Min fars första minne är att han kryper omkring bland militärstövlar under ett bord. Han var då tillräckligt gammal för att gå men föredrog att krypa omkring på golvet. Han kände ingen rädsla för främlingarna utan tyckte det var spännande med så många nya röster. Det var inte ofta det var främmande i familjens lilla kök och nu hade där samlats tyska officerare som talade i mun på varandra på ett språk min far inte kunde förstå. Utanför på gården fanns flera soldater på väg från striderna i Haugsbygda. I slaget hade 700 tyskar förlorat livet medan den norska förlusten endast var 20 man. Norrmännen hade legat i skydd av skogen och skjutit ner pluton efter pluton som beordrats att rycka fram för att inta backarna. Det fanns inga skadade på gården men soldaterna var psykiskt fördärvade. De led av sömnbrist och var väldigt stressade. Många var på gränsen till sammanbrott efter de fruktansvärda syner de bevittnat och de hemska scener de upplevt. Befälen tog ingen hänsyn till detta utan drev på manskapet med obruten intensitet. En ung man dog på gårdsplanen till synes enbart från psykisk och fysisk utmattning. Han begravdes som så många andra tyska offer från kriget i utkanten av någon åker. När min far och hans bröder blivit äldre grävde de upp dessa gravar i hopp om att finna något värdefullt. De kände ingen skam i detta utan tyckte att det var deras rätt att plundra de som en gång ockuperat dem. De fann dock aldrig något i gravarna. Värdesakerna hade tyskarna själva tagit från sina döda och nu fanns endast förmultnade ben kvar. Hemvärnsmännen som slaktat så många tyska soldater i Haugsbygda var tvungna att straffas. Men vilka var de? Förmodligen var de söner från bygden. Tyskarna beordrade att bränna ner 20 gårdar. Senare anlände stridvagnar och det norska motståndet var tvunget att retirera. Min fars familjs lilla lantbruk skonades men de fördrevs därifrån när där i närheten skulle upprättas ett militärläger och lägerkommendanten krävde ett eget hus att bo i. Det ryktas att lägret som byggdes skulle bli ett koncentrationsläger. Det omgavs av hög taggtråd samt ett minfält. Sannolikt skulle det endast bli en vapendepå men lägret blev aldrig färdigt så tack och lov får vi aldrig veta vad det skulle användas till. Arbetskraften kom främst från utkommenderade norrmän som inte var så arbetsvilliga och förmodligen saboterade bygget. Min far, hans syskon och föräldrarna blev tvungna att flytta hem till sina farsföräldrar. Hans farfar, som jag förövrigt är döpt efter, var en hetlevrad man. Vid ett tillfälle hade min far sagt åt sin yngre bror, som då precis lärt sig prata, att kalla farfadern för kuk. Farfadern måste ha förstått att det inte var den lilla pojkens påfund men han gav honom ändå en hurring som skickade min farbror i marken. Kanske var farfadern redan då irriterad på de tyska ockupanterna och lät det gå ut över barnen. Vid ett senare tillfälle kunde han inte längre kväva sitt förakt för ockupationsmakten. Tyskarna krävde att få köpa det mesta som gården kunde skörda och slakta. Visst, bönderna fick betalt men inte mycket gick att köpa för pengar under krigsåren, och potatisen behövde de själva. Det var en kall och rå höst och potatisen hade vuxit sig fast i seg lerjord. En tysk kontrollant beordrade hela familjen ut på fältet för att skörda potatisen. Han hade tydliga åsikter hur potatisen skulle tas upp. Kanske hade han varit lantbrukare i Tyskland innan han värvats till armén. Tysken skrek ut sina order tills min farfars far fick nog och lappade till honom så att han far huvudstupa ner i leran. Kontrollanten kom på fötter och knäppte upp sitt pistolhölster. Min fars familj stod chockade när tysken osäkrade sitt vapen. Min farfars syster som var den enda som lärt sig tyska agerade snabbt och förklarade att hennes far var utvecklingsstörd och inte kunde styra sina handlingar. Det är föga troligt att officeren köpte denna förklaring. Men han ville antagligen inte skjuta en obeväpnad norsk bonde – och nu hade han en anledning att låta bli. Han lät min farfars far lämna potatisåkern med den förmaningen att om han så mycket som skulle titta åt en tysk soldat skulle han hängas på torget i Hönefoss. Efter att skörden levererats till de tyska trupperna fick bondefamiljen äta vad de själva kunde frambringa under vintern. Det blev kött från egen jagad räv och hare – och då utan potatis.

8 Kommentarer

På ungefär 800 meters höjd över havet, som ett uråldrigt örnnäste, ligger den lilla bergsbyn Sainte-Agnes. Husen klättrar vågat nära brådstupet ned mot den franska staden Menton, som ligger vacker och plottrig cirka en och en halv mil ned mot kusten. De äldsta husen är från 1400-talet. Ovanför byn ligger ruinerna av en borg, enligt legenden byggd av en österländsk prins som blivit förälskad i en provencalsk flicka. Men den lilla stadens tidiga historia är ingenting emot den senare. Efter första världskrigets mörker byggde fransmännen nämligen en stor militärbas här, insprängd djupt inne i berget. Basen heter Fort Maginot de Sainte-Agnes och ingår i den så kallade Maginotlinjen (även kallad Alplinjen). Det är en serie befästa platser på strategiska och otillgängliga punkter längs den italienska och tyska gränsen. Fort Agnes har ett magnifikt läge - högt upp och med fri utsikt mot Italien och bukten vid Menton. Tanken var att de här baspunkterna skulle bjuda tillräckligt mycket motstånd för att Frankrikes armé skulle hinna mobilisera sig vid händelse av anfall. Tyvärr använda tyskarna sig av en annan strategi - de flankerade helt enkelt baserna. De tog sig i genom linjen där den inte hade täckning, och tog sedan fransmännen med överraskning via sin berömda Blitzkrieg-metod. På så vis föll bas efter bas i tyskarnas händer - och togs helt enkelt över. Med hjälp av Maginotlinjens förnämliga fästningar kunde de sedan flera gånger hålla tillbaka de amerikanska styrkorna. Jag och farsan tog en skumpig buss uppför den smala serpentinvägen från Menton en tidig förmiddag. Bussen gick i tid, något som jag fått erfara hör till ovanligheten på Rivieran. Höjdrädda göre sig dock icke besvär, gränsen mot ravinen kantas av decimeterhöga murar som mest är där för syns skull. När man far förbi något stort buskage saknas avgränsningen helt, ungefär som om några buskar skulle kunna hejda ett par ton minibuss med vilt skrikande passagerare. Men utsikten är förstås fantastisk. I dalens myllrande grönska sticker motorvägsbron mot Nice upp som en stor dinosaurie av betong, och fortsätter man med blicken hamnar man i det klarblå havet utanför Mentons stenpirar. Sedan är det bara oändlighet innan Afrikas sydkust tar vid någonstans bortanför diset. Det är svårt att tro att det skulle varit något kvar av Sainte-Agnes vackra hus och de vindlande gränderna om tyskarna fått för sig att de skulle försöka inta basen. Fortet ligger nämligen bara några hundra meter utanför byn. En ensam vakt sitter på post i entrén, som vid händelse av krig skulle vila tryggt bakom den stora vindbryggan av pansar. Vi betalar inträdet, fyra euro per huvud, och sedan drar vakten upp en tung pansardörr som är basens öppning mot Sainte-Agnes. Innan vi kliver in tillägger han att vi får ha fortet helt för oss själva, ingen annan besökare har kommit ännu. Fast luften på den här höjden är ett par grader kallare än nere i dalen, så är det en mindre chock att kliva in i bergets råa och kalla fuktighet. Innanför dörren tar en mycket lång och dunkelt upplyst huvudtunnel vid. Takhöjden är kanske två och en halv meter, men konstigt nog känns det inte klaustrofobiskt. Jag antar att läget vore annorlunda om basen kryllade av människor i en mer eller mindre grad av panik. Längs golvet går en smal räls, alla större tunnlar hade möjlighet att frakta manskap och materiel via en elektrisk järnväg. Anläggningen är till tre fjärdedelar öppen för allmänheten, i fyra plan (varav ett är avstängt). En avspärrad gruvgångsliknande tunnel leder upp till en utgång i höjd med ruinen på bergets topp. Väggarna är slippringa av fukt. Korridoren sträcker sig långt in i berget, och delar sig här och där i andra gångar. Överallt finns öppningar in till andra rum; ett kök, sovsalar, maskinrum och ventilationsrum. Det är mycket tyst. Vakten sitter kvar ute i den solbelysta entrén, på andra sidan pansardörren. Jag och farsan kommer snart ifrån varandra, var och en upptagna med sitt egna upptäckande och fotograferande. Jag går längs tunneln och tittar in i de olika rummen. De flesta är tomma, en del nedsläckta. Jag får syn på en tunnel som sticker av från huvudgången. Den är svagt upplyst, nästan helt mörk. Jag passerar kolsvarta rum och tar blixtbilder i blindo. De är alla tomma. En metallbänk följer tunnelväggen. Mot slutet, kanske femton meter in, finns en öppen dörr med ett rött kors på - sjukstugan. Jag står i öppningen en sekund och tvekar. Någonstans i tystnaden hörs det klara ljudet av droppande vatten. Här inne har människor dött. Efter en stund tar dock nyfikenheten överhanden och jag går in med kamerans fokuslampa som ljuskälla. Det är vitt kakel på väggarna. Det mesta av interiören är borta, men vid ena väggen finns ett skåp med bevarad sjukhusutrustning. Det finns ett par rum till, jag passerar tunga plåtdörrar och för mitt inre ser jag hur de av en plötslig och osynlig kraft slår igen bakom mig. Jag skulle sitta instängd, och plötsligt skulle kanoners eldgivning dåna genom berget. Skrik och larm skulle fylla mina öron. När dörren gick upp igen skulle jag vara klädd i soldatpersedlar, och kaoset i rummet utanför skulle vara total. Män skulle springa skrikande omkring mig, det skulle lukta svett och avföring och blod. Jag skulle tryckas ut i tunneln, få hoppa undan för en vagnslast granater som kommer susande längs den elektriska järnvägen. Någon skulle ta tag i mig och jag skulle få order vrålade i örat och bli hårdhänt ivägföst åt det håll där dånet som får berget att skaka kommer ifrån. För mitt inre målar jag upp bilden av hur det skulle kunna ha sett ut. Villvervallan, blodet och paniken som ligger som en stank i tunnlarna. Lukten av rök och krut. De ekande skriken, smällarna från luftvärn och kanoner som hamrar genom berget och som får murbruk och puts att regna ned från tunneltaket. Att inte kunna fly, att vara instängd i bergets klaustrofobi och veta att livet som nyss såg så långt ut är här och nu och kanske slutar idag. När jag går tillbaka mot tunneln kan jag inte låta bli att skynda lite på stegen, och den välbekanta, stickande känslan i ryggen gör sig påmind. Jag får lägga band på mig för att inte rusa tillbaka mot ljuset. Fast de där scenerna har aldrig ägt rum. Sanningen är den att Fort Maginot de Sainte-Agnes aldrig kom till användning. Tyskarna valde att gå runt, kanske avskräckte den med sin till synes ointagliga placering. Förlusterna kunde bli för stora. Det är därför den är så välbevarad, det är därför kanonerna fortfarande finns kvar, och det är därför de fortfarande är i sådant skick att de skulle kunna gå att fyra av än idag. När vi kommer ut i värmen och solskenet igen kan jag inte låta bli att dra en suck av lättnad, samtidigt som sinnesstämningen färgas av världskrigens fruktansvärda offer. Det må vara häftigt att vandra i en bevarad krigsmiljö och att där låta fantasin skena fritt, men det balla fördunklas av alla de miljoner som dog till absolut ingen nytta. Alla de som levde sina liv som du och jag, men som offrades i krigets totala meningslöshet.

4 Kommentarer

I onsdags var jag och lyssnade på en paneldebatt i Folkets hus, vid Järntorget, arrangerad av ABF Göteborg med samlingsnamnet »Länge leve Hitlerindustrin?« (frågetecknet i titeln ska inte förbises). Lokalen var knökfull eftersom den seniora kulturcamorran fått slå sig i lag med vanliga andra världskrigetbuffar – däribland jag. Panelmedlemmar var Populär Historias chefredaktör Magnus Bergsten, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg och författaren Bengt Liljegren, som nyligen skrivit en biografi om Adolf Hitler. (Åsa och Bengt kallar sig även för historiker.) Förhoppningen var att de skulle kunna tydliggöra människors ändlösa fascination av Andra världskriget och dess odiskutabla huvudperson. (Vad berättar det om oss? Om det förflutna är vår identitets spegel, vilken bild genereras? För vem och varför skrivs denna historia? Den typen av spörsmål hoppades jag att få, om inte svar, så i varje fall några ledtrådar.) Den förhoppningen grusades rappt av pippifågeln Åsa – som befann sig flera hundra meter ovanför oss vanliga. Där uppe bland molnen såg hon till att aftonen till stora delar ägnades åt en poänglös höger/vänsterdebatt genom att bomba församlingen med elitistiskt flum (med samma precision som en skenande noshörning stickar ett par Nina Sparrtrosor – för att använda kulturkoftelingo). Bomberna riktades främst mot Bengts biografi om Hitler med argumentet att den var ofullständig, och dålig, eftersom den inte förklarade HELA ANDRA VÄRLDSKRIGET – vilket tydligen är typisk höger… Bengts biografi hade även ignorerat det oumbärliga vänsterperspektivet (något hon också klandrade världens samlade historiker för – trots att all expertis är överens om att Sovjetunionens insats var helt avgörande för att knäcka Tredje riket). Det spelade ingen roll att Bengts enda föresats varit att skriva en biografi om Hitler – inte om hela Andra världskriget. Jobbet var pjåkigt gjort och Bengt var en högerlakej. Heja! Både kvällens moderator, den utmärkte Lars Sewilius Berg, och Bengt försökte upplysa pippifågeln om ALLT som har med nazismen att göra inte är entydigt höger och att en bok inte måste innehålla ALLT (om man nu inte påstått att boken ska innehålla ALLT – vilket väldigt få författare gör anspråk på, vare sig det handlar om Roms uppgång och fall eller hästhovsörter). De påminde även om det viktigaste; ämnet som skulle dryftas var inte höger och vänsterperspektiv utan kommersialismen runt Andra världskriget och Hitler i dag. Det sket Åsa fullständigt i – om hon ens lyssnade (det var inte helt lätt att avgöra vilket). Och på tal om ALLT. Moderatorn undrade om Åsa tog ansvar för ALLT som skrevs i Aftonbladet med tanke på att Bengt måste ta ansvar för hela Andra världskriget. Det gjorde hon, så klart, inte eftersom hon jobbar för den fiiina kulturredaktionen som inte har någonting med den övriga tidningen att göra… Presenterade Åsa inga tankar runt kvällens ämne? Jodå... Bland annat en ”nyhet” för alla oss som inte blir röda om nosen på Spartacuskörens årsfest; intresset för Hitler och Andra världskriget började med den första palestinska intifadan (som hon påstod inleddes 1985 när den själva verket var 1987 – en oskyldig felsägning för alla som inte kallar sig ”historiker”) eftersom det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna. Efter att ha hört den antisemitpopulistiska wienervalsen ville jag ställa mig upp och primalskrika men höll mig lugn eftersom publiken skulle få ställa frågor senare. Av det blev intet – Åsa var tvungen att pysa innan publiken fick ställa frågor eftersom hon skulle medverka i teveprogrammet »Scoutledare på Speed 21.30«. (Fast det är klart, vad är en viktig debatt om nazism och kommersialism kontra en trivselfascistisk talkshow?) Det spelar ingen roll att Åsa har en fin penna (hennes bok »Mig äger ingen« är bra) och är delaktig i skapandet av ett läsvärt kulturuppslag (Aftonbladet kultur är en given spelare i den svenska kulturstartelvan). Kan man visa upp ett sådant förakt för både kunskap och debatt och ändå anses intellektuell är något gravt fel med Kultursverige. När jag vandrade hemåt senare på kvällen, genom ett blåshålskallt Haga, kunde jag inte sluta tänka på översitteriet, förljugenheten och förnekelsen som genomsyrar Warszawapakten i svenskt kulturliv. Ingenting verkar ha förändrats sedan 70-talet då den finske poeten Pentti Saarikoski beskrev den svenska bolsjevismen med en odödlig oneliner: ”Dom suger på ordet arbetare som en pastill mot dålig andedräkt.”

58 Kommentarer