Tänk dig att du går ner på Stureplan sent en kväll - du vet platsen för Stureplansmassakern 1994. Väl där drar du upp en pistol, eller ännu hellre ett maskingevär och avlossar en salva lösa skott mot passerande människor. Tänk dig kaoset. Människor som flyr åt alla håll. Panikslagna. Du skulle rensa hela Stureplan på några få sekunder. Kanske med undantag av någon chockad stackare som ligger snyftande kvar på marken.

Sedan sätter du dig ner och inväntar polisen. När de efter någon minut dyker upp lägger du bara lugn ifrån dig geväret och låter dig gripas. Efter att du blivit tagen till arresten och de börjat söka igenom dig på allvar plockar du fram en liten lapp som förklarar att det hela rör sig om en del i ett konstprojekt. Ett examensarbete för Konstfack.

Stockholms blodbad skulle du kalla det.

Ett konstprojekt med avsikt att belysa hur skör vår trygghet är. Hur snabbt den kan raseras.
Politiker skulle ta avstånd, Britta Svensson rasa, Tommy Zethraeus lämna kommentarer från cellen. Hela följande medievecka skulle handla om dig. Medan du själv lugnt kunde konstatera att du satt konsten i fokus i samhällsdebatten. Och dig själv på löpsedlarna.

Otvivelaktigt finns det en och annan som skulle omfamna ditt konstverk som ytterst provokativt och vågat. Fan, du skulle hamna i historieböckerna och användas som exempel i etiska diskussioner som skulle sträcka sig långt utanför Konstfacks väggar. Det skulle förmodligen finnas ett allmänintresse för dig över många år. Tänk dig; ”Terroreleven – tio år senare”.

Konstnärer över hela världen skulle bli gröna av avund när de såg all uppmärksamhet som riktades åt ditt håll.

För face it, inte särskilt många bryr sig om konst i dag. Det är sällan något når utanför galleriernas väggar. Konst är som amatörteater och poesi – något för de närmast sörjande.

Vill du göra avtryck gäller det att skrika högt eller ta konsten till folket med streetart och jippon. För ingen jävel utom din morsa och dina - med fri öl mutade - polare kommer bry sig. Förmodligen inte ens de, men de kommer i alla fall dyka upp och lägga huvudet på sned åt din videoinstallation med förlösta frysta kycklingar.

Det trista med den konst som faktiskt når igenom är att den sällan väcker andra frågor än var gränserna för vad som är konst går. I alla fall inte utanför den innersta kretsen av sedan tidigare konstintresserade.

Och gör den det så är det i regel bara för att konsten tangerat gränsen för det lagliga och då är ju svaret redan glasklart. Olaglig konst är också konst men konstnärer är precis som du och jag - de får också ta ansvar för sina handlingar.

Det spelar ingen roll om du har ett femton sidor långt manifest som ingående beskriver din baktanke, det folk kommer minnas är fortfarande det faktum att du var den som lurade in dig på psykakuten, eller vandaliserade en tunnelbanevagn inför förskräckta medresenärer. Skriker du högt gäller det även att ditt syfte är lika glasklart som din röst är hög - annars kommer det du vill säga enbart drunkna i förfasande över det du gjort.

KLIPPET HAR TYVÄRR TAGITS BORT FRÅN YOUTUBE.
Its So Fresh I Cant Take It - By Pike and Nug: