När vi kom hem i söndags kväll hann jag bara lasta ur grejerna och ställa in dem i musikrummet innan det hände. Jag hann inte ens titta på stärkaren och än mindre koppla in grejerna, innan min sambo kom med förslaget att vi kunde väl ta och skruva upp gardinstången i sovrummet kanske. Borra, skruva, måtta, muttra. Jo hej. Läsaren ska veta att vi hade haft en tuff helg med mycket jobb och lite sömn. En del av det jobb som hade utförts bestod dessutom just av att skruva upp gardinstänger hos svärmor. Jag var alltså vid det laget ganska less på skiten, less på gardinstänger och sugen på gitarrförstärkare, om du förstår.

 

Där stod jag med två gitarrförstärkare, två distpedaler och en wah-wah som hennes brorsa helt otroligt generöst skänkt, och man kan lugnt påstå att det kliade i mina fingrar att koppla in grejerna och testköra ett tag. Barn på julafton är väl ett vedertaget begrepp som lämpar sig väl för att beskriva mitt tillstånd just då. Det var inga skitgrejer heller. Okej att den lilla Peavyn bara är värd godispengar men det var inte heller den som hade fångat mitt intresse. För det är ju så, vilket min sambo uppenbarligen inte alls förstod, att med en 80-watts Marshall Valvestate (okej okej, ingen stack och inte ens rör men rätt hyfsad kräm ändå) och en Boss Heavy metal kan man ha en hel del skoj. Speciellt om den gitarr man väljer att spela på har dubbla humbuckers, vilket ju min (den ena) har. Man kan skapa en fet, tät vägg av distat ljud som får revbenen att vibrera och slutmuskeln att dra ihop sig, och det är väldigt roligt. Jag tycker det borde vara rätt uppenbart även för den som inte spelar gitarr, som t ex min sambo. Om inte annat så borde hon veta (notera ordvalet, jag kommer tillbaka till det) att jag går igång på såna grejer, annars känner hon ju mig inte ens. Ja, du förstår kanske hur mina tankar gick där ett tag.

 

Jag kände mig lurad på konfekten och samtidigt jäkligt irriterad och nästan generad över att det faktiskt var vi två och inte två personer i en dålig teveserie som hamnade i den här typiska situationen där det så kallade manliga beteendet och kvinnliga beteendet kolliderar. Och jag såg grälet komma farande i hundranittio knyck, ge mig en chans att fucka upp en situation med en snabb och snipig kommentar och jag tar den allt som oftast. Många gånger är min sambo i skick att vara den större människan av oss två och kan då ta den kommentaren, stoppa den i en liten låda och skicka tillbaka något mjukt och varmt som jag alls inte förtjänar. Men den här kvällen visste jag att hon var helt slut, hon skulle inte skicka tillbaka något annat än den snyting jag förtjänade om jag hade följt min första instinkt.

 

Så jag valde en strategi som jag vet har fungerat förut. Och bara att kalla det strategi borde egentligen diskvalificera mig från samtliga framtida råd i ämnet relationer, men jag säger nu så här för att vara extra övertydlig. Riktigt så utstuderat strategisk är jag inte i alla lägen. Hur som helst, jag svamlar. Det går till enligt följande: du tar tre djupa andetag innan du svarar, och håller sedan fokus på att förklara för din älskling hur du känner och vad du vill, snarare än att förklara för henne vad du tycker om hennes förslag. Inte så lite präktigt och fullkomligt självklart när man ser det så här i skrift, ändå gör jag fel gång på gång. Jag fyller snart fyrtio och gör fortfarande fel hela tiden, det är deprimerande när man tänker på det. Eller kanske förtröstansfullt egentligen, att komma så pass långt som jag har gjort och samtidigt vara emotionellt utvecklingsstörd (snudd på åtminstone) får nog betraktas som en bragd. Frågan är vem som bör hyllas, jag eller sambon. Det är väl rätt givet antar jag.

 

Men den här gången sa jag som det var, att jag visst kunde skruva upp gardinstången men att jag egentligen var otroligt sugen på att koppla in grejerna och spela en stund. Sen blev det som det oftast blir när hon förstår att jag har övervunnit min initiala instinkt att bita av henne och istället försökt agera konstruktivt: hon backade. Sen backade jag, för tonen blir ju så fantastiskt artig där helt plötsligt när den ena liksom har slagit an densamma och bjudit in till konversation istället för konfrontation. Så vi stod där ett tag och dividerade om vems förslag som skulle gå igenom, fast nu röstade vi liksom på den andres. ”Klart vi ska sätta upp gardinstången” sa jag, ”nej men jag förstår ju att du är spelsugen, klart du ska spela” sa hon. Det kan nästan bli lite jobbigt åt det där hållet också, fast det är synd att klaga.

 

Och jag vill faktiskt ge beröm till oss själva här, vi var båda riktigt trötta och kunde lätt ha glidit ner i ett svart hål och börjat tjafsa för att sen inte prata med varandra på flera timmar. Som det blev förra helgen, fy fan vad jag hatar när det blir så. Då tog det över ett dygn innan vi redde ut saken, och jag vill inte påstå att vi grälar speciellt ofta men när vi gör det så är vi två krutdurkar som bjuder upp till fajt. Sen blir jag blir rädd för den här destruktiva kraften som uppenbarligen finns inom mig, sen orolig för vårt förhållande och till sist förbannad på mig själv för att jag fortfarande kan vara en sån jävla idiot. Men igår, då gick det bra. Faktiskt så var det så.

 

Men egentligen är det väl knappast något att hurra för, att jag lyckades agera som en hyfsat väluppfostrad människa för en gångs skull. Egentligen borde man kunna kräva det av mig i de allra flesta situationer, det där med att ta ansvar för min önskan och min del av kommunikationen. För det är ju fan BARA kommunikation det handlar om egentligen. När du anstränger dig för att göra dig förstådd går det alltid bra. Då möter du förståelse och respekt. När du slutar anstränga dig, låt vara med en ursäkt som du tycker håller, så går det alltid åt helvete. Inte sant?

 

Så det är bara att släppa alla ”Du borde fatta..” och ”Jag ska inte behöva säga till..” och börja ta ansvar för vad man vill att den andra ska veta och begripa. Vi människor är ingenting utan kommunikation, allt annat är bara rent fjortistjafs. Om du tror att det finns en våglängd som du och din käresta befinner er på, en våglängd som ersätter verbal kommunikation eftersom ni två förstår varandra så bra, ja då är du antagligen nykär och på väg att få en överraskning ganska snart. Och det här säger jag inte för att vara bitter, det är faktiskt precis tvärtom.

 

Vid mina sinnens fulla bruk vet jag hur lösningen ser ut, och när jag ser den och tror på den så är jag världens största optimist. Vi ska kommunicera, då ordnar det sig. Jag och min älskling, vi kommer att fixa alla prövningar och bli gamla tillsammans. Jag vet det. Israel och Palestina borde dra lärdom av oss, Bush och Al-Qaida, demonstranterna i Athen, ni borde komma på studiebesök. Och grunden till denna optimism ligger i denna insikt: alldeles oavsett hur stor idiot jag kan vara så har jag åtminstone insett kraften i ordet förlåt. Det är alltid bra att börja där. Fråga Hermann, han vet att jag kan säga förlåt.

 

Hur det gick sen? Jodå, det vet du nog redan. För den som eventuellt svävar i ovisshet kan jag tala om att jag först skruvade upp gardinstången och sen spelade gitarr. Nej förresten, jag åkte faktiskt till och med och handlade innan jag spelade, bara för att vara lite extra gullig. Äh.. behövde ändå batterier till distpedalerna.

2 Kommentarer

Tänk er Adolf Hitler i bunkern våren 1945, tillsammans med ett drygt tjog gycklande kronprinsar, väntandes på nyheter från omvärlden. Depecherna förkunnar att det ser bra ut för konkurrenterna inför den kommande säsongen, Hitler som är Manchester Unitedsupporter i klippet, viftar undan dessa nyheter med förklaringen att vi har ju Ronaldo, världens bäste spelare, i laget: so fuck Arsenal and Chelsea. Kronprinsarna harklar och stammar innan de får fram att Ronaldo faktiskt vill bli såld till Real Madrid eftersom han vill spela för världens största klubb. Führern försöker darrande behålla självkontrollen och ber med illa dold vrede att alla som hejar på Arsenal, Chelsea or that scouse shit Liverpool to fuck off now… (alla utom fem personer lämnar rummet). Efter det kommer alla hårtorkutskällningarnas moder. Det som beskrivs ovan är ett mashup från YouTube som till dags dato haft över en miljon visningar. Orginalscenen som används är från filmen »Undergången«, gestaltar när Hitler tappar det helt och inser att he’s fucked. När han tvingas att vakna ur sin morfindvala och inse, fullt ut, att han är helt ensam och fullkomligt försvarslös; inte ens böner, god vilja och gaffatejp tillsammans kan rädda honom längre. Det är filmkonst på absolut högsta nivå, som skrämmer och kittlar vår fantasi; när monstret demaskeras till mygga. Nu har scenen har fått ett eget liv som var omöjligt att förutse när filmen hade premiär för fyra år sedan; inom komiken. (Utvecklingen var lika oväntad för mig som överraskningen var stor för smarta reklamare efter 11 september; al-Qaida, även kallade för svartskallar bland Resuméläsare, visade ju upp världens bäst planerade och genomförda kampanj.) För YouTube-klippet med Hitler som Manchester Unitedsupporter är långt ifrån det enda klippet som använder »Undergången« som ram för att kommentera samtidshändelser eller vardagliga trivialiteter; det finns drygt 150 varianter (varav fler klipp än Hitler som röd mancunian haft hundratusentals visningar) i dag och nya versioner kommer hela tiden. Hitler som Obama kommenterar Sarah Palins utnämning, Hitler som inte får Windows Vista att fungera, Hitler kommenterar fastighetspriserna, Hitler som Tottenhamsupporter (som alltid har mycket gnälla över), Hitler blir utslängd från World of Warcraft, Hitler beställer pizza och, så klart, femtielva varianter om Hitlers olika sexuella problem (kan inte hitta G-punkten, är bög, har aids, Eva Brauns vänsterprassel et cetera). Jag har sett »Undergången« (orginalet) flera gånger. Det finns en rå styrka i filmen som tränger igenom både stenbeklädda hjärtan och klibbiga filter. Jag placerar den på bästa plats tillsammans med »Apocalypse Now«, »Scarface«, »Fanny & Alexander« och »Gudfadern« i DVD-samlingen. Där den hör hemma. Stor konst kommer alltid att beröra och blanda sig i framtidens konst och samtal mellan människor – »Undergången« är självklart inget undantag. Men »Undergången« som komik? Det väcker flera frågor men den största torde vara: varför funkar nyckelscenen i »Undergången«, med mänsklighetens ondaste figur som mittpunkt, så bra att använda till just komik? Givetvis spelar vårt (människors), till synes, eviga behov av att förlöjliga, förminska och avdramatisera vidrigheter med humor; mental överlevnad i en galen värld. (Till och med i Auschwitz skämtades det bland de judiska, blivande, mordoffrena: ”anledningen varför Gud inte finns i Auschwitz är för att han inte klarar av selektionen”.) Det handlar om igenkänning också. Varken jag eller du som läser är några potentiella Hitlers (tror jag), men nog har du liksom jag blivit Kalle Anka-arg, tyckt hela världen varit emot dig och känt pain enough to make a shy, bald, buddhist reflect and plan a mass murder. (Som när vårt favoritlag i fotboll har förlorat mot den bittraste rivalen på grund av en domartabbe i slutminuten, när hårddisken kvaddar eller när vi fått reda på att en ”nära vän” snackat grov skit om oss och raggat oblygt på vår käresta.) Så, igenkänning spelar säkert in, liksom vår nedärvda förmåga till galghumor, men den tyngsta förklaringen till ”succén” stavas struktur. Den som tror att riktigt roliga skämt uppstår av sig själv lever lika verklighetsfrämmande som kungafamiljen på Drottningholm. Alla stora komiker, från Lenny Bruce, Woody Allen, Bill Hicks och Larry David till dagens Daniel Tosh, Sarah Silvermann och Dimitri Martin, är seriösa hantverkare. Det har alla plockat i sär skämt till molekylstadiet (och tillbaka) för att förstå dess minsta beståndsdelar och för att kunna bygga dramaturgiska strukturer att hänga sina skämt i. Peter Blackburn, som gjort sju olika varianter på scenen hittills, utvecklade i senaste The Sunday Times liknande tankar: ”Den passar innanför parametrarna för sketchkomik. Vi har en konflikt, det är hög uppmärksamhet och en känslosam over the top charactar, som är säker att driva med, eftersom han var en sådan avskyvärd person. Strukturen är på plats, det handlar bara om att få dialogen att passa och timeingen rätt.” Den dramatiska viktningen (eller strukturbalansen som Lasse Lagerbäck skulle kalla det) av scenen är helt enkelt perfekt för komik med ändlösa möjligheter. Trots att det är hin håle som är lead. Eller är det kanske tack vare... Kolla in själv Hitler… …som Manchester United-supporter …som Obama …får inte Windows Vista att fungera …om fastighetspriserna …blir utslängd från World of Warcraft

12 Kommentarer