Ni som har följt mig här på Barstol vet att jag inte är mycket av en förbudsivrare. Snarare tvärtom. Min liberala laissez faire-inställning är faktiskt något jag stoltserar med i både passande och opassande sammanhang. Men även jag har en gräns. Givetvis. 

Normalt sett anser jag att varje bransch skall vara självsanerande i så stor utsträckning som möjligt. Och vanligtvis brukar det fungera förvånansvärt bra. Men det finns en bransch där detta inte är i närheten av att fungera - där man tvärtom tenderar att påhejad följa branschens värsta skräckexempel. Så långt som möjligt; helst hela vägen ner till botten. Jag talar givetvis om journalistiken. 

Inte i någon annan yrkeskår är man väl så förtjust i att återvinna någon annans gamla avlagda alster som inom journalistiken? Inte nån annanstans sammankopplar man väl yrkesstolthet med förmågan att uttrycka sig på exakt samma sätt som så många konkurrenter och kollegor som möjligt har gjort förut? Och eftersom de inte vare sig har viljan eller förmågan att ta tag i detta själva inleder jag härmed en kampanj mot de värsta avarterna och övertrampen. Följande fyra fraser står överst på min utrotningslista, och brukandet av dem bör omedelbart anmälas till både P.O., ARN och din lokala miljömyndighet: 

1. “XX kom tillbaka. Allt är förlåtet”.

Jag kommer ihåg när jag läste den frasen första gången. Det var i samband med att filmen Mimmi och Reine i fjällen hade premiär, och recensenten skrev “Åsa-Nisse, kom tillbaka. Allt är förlåtet”. Och jag skrattade så jag grät. 

Sen dess har frasen används ungefär en miljon gånger av svenska “journalister” om allt ifrån breda slipsar till marknadsekonomi. Spiken i kistan var väl ändå när Expressens sk. musikskribent Anders Nunstedt skrev “Ace of Base kom tillbaka, allt är förlåtet” i omdömet om ett av årets bidrag till melodifestivalen. Då visste man inte vad som kändes mest förlegat - schlagern eller journalisten.

2. “Gör om. Gör rätt”.

Ett utryck som snabbt har seglat upp som ett av de allra klyschigaste, överanvända och mest enerverande. Det används av alla sorters skribenter om allt ifrån FRA-lagen och socialförsäkringen till förhållanden, fotbollslag och DN:s nya kulturdel. 

Med exakt vilken stolthet använder ni yrkesmän detta uttryck? Är ni ens medvetna om att uttrycket härstammar från det militära, och förutsätter att det faktiskt bara finns ett rätt sätt att göra en sak på? Och att alla andra, kreativa och alternativa, lösningar är fel? Uttrycket är en order för att upprepa ett felaktigt utfört moment - som vapenvård eller sängbäddning -  om och om igen tills det blir rätt. Det känns kanske inte lika fräscht att använda frasen med den vetskapen, va? 

3. “XX är det nya svarta”

Grey is the new black! Det var säkert ett genialt uttryck då det kom. Nån gång på 70-talet. Nu såhär ca. 40 år och en triljon gånger senare är det inte det. Så alla ni som skriver att blodrött är det nya svarta, att Chicago är det nya New York eller Linné är det nya Vasastan - snälla, snälla skona oss.

Eller kommer ni inte att greppa samhällets vädjan innan nationen Sverige följer Lake Superior State University:s föredömliga exempel? År 2008 toppade de sin “Banished Words List” med frasering av typen “X is the new Y” med motiveringen “The idea behind such comparisons was originally good, but we’ve all watched them spiral out of reasonable uses into ludicrous ones and it’s now time to banish them from use.” 

4. “Kom ihåg var du läste det först”.

Alla skribenter utan minsta självaktning använder gärna detta uttryck. De måste veta att de antagligen är sist på bollen, men hoppas och tror att deras läsare är så efterblivna att de skall gå på det igen. När en “nyhet” eller ett “tips” väl förses med denna etikett i de etablerade medierna har det varit en snackis bland fans och på bloggar i minst ett år. 

Utryckets flitigaste användare, Expressens “förstekrönikör” Mats Olsson, är en mycket värdig representant för uttrycket, då det är exakt som honom: Gammalt, slitet, trött och verkligen har överlevt sig själv.