- Alltså, jag har funderat en hel del på vad man egentligen borde syssla med, sa jag och tog första klunken av ölen som, enligt bartendern, är den tjeckiska förlagan till Budweiser. - Jaha, sa han och gjorde samma sak. - Jag känner allt oftare att jag är färdig med hela den här livsstilen som följer med ett kontorsjobb. Fan man sitter på arslet hela dagarna och pratar i telefon, mailar eller sitter på möten. Det är ju inte direkt äventyr i vildmarken. - Så det är äventyr i vildmarken du vill ha? - Nej det är det väl inte, inte så. Jag menade det som en metafor. - Jag förstod det. - Men det borde finnas något annat, något som är lite mer varierande rent fysiskt liksom, fortsatte jag. Fan varje gång jag använder kroppen till något, alltså typ räfsar löv eller skrapar fönster eller klipper gräset, då är det som att min kropp jublar. Så varför inte försöka jobba med sånt som får ens kropp att jubla? - Så du vill jobba med att klippa gräs? - Nej men.. alltså du fattar vad jag menar. - Ja.. jo det gör jag väl. Men jag ska säga dig en sak, och jag har sagt det många gånger förut men nu säger jag det igen. Du borde satsa på ditt skrivande. - Ja men så där säger ju alla, jag är så jävla trött på det! Vadå satsa? Hur skulle det gå till då menar du? Ska jag låsa in mig i ett rum och skriva på min stoora romaaan medan ungarna dör av svält på andra sidan dörren? Det funkar ju inte, jag måste dra hem kosingen. Dessutom kan jag inte skriva någon roman för jag har inget att skriva om. - Det har du väl, du har ju skrivit en massa texter på Barstol. - Jo men det är en helt annan grej. Om jag ska skriva en roman så måste jag lära mig en jävla massa saker.. komposition, dramaturgi, en massa sånt skit. Annars blir det ju bara ännu en sopig debut av en författarwannabe. Jag hatar sånt, alla tror att de är författare nu för tiden när det i själva verket nästan inte är en enda jävel som ens är i närheten av att fixa hantverket. Ska väl vara Ranelid då, men han är ju tossig istället. - Ska du ha en till?, frågade han och pekade på mitt tomma ölglas. - Ja tack, sa jag och tittade lite oroligt på min handled där det inte satt någon klocka. Det har det inte gjort på många år, ändå tittar jag ofta på min handled.   - Men du, det finns väl andra möjligheter att livnära sig på skrivande, du behöver ju inte skriva en bok, sa han när han kom tillbaka med ölen. - Jaja, media och skit, svarade jag. Vilken jävla bransch, pretentiösa wannabes som tar sig själva på alldeles för stort allvar och ömma tår överallt. Nej fy fan, jag skulle aldrig palla det. - Nehej, då så. Jag tycker bara det är synd att du inte tar tillvara den här talangen som du har. För du kan ju skriva, det kan du inte förneka. - Det är klart att jag kan skriva, men det kan de flesta ungar som går i andra klass också. Det handlar inte bara om att kunna skriva, det handlar om att ha något att säga också. Ett oklanderligt språk utan intressant innehåll är så jävla (hick) flackt som det kan bli. Hellre då något sopigt ihopsatt som iallafall tar tag i en.   - Ska du ha en snus?, frågade jag och räckte fram dosan. - Nej, jag har slutat snusa vet du väl, sa han. - Jo men jag tänkte att du ville festsnusa. - Nej det vill jag inte. - Nehej, jaha.. det är väl bra att du låter bli antar jag. - Men så det här med skrivandet kommer inte att funka alltså? sa han, och började plötsligt att flacka med blicken ut över baren. - Nej, det kommer inte att funka, sa jag. Inte som födkrok i alla fall. Jag kan inte se att jag skulle kunna föda fem ungar med mitt skitsnack. - Vad letar du efter? frågade jag, lite irriterad över att han släppt mig med blicken. - Ingenting. Inget som finns här iallafall. Du har inte höga tankar om dina texter. - Jo en del, en del är bra. Men om man ska vara ärlig så finns det ju så jävla många som skriver så jävla mycket bättre. Jag skulle nog fan ha större chans att bli fotbollsproffs. - Det tror jag inte. - Det var en metafor igen. - Vad fan gör han egentligen? sa han, och stirrade hårt bort mot DJ-båset. - Han spelar den här Supertramp-låten alldeles för snabbt, det är vad han gör, sa jag. - Ja det hör jag väl, men varför gör han så? Det låter ju Kalle Anka. - Det ska väl matcha tempot i förra låten, så att setet hänger ihop. Inte fan vet jag. - Fan vad dumt. Tror de att vi är idioter eller? - Antagligen. Vi satt tysta ett tag och lyssnade på Breakfast in America i fel tempo, det lät som om någon kommit åt 45-varvsknappen på skivspelaren. Jag tänkte att det här är fan inte klokt, så här får man ändå inte göra. Jag började bli irriterad på den lille killen i DJ-båset. - Men om man inte satsar på något så kan man ju inte veta om man skulle kunna lyckas, sa han när låten äntligen var slut. - Nu låter du lite väl präktig tycker jag, sa jag. - Jaha? - Ja alltså, fan jag vet att du menar väl och så, absolut! Och det är jävligt schysst att du vill uppmuntra mig att satsa på skrivandet men jag tror inte du fattar hur långt bort såna drömmar ligger när man har en familj att försörja. - Jag önskar att jag hade en familj att försörja. - Exakt! Eller hur? Det är ju (hick) viktiga grejer det där! Sånt man brinner för liksom. Familj, fan vad fint det är ändå. - Jo, det är ju det viktigaste för dig egentligen, eller hur? - Ja fan, absolut! - Så då kanske du får sitta kvar på arslet ett tag till och maila, eftersom det ändå drar hem kosingen så att familjen kan leva gott. - Jo, det lär nog bli så. - Och det där med fysisk aktivitet kan man ju lösa på annat sätt. - Jo, man kan räfsa löv och så. - Eller gå på gym. - Nej för fan, sånt skit sysslar inte jag med. - Nej, du är ju inte direkt krallig. - Håll käft.

10 Kommentarer