För en gångs skull var jag nästan bakfull på en söndag, det händer inte ofta nu för tiden. Ännu mer sällsynt är möjligheten att hamna i tv-soffan mitt på blanka dagen, men i söndags var det som att samtliga bitar i ett otroligt komplicerat pussel föll på plats under en magisk timme mellan 12.30 och 13.30. Minstingen sov, dottern var ute och med sin mamma och de äldre sönerna satt som vanligt nere i källaren, djupt försjunkna i de eventuella problem som World of Warcraft kan tänkas lägga i dagern.

 

I ett tidigare liv var SVT:s utbud av söndagsrepriser det enda som räddade mig från att helt och hållet försvinna ner i ett djupt hål av bakfylledriven självömkan under veckans vilodag. Och jag är förstås tacksam över att mitt liv inte längre ser ut så, jag har ju faktiskt sällan några fritidsproblem nu för tiden och självömkan finns det helt enkelt inte tid för, men det förtar ju inte styrkan i SVT:s programutbud som fortfarande lyser klart. Igår hade jag till exempel turen att pricka in två riktigt bra program: Musikministeriet och Babel.

 

Musikministeriet är, förstås, ett musikprogram, men det som skiljer programmet från de flesta andra är att man tar ett annorlunda grepp på företeelsen musik som helhet. Istället för att fråga en trött artist hur arbetet med senaste plattan gick till så frågar man Titiyo hur mycket hon tjänar. Sen kollar man hur mycket VD:n för bokningsbolaget Live Nation tjänar och förundras över skillnaden. Man tar helt enkelt ett lite mer vetenskapligt grepp om saker och ting, och gräver sig bakom fasaderna på ett sätt som jag tycker är så oerhört mycket mer intressant än att höra om Marit Bergmans musikaliska förebilder (vilka de än är så kan det inte vara helt nöjda med att få den ”äran”). Musikministeriet är ett av mina favoritprogram, alla kategorier.

 

Riktigt så långt skulle jag nog inte sträcka mig när jag pratar om Babel. Men det ska sägas att programmet har vunnit på sitt nya format, där den otroligt sympatiske Daniel Sjölin numer intervjuar sina gäster inför publik. SVT:s hemsida kallar formatet Litteraturshow, och jag hoppas att det finns en glimt i ögat bakom den motsägelsefulla beskrivningen. HURSOMHELST så blev jag i söndags inte direkt charmad av Johan Kling, för det verkar vara en tråkig man, men däremot så där jobbigt avundsjuk som jag alltid blir på människor som har både talang och driv. Så jävla duktiga så..

 

Varför skriver jag om det här? Jo, jag tänkte att vi skulle ha oss en diskussion om kulturfinansiering. SVT är för mig nämligen det yttersta beviset på att Public Service har ett existensberättigande så länge de agerar och fungerar som ett komplement till reklamfinansierad teve. På så sätt blir det totala utbudet oslagbart. Låt vara att Public Service möjligen är en katt utklädd till iller bland hermeliner här, eftersom finansieringen faktiskt kommer från ”frivilliga bidrag” i form av licensavgifter (det är väl så man får se på saken i tider då inte ens riksdagsmän och ministrar betalar). SVT själva värjer sig mot påståendet att företaget skulle vara statligt, ”Det är en stiftelse” konstaterar man på sin hemsida, men jag kan inte förstå varför man slingrar sig så. Riksdagen förfogar över och fördelar de pengar som kommer in via avgifterna medan företagsledningen bestämmer över programinnehållet. Det här kan man förstås hålla på och diskutera ganska länge, men vi kan i alla fall konstatera att SVT:s kanaler inte är reklamfinansierade (förutom enstaka sportsändningar, bara för att komplicera saken ytterligare).

 

Och det finns ingen anledning för mig att vara snobb här heller, jag träder fram som jag är. Jag skrattar åt AFV och har lärt mig att verkligen uppskatta en handfull amerikanska serier (Seinfeld, Frasier, That 70’s show, Scrubs, Californication) som jag knappast hade fått nöjet att stifta bekantskap med om det inte vore för TV3, Kanal 5 och i viss mån TV4. Jag har till och med setts i soffan när Idol sänts, men jag drar fan gränsen vid Let’s Dance (På Spåret sänds ju samtidigt på SVT). Det ena utesluter inte det andra, jag behöver inte vara en hopplöst insnöad kultursnobb bara för att jag vill bevara Public Service och jag behöver inte vara en själ förlorad i kommersialismens fördummande lavaström bara för att jag skrattar åt Vänner. Låt oss börja där, det vill säga att undvika den svartvita fonden.

 

För det är nämligen lätt att hamna i fruktlösa för- och emot-diskussioner och ideologiska återvändsgränder när man diskuterar kulturfinansiering: antingen ska den bära sig själv och riskera att (enligt motståndarna) hålla Lisa Marklund-nivå rakt igenom, eller så måste staten stå som garant för kvaliteten vilket enligt liberalerna ofelbart leder till propaganda a la Sovjet. Själv har jag, för ovanlighetens skull, antagit en rent pragmatisk ställning i frågan: låt alla som vill finansiera kultur göra det, skit samma om det är skattepengar eller företag som försöker köpa sig ett samvete. Jag tror nämligen inte att kulturen har råd att vara knusslig här, det är bara att ösa på ur alla bössor och låta mångfalden sprida budskapet över nejden, sen får konsumenten ta ställning i varje enskilt fall. Var det någon som sa konstnärlig integritet? Jaja, vi kommer till det.

 

Den andra debatten man brukar hamna i handlar om att stat, kommun och landsting inte ska ägna sig åt kultur eftersom pengarna behövs bättre till något annat. Vanligtvis förs sjukvården fram som detta något annat. Vår sjukvårdsapparat går på knäna, det är ett obestridligt faktum, och utifrån detta faktum kan man förstås fråga sig varför sjukvården är underbemannad. En annan fråga man kan ställa sig, som är en aning mer provokativ, är varför i hela friden vi är så sjuka i vårt rika och moderna västerland. Jag menar, målsättningen måste väl ändå vara att så få människor som möjligt behöver sjukvård, inte förbehållslöst bygga så många sjukhus som möjligt, och för att gå åt det hållet måste man börja tänka i termer om förebyggande insatser. Att satsa på kultur och idrott, framför allt för barn och ungdom, handlar i allra högsta grad om förebyggande insatser. Att ge människor möjlighet till en meningsfull och hälsosam fritid kortar vårdköerna, om människorna sedan tar den chansen är en annan femma. Jag vill alltså hävda att den som spelar ut sjukvårdskortet bör tänka igenom bitarna en vända till, förhållandet mellan kultur och förebyggande friskvård är påtagligt.

 

Det var ingen som väckte den ideologiska frågan när tusentals ungdomar, jag själv inräknad, startade band på 80-talet med hjälp av pengar från studiecirklar på ABF, och det är ingen som behöver väcka den nu heller. Om du vill får du gärna fundera en stund över kopplingen mellan kommunala musikskolor, ABF-cirklar och Sveriges fantastiska framgångar i branschen populärmusik, kanske hittar du några röda trådar där (och så vitt jag vet har inte våra framgångsrika musikartister spridit någon politisk propaganda men jag har förstås inte spelat alla skivorna baklänges). Men om du är en ung människa som står i replokalen och harvar, fråga inte varifrån pengarna kommer, bara ta emot dem och fortsätt jaga drömmen. Statlig stylee eller privat stylee spelar ingen roll, så länge du inte låter de jävlarna inkräkta på din konstnärliga integritet..

 

HAHA! Fattade ni att jag skämtade där? Gjorde ni verkligen det? Konstnärlig integritet.. i Idol-tider.. jo jävlar. Ni får nog vara glada om ni får behålla er sexuella läggning ni wannabees som trånar efter ära och rikedom. Jag kan lätt föreställa mig en skivbolagsmänniska kläcka ur sig ”Du skulle göra dig bättre som bög” till Filip 18, från Ödeshög (han fick skjuts till audition av kompisen med EPA-traktor). Men om du däremot är en debuterande författare, typ Johan Kling, som blivit inbjuden att gästa litteraturshowen Babel så, ja, finns det nog en ganska stor chans att du kommer att gå därifrån med din konstnärliga integritet intakt. Är inte det rätt bra ändå?

 

 

PS.

You know the drill, hissa eller dissa i kommentarsfälten så vi får snacka lite.

10 Kommentarer

I onsdags var jag och lyssnade på en paneldebatt i Folkets hus, vid Järntorget, arrangerad av ABF Göteborg med samlingsnamnet »Länge leve Hitlerindustrin?« (frågetecknet i titeln ska inte förbises). Lokalen var knökfull eftersom den seniora kulturcamorran fått slå sig i lag med vanliga andra världskrigetbuffar – däribland jag. Panelmedlemmar var Populär Historias chefredaktör Magnus Bergsten, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg och författaren Bengt Liljegren, som nyligen skrivit en biografi om Adolf Hitler. (Åsa och Bengt kallar sig även för historiker.) Förhoppningen var att de skulle kunna tydliggöra människors ändlösa fascination av Andra världskriget och dess odiskutabla huvudperson. (Vad berättar det om oss? Om det förflutna är vår identitets spegel, vilken bild genereras? För vem och varför skrivs denna historia? Den typen av spörsmål hoppades jag att få, om inte svar, så i varje fall några ledtrådar.) Den förhoppningen grusades rappt av pippifågeln Åsa – som befann sig flera hundra meter ovanför oss vanliga. Där uppe bland molnen såg hon till att aftonen till stora delar ägnades åt en poänglös höger/vänsterdebatt genom att bomba församlingen med elitistiskt flum (med samma precision som en skenande noshörning stickar ett par Nina Sparrtrosor – för att använda kulturkoftelingo). Bomberna riktades främst mot Bengts biografi om Hitler med argumentet att den var ofullständig, och dålig, eftersom den inte förklarade HELA ANDRA VÄRLDSKRIGET – vilket tydligen är typisk höger… Bengts biografi hade även ignorerat det oumbärliga vänsterperspektivet (något hon också klandrade världens samlade historiker för – trots att all expertis är överens om att Sovjetunionens insats var helt avgörande för att knäcka Tredje riket). Det spelade ingen roll att Bengts enda föresats varit att skriva en biografi om Hitler – inte om hela Andra världskriget. Jobbet var pjåkigt gjort och Bengt var en högerlakej. Heja! Både kvällens moderator, den utmärkte Lars Sewilius Berg, och Bengt försökte upplysa pippifågeln om ALLT som har med nazismen att göra inte är entydigt höger och att en bok inte måste innehålla ALLT (om man nu inte påstått att boken ska innehålla ALLT – vilket väldigt få författare gör anspråk på, vare sig det handlar om Roms uppgång och fall eller hästhovsörter). De påminde även om det viktigaste; ämnet som skulle dryftas var inte höger och vänsterperspektiv utan kommersialismen runt Andra världskriget och Hitler i dag. Det sket Åsa fullständigt i – om hon ens lyssnade (det var inte helt lätt att avgöra vilket). Och på tal om ALLT. Moderatorn undrade om Åsa tog ansvar för ALLT som skrevs i Aftonbladet med tanke på att Bengt måste ta ansvar för hela Andra världskriget. Det gjorde hon, så klart, inte eftersom hon jobbar för den fiiina kulturredaktionen som inte har någonting med den övriga tidningen att göra… Presenterade Åsa inga tankar runt kvällens ämne? Jodå... Bland annat en ”nyhet” för alla oss som inte blir röda om nosen på Spartacuskörens årsfest; intresset för Hitler och Andra världskriget började med den första palestinska intifadan (som hon påstod inleddes 1985 när den själva verket var 1987 – en oskyldig felsägning för alla som inte kallar sig ”historiker”) eftersom det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna. Efter att ha hört den antisemitpopulistiska wienervalsen ville jag ställa mig upp och primalskrika men höll mig lugn eftersom publiken skulle få ställa frågor senare. Av det blev intet – Åsa var tvungen att pysa innan publiken fick ställa frågor eftersom hon skulle medverka i teveprogrammet »Scoutledare på Speed 21.30«. (Fast det är klart, vad är en viktig debatt om nazism och kommersialism kontra en trivselfascistisk talkshow?) Det spelar ingen roll att Åsa har en fin penna (hennes bok »Mig äger ingen« är bra) och är delaktig i skapandet av ett läsvärt kulturuppslag (Aftonbladet kultur är en given spelare i den svenska kulturstartelvan). Kan man visa upp ett sådant förakt för både kunskap och debatt och ändå anses intellektuell är något gravt fel med Kultursverige. När jag vandrade hemåt senare på kvällen, genom ett blåshålskallt Haga, kunde jag inte sluta tänka på översitteriet, förljugenheten och förnekelsen som genomsyrar Warszawapakten i svenskt kulturliv. Ingenting verkar ha förändrats sedan 70-talet då den finske poeten Pentti Saarikoski beskrev den svenska bolsjevismen med en odödlig oneliner: ”Dom suger på ordet arbetare som en pastill mot dålig andedräkt.”

58 Kommentarer