Vi har en amerikansk och en tysk snickare hemma hos oss nu, de bygger ny veranda. Man skulle kunna tro att jag har regisserat denna föreställning men det är faktiskt en ren slump att ondskans axelmakt och the land of the free har förenats i ett verandabygge på vår tomt. Jag menar, vem hade kunnat tro det när huset byggdes 1940?

Eftersom jag är föräldraledig och vädret visade sig från sin bästa sida bestämde jag mig för att inspektera bygget efter lunch. Jag hamnade tämligen omgående i samspråk med amerikanen som visade sig vara en synnerligen trevlig man i 50-årsåldern (tysken är också trevlig, riktigt mysig faktiskt, men det här ska nu inte handla om honom). Jag älskar att prata med amerikaner, det ger mig en chans att slipa på sköna oneliners som “How’s you’re hammer hangin’” (speciellt användbar i samtal med snickare). Dessutom är de ofta otroligt pratsamma och sådär helylle bredtrevliga, och denne man var inget undantag. Han pratade gärna om back in the days då han försörjde sig som musiker. “We used to work the clubs in Ohio, played for beer and stuff” sa han, och i mina tankar förflyttades jag omgående till en rökig bar i 70-talets USA. Tydligen hade tysken skvallrat om att jag också spelar gitarr, så vi blev stående där ett tag och pratade musik.

När kallpratet började ebba ut kunde jag förstås inte låta bli att styra in samtalet på det amerikanska valet. Hur ofta har man en amerikan i trädgården på valdagen liksom? Och som så ofta är fallet med amerikaner var han inte ett dugg blyg att vädra sina politiska åsikter, vilket jag finner enbart befriande. Här följer ett sammandrag av det jag lyckades snappa upp.

“The minute the UN gave us a no-go and we carried on anyway, we became criminals” (om kriget i Irak)

“When Obama takes office in January, he’s gonna spend the next four years cleaning up after Bush”

“It doesn’t really matter who wins, it’s still a crisis and no president’s gonna change that”

Sen pratade vi vidare en stund om Irak, eftersom jag fann det särskilt intressant att höra en riktig amerikans syn på kriget. Jag påstod att det kanske blir svårt för Obama att ta hem trupperna av ekonomiska skäl, eftersom Irak är arbetsplats för en jäkla massa amrisar. De flesta tillhörande privata företag som sysslar med “säkerhet” men även logistik runt trupperna som måste ha mat och logi, bilarna servade och skjortorna strukna. Vi pratar hundratusentals människor, vad händer när de kommer hem till ett USA som redan har massarbetslöshet? “You’re right, war is business” sa han, snickaren, “maybe they’re never coming home, maybe they’re just moving on to another war?”.

Det kändes som att ett fint samförstånd började växa mellan oss där vi stod i den bleka höstsolen, lutade mot skelettet av vad som ska bli vår nya veranda. Vi småskämtade, verkade överens om det mesta (som att discon förstörde allting och att Bush har ställt till en massa jävelskap) och jag kände mig helt övertygad om att det var en demokrat jag stod och pratade med. Inte för att det spelar jättestor roll, men man vill ju ändå tro att ens tentakler fortfarande har känsel i spröten. Då tittade amerikanen upp från sina skor, som han stått och glott på ett tag, och sa sen “By the way, I’m a republican, but I guess you’ve already figured that out”. “Actually” sa jag, “I had you picked for a democrat, with your views on the war and Bush”. “Well there you go” sa han och slog ut armarna från bröstet, “at this stage I guess everybody just wants Bush to get the hell out of there”. “Like the last election in Sweden” sa jag, “with ordförande Persson”. “What?” sa han, och jag förstod på hans ansiktsuttryck att han inte bodde i Sverige hösten 2006. “Nothing” sa jag, “it’s a long story”. Sen sa jag hejdå, satte mina barn i vagnen och gick på långpromenad i krisens Sverige. Han var republikan alltså, tänkte jag när jag kommit runt hörnet. Det var fan.