Tänk er Adolf Hitler i bunkern våren 1945, tillsammans med ett drygt tjog gycklande kronprinsar, väntandes på nyheter från omvärlden. Depecherna förkunnar att det ser bra ut för konkurrenterna inför den kommande säsongen, Hitler som är Manchester Unitedsupporter i klippet, viftar undan dessa nyheter med förklaringen att vi har ju Ronaldo, världens bäste spelare, i laget: so fuck Arsenal and Chelsea. Kronprinsarna harklar och stammar innan de får fram att Ronaldo faktiskt vill bli såld till Real Madrid eftersom han vill spela för världens största klubb. Führern försöker darrande behålla självkontrollen och ber med illa dold vrede att alla som hejar på Arsenal, Chelsea or that scouse shit Liverpool to fuck off now… (alla utom fem personer lämnar rummet). Efter det kommer alla hårtorkutskällningarnas moder. Det som beskrivs ovan är ett mashup från YouTube som till dags dato haft över en miljon visningar. Orginalscenen som används är från filmen »Undergången«, gestaltar när Hitler tappar det helt och inser att he’s fucked. När han tvingas att vakna ur sin morfindvala och inse, fullt ut, att han är helt ensam och fullkomligt försvarslös; inte ens böner, god vilja och gaffatejp tillsammans kan rädda honom längre. Det är filmkonst på absolut högsta nivå, som skrämmer och kittlar vår fantasi; när monstret demaskeras till mygga. Nu har scenen har fått ett eget liv som var omöjligt att förutse när filmen hade premiär för fyra år sedan; inom komiken. (Utvecklingen var lika oväntad för mig som överraskningen var stor för smarta reklamare efter 11 september; al-Qaida, även kallade för svartskallar bland Resuméläsare, visade ju upp världens bäst planerade och genomförda kampanj.) För YouTube-klippet med Hitler som Manchester Unitedsupporter är långt ifrån det enda klippet som använder »Undergången« som ram för att kommentera samtidshändelser eller vardagliga trivialiteter; det finns drygt 150 varianter (varav fler klipp än Hitler som röd mancunian haft hundratusentals visningar) i dag och nya versioner kommer hela tiden. Hitler som Obama kommenterar Sarah Palins utnämning, Hitler som inte får Windows Vista att fungera, Hitler kommenterar fastighetspriserna, Hitler som Tottenhamsupporter (som alltid har mycket gnälla över), Hitler blir utslängd från World of Warcraft, Hitler beställer pizza och, så klart, femtielva varianter om Hitlers olika sexuella problem (kan inte hitta G-punkten, är bög, har aids, Eva Brauns vänsterprassel et cetera). Jag har sett »Undergången« (orginalet) flera gånger. Det finns en rå styrka i filmen som tränger igenom både stenbeklädda hjärtan och klibbiga filter. Jag placerar den på bästa plats tillsammans med »Apocalypse Now«, »Scarface«, »Fanny & Alexander« och »Gudfadern« i DVD-samlingen. Där den hör hemma. Stor konst kommer alltid att beröra och blanda sig i framtidens konst och samtal mellan människor – »Undergången« är självklart inget undantag. Men »Undergången« som komik? Det väcker flera frågor men den största torde vara: varför funkar nyckelscenen i »Undergången«, med mänsklighetens ondaste figur som mittpunkt, så bra att använda till just komik? Givetvis spelar vårt (människors), till synes, eviga behov av att förlöjliga, förminska och avdramatisera vidrigheter med humor; mental överlevnad i en galen värld. (Till och med i Auschwitz skämtades det bland de judiska, blivande, mordoffrena: ”anledningen varför Gud inte finns i Auschwitz är för att han inte klarar av selektionen”.) Det handlar om igenkänning också. Varken jag eller du som läser är några potentiella Hitlers (tror jag), men nog har du liksom jag blivit Kalle Anka-arg, tyckt hela världen varit emot dig och känt pain enough to make a shy, bald, buddhist reflect and plan a mass murder. (Som när vårt favoritlag i fotboll har förlorat mot den bittraste rivalen på grund av en domartabbe i slutminuten, när hårddisken kvaddar eller när vi fått reda på att en ”nära vän” snackat grov skit om oss och raggat oblygt på vår käresta.) Så, igenkänning spelar säkert in, liksom vår nedärvda förmåga till galghumor, men den tyngsta förklaringen till ”succén” stavas struktur. Den som tror att riktigt roliga skämt uppstår av sig själv lever lika verklighetsfrämmande som kungafamiljen på Drottningholm. Alla stora komiker, från Lenny Bruce, Woody Allen, Bill Hicks och Larry David till dagens Daniel Tosh, Sarah Silvermann och Dimitri Martin, är seriösa hantverkare. Det har alla plockat i sär skämt till molekylstadiet (och tillbaka) för att förstå dess minsta beståndsdelar och för att kunna bygga dramaturgiska strukturer att hänga sina skämt i. Peter Blackburn, som gjort sju olika varianter på scenen hittills, utvecklade i senaste The Sunday Times liknande tankar: ”Den passar innanför parametrarna för sketchkomik. Vi har en konflikt, det är hög uppmärksamhet och en känslosam over the top charactar, som är säker att driva med, eftersom han var en sådan avskyvärd person. Strukturen är på plats, det handlar bara om att få dialogen att passa och timeingen rätt.” Den dramatiska viktningen (eller strukturbalansen som Lasse Lagerbäck skulle kalla det) av scenen är helt enkelt perfekt för komik med ändlösa möjligheter. Trots att det är hin håle som är lead. Eller är det kanske tack vare... Kolla in själv Hitler… …som Manchester United-supporter …som Obama …får inte Windows Vista att fungera …om fastighetspriserna …blir utslängd från World of Warcraft

12 Kommentarer

I onsdags var jag och lyssnade på en paneldebatt i Folkets hus, vid Järntorget, arrangerad av ABF Göteborg med samlingsnamnet »Länge leve Hitlerindustrin?« (frågetecknet i titeln ska inte förbises). Lokalen var knökfull eftersom den seniora kulturcamorran fått slå sig i lag med vanliga andra världskrigetbuffar – däribland jag. Panelmedlemmar var Populär Historias chefredaktör Magnus Bergsten, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg och författaren Bengt Liljegren, som nyligen skrivit en biografi om Adolf Hitler. (Åsa och Bengt kallar sig även för historiker.) Förhoppningen var att de skulle kunna tydliggöra människors ändlösa fascination av Andra världskriget och dess odiskutabla huvudperson. (Vad berättar det om oss? Om det förflutna är vår identitets spegel, vilken bild genereras? För vem och varför skrivs denna historia? Den typen av spörsmål hoppades jag att få, om inte svar, så i varje fall några ledtrådar.) Den förhoppningen grusades rappt av pippifågeln Åsa – som befann sig flera hundra meter ovanför oss vanliga. Där uppe bland molnen såg hon till att aftonen till stora delar ägnades åt en poänglös höger/vänsterdebatt genom att bomba församlingen med elitistiskt flum (med samma precision som en skenande noshörning stickar ett par Nina Sparrtrosor – för att använda kulturkoftelingo). Bomberna riktades främst mot Bengts biografi om Hitler med argumentet att den var ofullständig, och dålig, eftersom den inte förklarade HELA ANDRA VÄRLDSKRIGET – vilket tydligen är typisk höger… Bengts biografi hade även ignorerat det oumbärliga vänsterperspektivet (något hon också klandrade världens samlade historiker för – trots att all expertis är överens om att Sovjetunionens insats var helt avgörande för att knäcka Tredje riket). Det spelade ingen roll att Bengts enda föresats varit att skriva en biografi om Hitler – inte om hela Andra världskriget. Jobbet var pjåkigt gjort och Bengt var en högerlakej. Heja! Både kvällens moderator, den utmärkte Lars Sewilius Berg, och Bengt försökte upplysa pippifågeln om ALLT som har med nazismen att göra inte är entydigt höger och att en bok inte måste innehålla ALLT (om man nu inte påstått att boken ska innehålla ALLT – vilket väldigt få författare gör anspråk på, vare sig det handlar om Roms uppgång och fall eller hästhovsörter). De påminde även om det viktigaste; ämnet som skulle dryftas var inte höger och vänsterperspektiv utan kommersialismen runt Andra världskriget och Hitler i dag. Det sket Åsa fullständigt i – om hon ens lyssnade (det var inte helt lätt att avgöra vilket). Och på tal om ALLT. Moderatorn undrade om Åsa tog ansvar för ALLT som skrevs i Aftonbladet med tanke på att Bengt måste ta ansvar för hela Andra världskriget. Det gjorde hon, så klart, inte eftersom hon jobbar för den fiiina kulturredaktionen som inte har någonting med den övriga tidningen att göra… Presenterade Åsa inga tankar runt kvällens ämne? Jodå... Bland annat en ”nyhet” för alla oss som inte blir röda om nosen på Spartacuskörens årsfest; intresset för Hitler och Andra världskriget började med den första palestinska intifadan (som hon påstod inleddes 1985 när den själva verket var 1987 – en oskyldig felsägning för alla som inte kallar sig ”historiker”) eftersom det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna. Efter att ha hört den antisemitpopulistiska wienervalsen ville jag ställa mig upp och primalskrika men höll mig lugn eftersom publiken skulle få ställa frågor senare. Av det blev intet – Åsa var tvungen att pysa innan publiken fick ställa frågor eftersom hon skulle medverka i teveprogrammet »Scoutledare på Speed 21.30«. (Fast det är klart, vad är en viktig debatt om nazism och kommersialism kontra en trivselfascistisk talkshow?) Det spelar ingen roll att Åsa har en fin penna (hennes bok »Mig äger ingen« är bra) och är delaktig i skapandet av ett läsvärt kulturuppslag (Aftonbladet kultur är en given spelare i den svenska kulturstartelvan). Kan man visa upp ett sådant förakt för både kunskap och debatt och ändå anses intellektuell är något gravt fel med Kultursverige. När jag vandrade hemåt senare på kvällen, genom ett blåshålskallt Haga, kunde jag inte sluta tänka på översitteriet, förljugenheten och förnekelsen som genomsyrar Warszawapakten i svenskt kulturliv. Ingenting verkar ha förändrats sedan 70-talet då den finske poeten Pentti Saarikoski beskrev den svenska bolsjevismen med en odödlig oneliner: ”Dom suger på ordet arbetare som en pastill mot dålig andedräkt.”

58 Kommentarer