Den ständigt aktuella Sigge Eklund, som verkar ha för vana att slänga sig från det ena projektet till det andra, har gjort det igen. För några år sedan var det Bloggportalen, efter det Vulkan och däremellan har det väl blivit en och annan bok också. Och då ska vi inte heller glömma bort en av Sveriges - vid tiden - populäraste bloggar. Det nya projektet kallas Boktipset och är en sajt för alla de som inte har någonting emot att sjunka ner i en god bok mellan varven.

Boktipset är enkelt uppbyggt och det tar inte många minuter att få en grundläggande känsla för hur sajten fungerar. Under de senaste två dygnen har tre femtedelar av barstols skribenter stundvis suttit klistrade framför sina datorer och uppdaterat bokhyllor och deltagit i diskussioner.

Grundbulten går ut på att du skapar en personlig profil där du läggar in och betygsätter de böcker du läst. Sedan kan du gå in och se vad andra personer har satt för betyg på böckerna i sina bokhyllor. Till varje profil finns en microblogg knuten där du kan uppdatera din status – liknande den som finns på Facebook. Det finns även en mängd grupper och diskussionstrådar för den som vill fördjupa sig i ett ämne eller komma i kontakt med likasinnade.

Det är svårt att inte reta sig på ogenomtänkta betygssättningar eller plumpt microbloggande från personer som borde veta bättre. Vad tänkte till exempel Eric Rosen när han gav en femma till Per Hagmans Skugglegender? Eller Sigge Eklund när han drog till med en tvåa på Den gamle och havet? Att kokettera med dålig smak kan vara ack så provocerande.

Barstol har talat med Sigge Eklund och ställt honom till svars.

Hur kläcktes den här idén?

Idén kläcktes helt enkelt för att behovet finns av en sån här sajt. Det har liksom saknats en naturlig svensk knytpunkt på nätet för läsandet i Sverige. Det har gjorts flera försök, men ingen har lyckats. Jag tror anledningen är att man inte lyft upp läsarna tillräckligt. Idén med Boktipset är helt enkelt att sätta läsaren i centrum. Ingen redaktion, ingen påverkan - en helt iskall databas som mäter användarnas aktivitet bara.

Du gav en tvåa till Den gamle och havet. Försöker du provocera?

Jag har läst allt Hemingway skrivit och vill påpeka att tvåan gavs i relation till hans övriga produktion. Han kan bättre! Och det vet han.

Jag har märkt att sajten ibland tipsar om böcker som jag redan har betygsatt. Planerar ni att göra något åt det ofoget?

Detta beror bland annat på att det finns flera utgåvor av samma bok, och på olika språk. Vi ser över ett antal olika lösningar på det. Kanske blir sajten mer och mer wiki-aktig med tiden, så att användarna får hjälpa till att rätta till felaktigheter och dubletter, etc. Självklart ska det lösas.

Hur ska ni få folk att återkomma över tid? Finns det inte en uppenbar risk att det här är en sådan sajt som det är kul att vara inne på några gånger medan man fyller i sina egna böcker och kollar vad några vänner eller kändisar läser - för att sedan tröttna?

Jag är inte orolig, eftersom det hela tiden släpps nya böcker – nya böcker som folk är nyfikna på, nya böcker som folk läst, som de älskar och hatar, som de vill betygsätta och diskutera. Dessutom har vi byggt sajten så att man dagligen ska få ett kul flöde med nyheter från alla man följer. Dessutom finns det massa läsecirklar som jag hoppas kommer använda sajten som ett verktyg.

Du dyker ju upp lite som gubben i kulturlådan i alla möjliga sammanhang och verkar hela tiden ha något nytt projekt på gång. Vad står på tur?

Det som står på tur är att ta in alla synpunkter användarna har på Boktipset.se och börja jobba med nästa version. Vi har ju ingen aning om hur folk kommer att använda den, vilka funktioner folk kommer använda mest, etc.

Vad skulle du ge för betyg till dina egna böcker?

Gå in och kolla i min bokhylla! Jag har betygsatt dem allihop. Tre av dem får femma, två får fyra, hehe. Anledningen är inte _bara_ att jag är självcentrerad utan att jag vill att rekommendationsmotorn ska känna mig så väl som möjligt, för att kunna räkna ut så träffsäkra tips som möjligt.

Har du några planer på att börja blogga igen?

Nej, inga alls. Däremot är jag fascinerad av mikrobloggning och den absurda humor som den inbjuder till.

Boktipset ägs av Bonnierförlagen AB och TV4 AB.

Barstol rekommenderar: Varulvsvalsen, av Sigge Eklund.

Barstolar på Boktipset: David, Matt, Mattias.

Det var svinkallt i rummet när jag vaknade. Jag var fortfarande full men mådde redan skit. Jag tog mig upp och stängde fönstret. Utanför rörde sig moln i sällsamma formationer hastigt över himlen. Gatan var tom. Jag kan inte ha sovit mer än någon timme eller två. Jag gick in på toaletten och pissade och kröp sedan tillbaka ner i sängen. Kylan låg kvar i rummet men under täcket blev det snart varmt. Jag somnade.

Efter vad som kändes som bara en kort stund ringde det på ytterdörren. Jag drog täcket om mig och gick fram till dörren. Jag brukar aldrig vara misstänksam, men det var tidigt på morgonen och jag kunde inte föreställa mig vem det kunde vara.

”Vem där”, sa jag.
”Det är Christian”, hörde jag dovt från andra sidan.

Jag öppnade.

Christian stod där i grå träningsbyxor och jacka. Han drog handen över sin rakade skalle som han alltid brukade göra inför en ny situation - innan han hälsade på någon eller bara gick in på en krog. Jag nickade kort och gick tillbaka till sängen. Jag kände att jag skulle spy om jag inte lade mig ner. Christian kom in efter mig.

”Det är fan kört”, sa han. ”Allt är förstört.”
”Vadå.”
”Det har hänt en grej, en jävla skitgrej.”
”Berätta”, sa jag och försökte knipa ihop ögonen hårt för att dunkandet i huvudet skulle upphöra.
”Har du nånting att dricka?”
”Det finns öl i kylen.”

Christian kom tillbaka med en flaska öl och slog sig ner på soffbordet som stod mellan soffan och sängen.

”Det är fan nästan lika kallt här inne som det är ute. Vad har hänt? Har dom stängt av värmen för dig?”
”Jag somnade med fönstret öppet.”

Christian drack halva ölen på ett svep.

”Du vet hur Linda är, hon kan ju vara så jävla jobbig mot mig och vara på mig hela tiden. I går kväll fick jag fan nog. Vi skulle hem till hennes morsa på kvällen. Men jag kände mig inte riktigt kry du vet, så jag ville ställa in. Då började hon bråka på mig. Jag sa att hon kunde ta med sig ungarna och dra dit själv, men det ville hon inte, hon bara fortsatte jiddra. Trots att jag mådde dåligt. Hur som helst så ringde hon Maggan och ställde in. Jag hörde hur de snackade inne från sovrummet. Och Maggan hatar ju mig så hon tyckte väl bara synd om Linda så klart. Men det slutade liksom inte där. Hon kunde fan inte släppa det. Sedan när jag rökte lite framför teven började hon skrika om att jag knarkar framför ungarna. Helvete, tänk om grannarna hade hört det va? Så jag bad henne lugna ner sig och barnen blev ledsna och grät du vet. Det var en jävla scen. Så jag tog med mig henne in i köket för att snacka lite och då gav hon sig på mig och började slå mig. Fan, jag försvarade mig bara. Jag försökte knuffa bort henne så att hon inte skulle nå mig. Då snubblar hon och slår huvudet i spisen.”

Christian tystnade och drog handen över skallen. Hans ögon var röda. Jag kände hur det bubblade inom mig och att jag när som helst skulle spy.

”Fan”, sa jag och drog åt mig det tomma litermåttet som jag brukar ha vatten i vid sängkanten och spydde.
”Hur mår du, mannen?”
”Det är okej”, sa jag. ”Fortsätt.”
”Det är inte så mycket mer att säga. Jag försökte få henne att kvickna till. Trodde först att hon bara överdrev. Men hon var helt stilla. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag packade in ungarna i bilen och åkte en sväng. Dom var ju ledsna för att dom hört att vi bråkade och grät och så. Så jag tog dom till mcdonalds och sa att dom fick välja vad dom ville. Sedan somnade dom i bilen efter att dom ätit.”
”Är ungarna nere i bilen nu?”
”Ja, dom sover.”
”Men det är ju kallt som fan.”
”Dom har filtar. Det är lugnt, jag ska snart gå ner igen. Jag var bara tvungen att komma upp och snacka. Jag vet fan vad jag ska ta mig till. Jag vet inte ens hur det är med Linda. Hon har kanske kvicknat till nu, men hon har inte ringt. Kan inte du ringa och se om hon svarar och kanske snacka lite med henne.”
”Visst” sa jag och plockade upp mobilen. Någonstans väntade jag mig att jag Linda skulle svara. Att hon skulle säga åt mig att skicka hem Christian och ungarna. Det gjorde hon inte. Jag ringde två gånger men telefonsvararen gick på båda gångerna.

”Tyvärr, inget svar”, sa jag.
”Helvete. Hon ser ju att det är ditt nummer. Kanske förstår hon att jag är här och vägrar svara. Hon kan ju vara så där ibland.”
”Hur hårt slog hon sig egentligen?”
”Alltså, hon svimmade ju av och det var ju en del blod på mattan. Men jag tänkte att hon kanske skulle kvickna till om hon fick vara för sig själv ett tag. Hon brukar ju vilja vara det när vi har bråkat.”
”Vill du att jag ska följa med tillbaka till lägenheten och kolla hur hon mår? Kanske kan jag gå upp och snacka lite med henne medan ni väntar i bilen.”
”Orkar du det? Det vore fan schyst. Jag lovar att skjutsa hem dig igen sen.”
”Visst. Låt mig bara klä på mig först.”

Jag tog mina jeans från stolen och en tröja från skåpet och gick in i badrummet. Jag sköljde ansiktet med kallt vatten i handfatet och tog fram kuvertet från jeansen. Jag hällde ut lite på toalocket och krossade det först under legget. Sedan hackade jag pulvret och gjorde två smala linor. Jag rullade ihop en tjuga till ett rör och drog upp det i näsan. Jag kvicknade till. Hjärnan vaknade till liv. På några sekunder var jag tillbaka. Jag mådde fortfarande skit men hjärnan fungerade.

Christian stod i mitt kök och spanade ut genom fönstret med en ny öl i handen.

”Vi får nog dra ner innan ungarna vaknar”, sa han.
”Jag är klar”, sa jag och drog på mig skorna och tog jackan från hängaren.

Det var fortfarande tidig morgon. Ett tidningsbud gick in i porten bredvid när vi kom ut på gatan. När han försvunnit upp i trapphuset tog jag en tidning från hans kärra. Bilen stod parkerad bara tjugo meter från porten. Christian och Lindas två barn, Sara och Sebastian, sov i baksätet. SS brukade Christian kalla dem när de förde liv. Nu var de helt stilla.
Det hade hunnit bli kallt i bilen. Sara jämrade sig svagt i baksätet när Christian vred om nyckeln och motorn startade. Det tog inte många minuter från Årsta till Henriksdalsberget. Vi åkte i tystnad genom nästan helt öde gator. Christian körde ända fram till porten.

”Vi väntar här då”, sa han.
”Jag ringer när kusten är klar”, sa jag och gick ur bilen.
Christian sträckte över nycklarna.

På vägen upp i hissen låtsades jag för ett ögonblick att det var en vanlig söndag och jag bara var på väg förbi för att äta pizza och spela tevespel. Jag ringde några signaler på dörren innan jag stack in nyckeln i låset och vred om. När dörren gled upp knöt det sig i magen på mig. När jag kom in i hallen hörde jag en lätt skall och Christans två år gamla hund Charlie av rasen amstaff kom emot mig för att hälsa. Charlie gnydde och trampade oroligt runt mina ben när jag klappade honom över ryggen. ”Såja, gubben”, sa jag.
Jag tog upp kuvertet från jeansen, skakade ner lite i tummvecket och tog mig en snabb näsa innan jag gick vidare in i lägenheten. Dörren till köket var stängd. Jag kollade vardagsrummet och sovrummet först med förhoppningen att jag skulle hitta Linda där, men ingenting. Charlie gick efter mig.

När jag öppnade dörren till köket såg jag henne på golvet. Hon låg på rygg och hennes axellånga hår låg utbrett under hennes huvud, ovanför den mörka pöl som spridit sig som en cirkel på den blå köksmattan. Hennes näsa var bruten och vinklad lätt åt höger. Ena ögat var nästan helt igenmurat av en svullnad och hon var blek, närmast vit i ansiktet. Jag lutade mig ner och kunde inte låta bli att röra lätt vid hennes hår och stryka pannan med översidan av handen. Hon kändes kall.
”Lilla syster”, viskande jag och höll hennes hand. Charlie gnydde oroligt på andra sidan dörren. Jag gick ut i hallen och stängde dörren om mig. Tog ner kopplet från hatthyllan och kopplade Charlie.

Barnen sov fortfarande när jag kom ner till bilen.
”Hon är okej”, sa jag. ”Rätt illa däran i ansiktet, men okej. Hon vill att du ska köra Charlie och ungarna till Maggan och komma tillbaka sen så ni kan snacka i lugn och ro.”

Fortsättning följer …