Jag bestämde mig till slut, det blev Miljöpartiet och Carl Schlyter (visst låter Schlyter lite som Schlaug?) som fick min röst. Logiken bakom mitt val är svindlande enkel: Eftersom klimathotet är ett globalt problem (föroreningar stannar inte i tullen och visar upp passet) borde ett Miljöparti rimligtvis göra störst nytta i ett organ vars grundidé är samarbete över nationsgränserna. Eller med en klatschig slogan: Globala problem kräver globala lösningar. 

Hur såg då konkurrensen ut, undrar du. Vilka övriga alternativ fanns med in i det sista för att sorteras bort så sent som samma dag som rösten lades? Jo, det fanns egentligen bara en motkandidat för mig, och det var (ironiskt nog kan tyckas för den vane läsaren av mina inlägg) Folkpartiets Marit Paulsen. Jag har skrivit om henne förut, hennes idéer om jordbrukspolitiken och livsmedelshantering har verkligen fallit mig på läppen. Det kunde ha blivit du som fick min röst Marit, men du föll på att dina frågor har en något lägre rädda världen-poäng (plus att jag tror du saknar den rätta uthålligheten). Vad kan jag säga, min återgång till full blown idealism är möjligen temporär men den känns rätt just nu i alla fall. 

Sossarna då? Hallå.. jag som är gammal gråsosse borde väl ha haft med Ulvskog & co in the final runnings? Nej. Svaret är nej. Jag vet inte hur jag ska motivera det här utan att låta ytlig.. men okej, jag gör ett försök. Ulvskog är, i mina ögon, en av världens sämsta socialdemokrater genom tiderna. Hon är virrig, ofta dåligt påläst och, kanske som en direkt följd av detta, vresig. Att sätta henne som listans förstanamn var ett katastrofalt beslut, lika dumt som när någon bestämde sig för att ersätta David Lee Roth med Sammy Hagar. Okej, David Lee Roth var väldigt.. ehmm.. krånglig, det sätter vi på minuskontot, men han var världens coolaste playboy medan Sammy Hagar har utstrålning som en postkassörska. För ett rockband som Van Halen, med den uttalade ambitionen att vara världens coolaste band, borde valet vara enkelt.. tycker man (och du som eventuellt trodde att det handlar om hur herrarna sjunger bör omedelbart omvärdera hela din syn på rockmusik).

Lika enkelt borde valet vara för socialdemokraterna: lyft fram den yngre och hungrigare generationen! Och jag skulle tro, utan att ha gjort en demografisk undersökning, att det är här som skon klämmer. Antingen finns det ingen yngre och hungrigare generation inom partiet, eller så sitter de gamla och proppar igen alla karriärvägar. Det skulle visserligen kunna vara ett dilemma likt det AC/DC ställdes inför när Bon Scott dog, alltså antingen lägga ner bandet eller hitta en ersättare (och vissa puritaner hävdar förstås att de borde ha lagt ner bandet), men jag måste ändå tro att partiet har hämtat sig från mordet på Anna Lindh vid det här laget. En troligare förklaring till Ulvskogs förstaplacering är snarare att hon, i partiets ögon, är en gammal trotjänare som måste beredas plats for old times sake (som en propp). Allt jag kan säga är att jag inte håller med om det. Eller, för att förklara det hela utan liknelser med hårdrocksband:

Sossarna har ett gigantiskt imageproblem, och beslutet att sätta Ulvskog som förstanamn bevisar att man själva inte fattat detta. 

Dessutom har sossarna bedrivit en fantastiskt dålig valkampanj, och detta i sällsynt usel konkurrens. Det fanns alla chanser att kapa åt sig väljare och mediautrymme här och låta EU-valet bli starten på den “riktiga” valkampanjen som står och väntar som en osalig ande runt nästa hörn. En chans som, anser jag, det ledande oppositionspartiet borde se som sin förbannade plikt att ta. Gjorde man det? Nej. Man höll låg profil och satte virrpannan Ulvskog som förstanamn. Ett sådant parti förtjänar inte min röst. 

Men tillbaka till vad jag faktiskt valde att rösta på, tillbaka till herr Schlyter och Miljöpartiet. Om just detta alternativ är bäst lämpat att förvalta mitt förtroende återstår förstås att se, men genom (den miniatyrlika) valkampanjen har man åtminstone lyckats övertyga mig om att så eventuellt skulle kunna vara fallet. Och ska vi vara ärliga så är ingressen till min text, det där fina snacket om att EU-parlamentet skulle vara rätt instans för att ta tag i klimathotet, just bara fint snack än så länge. EU har fortfarande mycket att bevisa i klimatfrågorna, det verkar som de flesta beslut hamnar i dissonans med respektive lands prioriteringar. Och visst går det att förstå, åtminstone på ett känslomässigt plan, att ett land på ruinens brant inte prioriterar klimatfrågorna högst på sin dagordning. Därför, hävdar jag, är det ännu viktigare att länder som fortfarande har näsan ovanför vattenytan talar om för omvärlden att dessa frågor fortfarande och mer än någonsin har hög prioritet. Man får liksom ta det globala ansvaret här, genom att till exempel rösta på Miljöpartiet. Högtflygande? Flummigt? Ja, möjligen. Men vad fan, någon måste ju vara det också. 

I rådande konjunkturläge kommer det dessutom att finnas tillräckligt med EU-parlamentariker som ser det som sin viktigaste uppgift att värna om jobblinjen och den så kallade inre marknaden. Där behövs inte mer muskler, det är jag övertygad om. Och kanske kommer miljöfrågorna av denna anledning att vara nedprioriterade under en överskådlig framtid, det finns mycket som tyder på det, men tids nog svänger pendeln tillbaka till det läget där dylika “lyxproblem” återigen får utrymme. 

Så lyssna nu Carl.. Calle lille, det kommer att vara jobbigt för dig ett tag, du kommer att tvingas jobba i stark motvind, men det var just min tro på din uthållighet som var avgörande för mitt val. Du, till skillnad från Marit, kommer att ha krafter kvar när den här skutan vänder och EU-parlamentet öppnar ögonen för frågor som inte direkt och till hundra procent kan kopplas till sysselsättning och handel, och då litar jag på att du är rätt man för mig. Då litar jag på att du har använt din tid i skyttegravarna på bästa möjliga sätt och hoppar in i hetluften med nyslipad bajonett. Do we have a deal. Schlyter? 

PS.

Calle, det går bra att svara här i kommentarsfälten. Tack på förhand!