Evenemangsstad, schevenemangsstad. Jag tillhör definitivt den kritiska grupp som ställt sig frågande till Göteborgs vilja att profilera sig som en evenemangsstad. Att bygga sin övergripande identitet på något som till sin natur är avgränsat, kort och övergående har jag aldrig riktigt lyckats förstå mig på. Jag har heller aldrig riktigt sett att de evenemang som initierats eller backats upp av stadens evenemangsbolag (GotEvent och Göteborg&Co.) har lett till några långsiktiga segrar, vare sig för stadens image eller mig personligen.  Missförstå mig inte nu; arbetet som ligger bakom att få hit ett friidrotts-VM, att bygga upp en racingbana mitt i stan eller att locka hit AC/DC, U2 och Madonna samma sommar kan knappast överskattas. Men det säger egentligen inte mer om staden än det gör om Stuttgart, Sevilla, Helsingfors eller alla andra städer som också har arrangerat mästerskap, biltävlingar och arenakonserter. Det är ju knappast några profilevenemang i klass med Karnevalen i Rio, Mardi Gras i New Orleans eller Oktoberfesten i München vi talar om här. Och för mig personligen har de evenemang som stans evenemangsbolag varit inblandade i haft relativt låg attraktionskraft. Artisterna har oftast passerat sitt artistiska zenit för länge sen när de väl är så stora att de kan fylla Ullevi, och racing, speedway, supercross, monster jam eller andra motorjippon ligger helt enkelt utanför min intressesfär. De stora evenemang som jag besöker - t ex bokmässan, filmfestivalen eller Gothia Cup - har uppstått på helt andra sätt och på helt andra håll än i stadshusets korridorer.  Förrförra sommarn var det dock dags att delvis revidera den uppfattningen, då det var premiär för en helt ny musikfestival i stan. Det är naturligtvis Way out West jag talar om. Denna festival som redan inför sitt andra år listades av The Times som en av de musikfestivaler det absolut var värt att sätta sig på flyget för, och som i år har uppmärksammats i otaliga internationella medier. Till och med den prestigefyllda amerikanska editionen av Conde Nast Traveller rekommenderade ett besök till Sverige och Göteborg i sommar just tack vare denna festival.  Visst, det är Luger som arrangerar festivalen, men den hade aldrig fötts och aldrig genomförts utan ett envetet arbete av Göteborg & Co. Henrik Jutbring (jajamen, det är Kittys bror) började övertala och bearbeta Luger ett par år innan första festivalen, då de sammanstrålade på South by Southwest i Austin, Texas. Väl hemma i Sverige fortsatte han att tjata hål i huvudet på dem, och bjöd ner dem till Göteborg och Slottsskogen. Väl där fanns det ingen återvändo.  Just placeringen i Slottsskogen tror jag är en av de viktigaste orsakerna till festivalens popularitet. Du äntrar parken från Linnéplatsen och går upp Slottsskogspromenaden mot första skogsdungen, och där, inramad av träd och blomster, ligger entrén. Väl inne och över kullen breder en idylliskt lummig park ut sig. I denna natursköna miljö har man sen placerat ut scenerna, serveringarna och tälten på ett så diskret, snyggt och integrerat sätt en festival nu tillåter. Det känns så långt ifrån platta dammiga grusplaner eller platta leriga åkrar man bara kan komma.  Att festivalen har fått en så central placering bidrar ju givetvis till att göra den så lyckad. Det är promenadavstånd från city, på några minuter är du nere på krogtäta Linnégatan om du vill slinka ut för en bit mat eller en drink. Efter det att spelningarna i själva parken är slut  framåt natten når du enkelt alla klubbspelningar. Dessutom har du ju det ordinarie utbudet av klubbar, barer, pubar, restauranger och danshak att tillgå. Och framförallt, du får sova i en riktig säng efter en hel dag och en hel natt ståendes, hoppandes och dansandes - antingen hemma (som i mitt fall) eller på nåt av stans alla hotell.  Mer än nånting annat är det ju givetvis artistbokningarna som avgör festivalens framgång, och här har Luger verkligen haft minst både ett finger i luften och ett öra mot rälsen. Man har helt enkelt varit enormt duktiga på att boka creddiga artister, stora som små, gamla som nya, ibland på väg upp men aldrig på väg ner. De är inte de största namnen, givetvis inte heller de folkligaste eller populäraste, men det är artister med en enorm uppskattning, respekt och beundran bland människor med lite musikintresse. Man har också tydligt deklarerat att man kommer fortsätta på inslagen linje och fortsätta prioritera kvalitet framför kvantitet. Något som givetvis är enklare att lova då man sålt slut festivalen tre år i rad.  Way out West har även blivit en internationell snackis bland artisterna, där den möts med stort intresse och stor respekt. Det verkar som om de bokade artisterna vill bjuda till lite extra - må det vara Robyn som bjuder på en fullständigt oförfalskad och icke-ironisk glädjeduett med Dr. Alban, Antony & the Johnsons som väljer att göra en hel specialarrangerad konsert tillsammans med Göteborgssymfonikerna eller Teddybears som kör en konsert på en Paddanbåt mitt ute på Göta älv. Av det jag såg i år verkar artisterna digga festivalen precis lika mycket som vi i publiken. På grund av en olycklig krock hade jag bara fredagsbiljett i år, men fick ändå se konserterna med Timo Räisinen, Robyn, Glasvegas och Andrew Bird, samt några låtar här och där med Bon Iver, Seun Kuti, Band of Horses och Antony & the Johnsons. Hemmasonen Timo Räisinen inledde festivalen i strålande solsken redan 13:30 på fredagen. Och som han gjorde det. Energi och spelglädje i supersize-format sammanfattar antagligen hans spelning bäst. Ett låtmaterial som höll förvånansvärt bra, ett tajt band kryddat med Thomas Silver från Hardcore Superstars, en snygg och skönsjungande kör, samt Timos säregna men vackra röst gjorde det till en konsertupplevelse som vida överträffade mina förväntningar.  Robyn levererade däremot i nivå med mina förväntningar; helt fantastiskt med andra ord. Hon har rösten, hon har utstrålningen och scenpersonligheten, hon har definitivt låtarna och framförallt verkade hon ha viljan att göra denna spelning till den bästa någonsin. Hon var uppbackad av ett skönt svängande band med bland annat två tajta trummisar, där Kleerup var den ene (han är hyfsat begåvad den pojken), samt ett antal gäster på scen. När tandläkarn sen klev upp på scen och tillsammans med Robyn drog igång No Coke visste jublet och glädjen inga gränser.  Att se Glasvegas i Slottskogen var förbannat roligt. Jag hade tidigare hört att de har sin absolut största bas av fans i Sverige; att de utanför Skottland egentligen bara är riktigt stora just här. Och under fredagskvällens spelning fann jag definitivt ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i det påståendet. Samspelet mellan bandet och publiken var bland det skönaste jag varit med om, och tårarna i James Allans ögon var lika äkta som allsången var stark när bandet rev av i stort sett hela debutalbumet, något nyskrivet och någon cover i augustimörkret.  Jag avslutade min festival tillsammans med Andrew Bird i Annedalskyrkan. Han var den absolut tyngst vägande anledningen för mig att lösa biljett i år. Och han gjorde nog ingen besviken, allra minst mig. För er som inte har varit i Annedalskyrkan kan jag berätta att den tillhör Göteborgs största kyrkor och att den i stort sett är fri från utsmyckningar och religiöst krimskrams. Istället erbjuder den ett avskalat kyrkorum med vitkalkade väggar, vilket skulle visa sig vara en optimal miljö för att uppleva Andrew Bird. Att se och höra denne överbegåvade musiker, med sin finstämda, suggestiva musik, i ett vackert ljussatt kyrkorum med ett enormt krucifix som enda back-drop var i det närmaste en utomvärldslig upplevelse. Stort, så stort. Det är antagligen ingen tillfällighet att festivalen förkortas WoW - för det är faktiskt precis vad den är. Så äras den som äras bör: Tack Luger, tack Göteborg & Co. och tack stan. Tack som fan.

9 Kommentarer