Moderaterna har under ledning av übertrion Reinfeldt/Schlingman/Borg kommit att bli det parti som slutligen och förmodligen oåterkalleligen övergivit ideologi för en alltigenom pragmatisk hållning till sin politik. Man sladdar hejvilt från höger till vänster på den sjufiliga motorvägen (big up för den simpla men målande liknelsen), för varje ny fråga som dyker upp verkar man ta ett litet pow-wow och sen får man helt enkelt se vad som kommer ut av det. Kanske röker man på lite och bjuder in Filippa, sätter sig runt ett bord och fnittrar så att det blir precis som i That 70’s show. Ibland undrar man faktiskt.

Ena stunden är man snudd på socialister, som Borg när han ilsket uppmanar folket att ringa sina banker och fråga vad fan de håller på med, för att sen göra en hundraåtti och bli så där uppenbart högersnofsiga när man föreslår att det ska kosta pengar att studera på högskola och universitet. Det ska ni förstå, att övervintrade studenter som aldrig får arslet ur sina studier i medeltidsryska sticker vår ledartrojka alldeles speciellt i ögonen. Så där kan man inte hålla på, säger Schlingman, de måste ju jobba. Vi har faktiskt en jobblinje! Då får alltså alla som vill ägna sig åt eftergymnasiala studier betala, vilket är ungefär lika dumt som att ge alla Sveriges bilister fortkörningsböter eftersom några kör för fort. Det är lika bra att betala, säger Reinfeldt, förr eller senare kör du ju för fort så det är helt rättvist.

Att föreslå något dylikt är inte bara likställt med att bitchslappa hela arbetarrörelsen så att kinderna (skinkorna) rodnar, den arbetarrörelse som har kämpat länge och väl under 1900-talet för att högre utbildning ska vara tillgänglig för alla (så att så kallade klassresor kan möjliggöras och klyftor minskas). Nej det är väl faktiskt ett förslag som vrider tillbaka klockan 50 år i tiden, om man ska vara ärlig. Där ser vi alltså en tydlig ideologisk grund i ett moderatförslag, fast ingen egentligen vill tala om ideologi längre. Och det är mycket oroande att man inte vill det, för utan den historiska förklaringen förstår man kanske inte varför Schlingman borde ha körförbud just nu.

För en gammal stofil som vill stå med åtminstone en fot i den ideologiska myllan, om inte annat så just för att förstå vad som händer ur ett historiskt perspektiv, ter sig denna pragmatiska vingeldans smått kriminell. Men jag har också förstått att en ny generation väljare växer upp som svampar i skogen och att dessa väljare ser mycket mer till sakfrågor än gammal tråkig ideologi. Att moderaternas politik tycks sakna en röd (blå) tråd över hela linjen bekymrar inte dessa ynglingar, de röstar utifrån sina behov just där de står och går. Som en ”kompis kompis” en gång sa: ”När det kommer till politik så tänker jag uteslutande på vad som är bäst för mig själv”. Behöver jag förtydliga att han röstade på moderaterna?

Nu är inte moderaterna ensamma om att utöva en politik som kantrar över åt det pragmatiska hållet. Snart nog vartenda riksdagsparti har ju gjort avbön i åtminstone en gammal helig fråga, en sån där fråga som liksom var själva fundamentet för partiets existens en gång i tiden. Det hela började kanske rentav när Vänsterpartiet skippade K-et härom året (till Ohlys stora besvikelse, han är ju faktiskt fortfarande kommunist men får inte gå runt och säga det). Sen började Kristdemokraterna kompromissa med abortfrågan (vilket var en av anledningarna till att partiet startades en gång i tiden) och står idag inför ett oundvikligt accepterande av homoäktenskap. Centerpartiet kan tydligen tänka sig kärnkraft igen. Har man sett. Och Folkpartiet.. nej, jag vet nog inte ens var jag ska börja med Folkpartiet. Låt oss bara konstatera att ingen ser dem som liberaler längre, vilket de faktiskt påstod att de var en gång i tiden.

Och det där med namnet är intressant. Namnet på partiet alltså. Här har moderaterna för länge sedan fattat att det gäller att inte knyta partinamnet hårt mot en vedertagen ideologi (stackars Vänsterpartiet, det kostar kosing att byta namn ska ni veta). Jag menar, Moderata samlingspartiet.. va? Det säger ju ingenting. Vi ska samla oss och vi ska vara moderata? Vi är en samling och det som är viktigt för oss en att anta en moderat hållning till allt som sker omkring oss? Ja du ser, man kan ju tolka det där lite som man vill och det passar ju vår sladdande trojka alldeles perfekt. Fast med tanke på att samtliga partier, utom möjligen Vänsterpartiet, trampar varandra på tårna i jakten på mittens rike (Vänsterpartiets relativa position som det vänstraste riksdagspartiet placerar dem någon centimeter utanför epicentrum) torde väl ändå detta vara det vinnande namnet i svensk politik idag: Centerpartiet - vi som alltid står i mitten. Så förtjusande enkelt.

Orsaken till detta skeneuforiska tillstånd av politiskt handlingsutrymme är förstås lätt att spåra. Det går en vältrampad stig tillbaka till 1989, vi har vant oss vid att dela in världshistorien i före och efter murens fall. Utan kalla kriget, utan den självklara skurken kommunism, står vi alla på samma sida. Ovanför all ideologi flyter en tjock trög gegga av olja, spekulationer, svågrar och slipsar, som effektivt kväver folkets varje försök att kravla sig upp på barrikaderna igen. Vi är alla lydiga konsumenter i det kapitalistiska systemet och tillber den heliga tillväxten. Väldrillade medborgare som i högkonjunktur beordras att konsumera mera och i lågkonjunktur beskylls för att ha levt över sina tillgångar. Det är alltid vårt eget fel att vi blir av med jobben, ändå revolterar vi aldrig. Jag förstår det inte, men sådan är tydligen kapitalismens logik. Detta system som i skrivande stund har en förmåga att trycka ner våra arslen i stövelskaften uppvisar ibland en slående likhet med kommunismen. Men vi är alla på samma sida, för alla vill ju ha det bra. Eller hur?

Men tro nu för allt i världen inte att jag önskar världen tillbaka till kalla kriget eller sitter här och längtar efter lite kommunistiskt struktur i vardagen. Nej helvete, jag är ingen kommunistromantiker. Långt ifrån. Jag läser just nu ”Pol Pots leende” av Peter Fröberg Idling (rekommenderas) och boken är bara ännu ett bevis på vilken fasansfull period detta var. Men grejen är ju den va, som en kompis brukar säga, att Kampuchea var 1975 till 1979 och i kommunismens namn, och Darfur är idag och i något annat namn. Maktelitens gränslösa girighet är lika blodig och hänsynslös oavsett vilket namn den bär, men vem bekämpar kapitalismens maktelit när vi alla står på samma sida?

Det kanske, jag säger bara kanske, skulle kunna vara bra med lite riktigt köttiga motståndare ibland. Någon som ställer kritiska frågor när hjulen bara automatiskt rullar på eftersom ingenting står i vägen. En smågrinig jävel som inte krusar och har sig, någon som.. Birger Schlaug. Ja faktiskt, jag saknar Birger Schlaug. Sluta tramsa i TV-soffor och kom tillbaka nu Birger, jag behöver dig!

I skrivande stund är det investmentbanken Carnegie som tvingas springa gatlopp i media och klä skott för skamlös girighet, orimligt risktagande och nonchalant slarv. Finansinspektionen har varit där och kollat lite, kommit fram till att banken har tummat väl mycket på vissa regler och kommer förmodligen (som förra gången) att utfärda en varning och böter. Aj aj pojkar, gult kort igen. Vad händer efter tre gula kort? Blir man avstängd i nästa match då? Min vilda gissning är att det inte händer ett skit efter tre gula kort, eftersom det är en av samhällets tydligen heligaste institutioner vi pratar om (i brist på religion har vi banker). Kan det möjligen finnas en koppling mellan bankernas svindlerier och det faktum att staten aldrig låter en bank gå i konkurs? Jag skulle kalla det årets mest uppenbara slutsats. Man kanske skulle starta en bank?

Så sent som i våras, vid Carnegies bolagsstämma, gick det så himla fint för banken att de anställda fick dela på summa summarum en miljard i bonus. Nu skriver vi hösten 2008, typ ett halvår senare, och den fina institutionen ber om samma summa i lån från staten för att rädda sitt skinn. Jag är bara gymnasieekonom, och det är förstås inte mycket att komma med i sammanhanget. Men jag kan ändå inte låta bli att peka på den alldeles uppenbara lösningen; be samtliga 810 anställda att lämna tillbaka sina bonusar så har ni er miljard. Det kallas risk, något som ni Carnegie påstår är er specialitet. När det går bra får man pengar, när det går dåligt förlorar man pengar. Vi samhällsmedborgare, typ 97 procent av oss, som har investerat våra surt förvärvade penningar i fonder känner väl till reglerna i detta spel (kolla ditt fondbesked nästa gång och hyr sen några gråterskor som följer dig vartän du går, det är läge för sånt nu). Frågar du mig så ska inte Carnegie ha en jävla krona av staten, men jag har å andra sidan aldrig förstått detta daltande med banker.

Är då Carnegie den enda banken som har tagit en rövare? Naturligtvis inte, men media behöver tydliga symboler och syndabockar. Jag kan förstås inte påstå att jag tycker synd om Carnegies ledning, hela situationen är uppenbart självförvållad, men jag uppmanar media att fortsätta gräva hos andra banker. Det måste finnas tusentals ton med smutsig byk i den här härvan, och jag vill se hela skiten. Det finns banker som sköter sig bra och det finns andra som är lite skummare, precis som i vilken bransch som helst går det ett par rötägg på dussinet. Skillnaden, och den är fan jävligt viktig, är att banker har en förmåga att kosta samhället en otrolig massa pengar. Därför borde det ställas högre krav på hur banker bedriver sin verksamhet jämfört med låt säga Larsson Mekaniska AB, inte lägre. 

Man kan förstås säga mycket om det marknadsliberala ekonomiska systemet, jag är själv (som ni säkert känner till vid det här laget) en skeptiker. Men jag tänker inte gå igenom Naomi Kleins hela manifest i ett desperat försök att göra socialister av er, det tar alldeles för lång tid och ni börjar redan tröttna ser jag (nej, inte en till text om finanskrisen). Jag tänker istället fokusera på endast två saker som jag tycker sticker ut extra mycket när jag betraktar diskrepensen mellan det förespråkarna hävdar och det verkligheten visar oss.

Nummer ett: Självsanering

Ja det är sagt av Frälsaren själv, Milton Friedman, att ett väl fungerande marknadsekonomiskt system sanerar sig självt och behöver därför inte kontrolleras av staten, eller någon annan klåfingrig överförmyndare heller för den delen. Milton darling, tillåt mig asgarva mitt i all tragedi. Här sitter världens samtliga regeringar i krismöten, Island håller på att kånka och G8-länderna har till och med funnit det nödvändigt att skaka liv i George W Bush för att möta den fritt löpande marknadens gigantiska tsunamivåg av kaos. Självsanering? SJÄLVSANERING?! Den fria marknaden klarar inte ens av att torka sig själv i arslet, den ligger just nu i respirator medan skattebetalarna tvingas pumpa in biljoner (och den här gången är det faktiskt ingen överdrift att säga biljoner) i systemet för att undvika en permanent återgång till jordbrukssamhälle med självhushållning (vilket egentligen kanske inte är en dum idé när man tänker efter). En bevisbörda som torde vara en av världshistoriens starkaste, alla kategorier. Problemet med marknadsliberaler är bara att när man konfronterar dem med dessa fakta glider de som välojlade dildos i röven på en ko och påstår att systemet inte var tillräckligt liberalt och självständigt. Det är alltså, enligt de finliberala så kallade tankesmedjorna, statens fel att det går åt helvete. Jag tror jag ska starta en tankesmedja, den ska heta ”Smeden är förbannad”. Vår paroll ska vara ”När smeden tänker blir städet kallt”. Alla dessa tankar och ändå så mycket elände. Ska ni tänka ännu hårdare nu, ni Timbro-smeder? Eller är det kanske dags för lite självrannsakan och verkstad?  

Nummer två: Framförhållning

Ekonomi handlar om kontroll och framförhållning. Åtminstone fick jag lära mig det på Borgarskolan i Gävle back in the days. Enkelt uttryckt kan man säga att ju mer man kan se in i framtiden, desto bättre beslut kan man fatta. Företagsekonomi har därför mer kommit att kallas beslutsstöd på senare år, för det är vad man vill mena att det handlar om. Hur ser man in i framtiden? Det kan man inte, men man kan försöka sig på kvalificerade gissningar. Detta görs med hjälp av budgetar och prognoser. Man sätter upp ett scenario vid årets början över hur man tror att det ska bli, sen stämmer man av utfallet med jämna intervall och justerar den kvalificerade gissningen, detta kallas prognoser. Denna enkla lilla rutin verkar dock ha flugit förbi nationalekonomerna på tiotusen meters höjd. Kanske tycker de att det är för banalt med budgetar och prognoser, kanske tycker de att det är ballare att chansa lite och gå på magkänslan. Hur ska man annars kunna förklara att det FEM MINUTER INNAN FINANSKRISEN SLOG TILL VAR GULD OCH GRÖNA SKOGAR ENLIGT TYP 98 PROCENT AV SAMTLIGA ANALYTIKER?! Ett system som har noll framförhållning är inte bara dysfunktionellt, det är ta mig fan inhumant! Här vaggar man in miljontals låntagare i falsk trygghet, nej nej, ingen ko på isen serru, för att sen rycka undan mattan i samma svepande rörelse som man hoppar in i mercan, startar V8:an och flyr fältet. Kvar står den sista utposten i form av ett antal handfallna politiker som försöker bilda mänsklig kedja för att hindra lynchmobben från att slita bankdirektörerna i stycken. Gång på gång. Jag skulle nog vara rätt förbannad om jag var politiker, finansminister Borgs sits är knappast avundsvärd just nu. Det måste ju vara ett helvete att se mercorna försvinna i horisonten samtidigt som knölpåkarna viner omedelbart ovanför hans huvud. För det är så det fungerar, när (inte om) det marknadsliberala systemet brakar ihop är det alltid politikerna, dvs den förhatliga STATEN, som måste stanna kvar och städa. The players are moving on to the next party.

Och jag frågar er, kära medmänniskor, när ska vi lära oss att det här helt enkelt inte är ett fungerande system? Och när vi har lärt oss det, vad ska vi göra då? Global revolution? Rida som hunner över tundran tills vi kommer fram till Wall Street och sätta kniven i monstrets hjärta? Om livet ändå vore en saga istället för en tragedi, det är synd om människorna.