? Drabbas man av panik, blir man handlingskraftig eller apatisk? Och slutet är bra, det med.

Deadgirl (2002)

Läs mer hos Imdb (6,0). Ladda ned. Regi: Marcel Sarmiento / Gadi Harel Det här är en mycket annorlunda och obehaglig film i genren. Två skolkande tonårspojkar, JT (Noah Segan) och Rickie (Shiloh Fernandez), undersöker ett gammalt övergivet mentalsjukhus. I sjukhusets källare upptäcker de en fastkedjad, naken kvinna. Den ena av pojkarna, Rickie, vill befria kvinnan men JT har helt andra planer. Han vill... behålla henne. Så småningom blir de varse om att kvinnan är död - fast hon verkar leva. De skiljs åt, men när Rickie senare kommer tillbaka hör han suspekta ljud från källaren. I rummet överraskar han sin vän i full färd med att ha sex med den kedjade kvinnan. Efter hand blir fler skolkamrater involverade i den makabra upptäckten. JT, som blir mer och mer galen, agerar hallick. Och Rickie, som ju egentligen är emot det hela, gör ingenting konkret för att stoppa dem. Men under ytan gror konflikten, och till slut krackelerar alltihop och kaos uppstår.

Braindead (1992)

Läs mer hos Imdb (7,6).  Hyr / ladda ned. Efter denna djupdykning i ödslig hopplöshet så behövs det något som livar upp lite. Då kan det passa fint med Peter Jacksons Braindead. Just det, samme man som gav oss Sagan om ringen, Svarta änglar och annan finkultur. Innan dess gjorde han ett antal snaskiga filmer på goretemat, som Bad Taste och Mupp-parodin Meet the feebles. Lionel är en drygt trettioårig tönt som bor hemma hos sin dominanta mamma, Vera Cosgrove. En dag blir modern biten av den ökända råttapan på stadens zoo. Varelsens giftiga bett förvandlar henne gradvis till en förmultnad zombie. Vera smittar ned ytterligare ett par personer, och Lionel, som ändå älskar sin mor, gömmer dem i källaren under huset där han håller dem drogade och gör sitt bästa för att försöka upprätthålla någon slags normal fasad. Det håller förstås inte länge, och så småningom bryter kaoset ut... Braindead är en fullständigt sinnesjuk splatterfilm, med en underbar blandning av fruktansvärt slafsiga och blodiga scener parat med humor i bästa Monty Python-anda. Här nedan två berömda scener ur filmen... OBS - spoilervarning på den senare! Nu har jag säkert missat en massa bra film. Rekommendera gärna i kommentarsfältet!

10 Kommentarer