Det är en kylig valborgsmässoafton. Mörkret har lagt sig över festplatsen i sandtaget. Från skogen hörs spridda tjut från berusade ungdomar som vinglar omkring bland träden. Precis här satte jag och Olof eld på en övergiven bil året innan. Det var bara ett infall, den var ju ändå sönderslagen. En tjock, gråsvart rökpelare strävade upp mot skyn. Efter någon timme kom brandkåren. Men det var då. Nu står jag och Karl och funderar på var vi ska lägga bomben. I brist på någonting roligt att spränga så lägger vi den helt enkelt på marken, till hälften instucken under en tjock rot. Den består av ett kraftigt plåtrör, ungefär en halvmeter långt och bockat i ändarna. Mitt på finns ett hål, stubinen är ett tomtebloss. Själva sprängmedlet är någonting så banalt som svavel - vi har ägnat många tålmodiga timmar åt att skrapa tusentals tändstickor. På den här tiden var jag uppslukad av BBS:er, en form av datorkommunikation via modem som var populär innan Internet blev tillgängligt för vanliga dödliga. Via någon av alla dessa datorer hämtade jag hem The Terrorist's Handbook, som var en matnyttig manual för den lille hobbyterroristen. Det var där intresset för bomber och sprängmedel tog fart. Tidigare hade jag mest experimenterat med inköpta smällare av olika slag; kinapuffar och ryssar som jag virade ihop stubintråden på för maximal effekt, eller egenimporterade större smällare. Nu öppnade sig nya möjligheter. Kanske var det där jag lärde mig svaveltricket, jag minns inte riktigt. Jag experimenterade till en början i mindre skala. Kopparrör snodde jag i träslöjden. De var tillräckligt mjuka för att jag skulle kunna knipa ihop ena änden med ett skruvstäd, och sedan bocka det med en hammare. Efter det borrade jag ett hål på mitten för stubinen, fyllde röret med svavel och knep ihop den andra änden. Sedan virade jag in röret i en handduk och bankade försiktigt på det så att även den andra änden skulle bockas till. Detta var ett kritiskt moment, det insåg jag redan då. I dag är jag mest glad att jag fortfarande lever med alla kroppsdelar på plats. Tillbaka till sandtaget. Jag och Karl tittar på varandra och försöker bestämma vem som ska tända på. Ingen av oss är särskilt sugen, det här är på allvar och ljusår från de småbomber vi labbat med innan. Till slut säger jag att jag gör det, mest för att jag inte orkar tjafsa mer. Karl springer iväg och tar skydd bakom en grushög. Jag står ensam kvar och tvekar. Från skogen hörs rop och skratt. Långt bort hörs knattret från en moped. Jag har druckit några öl och känner mig inte alls lika säker längre, jag är ju knappast omedeveten om tidigare äventyrares bistra erfarenheter av hemgjorda smällare. Det finns fortfarande tid att ångra sig. Men jag böjer mig ned i alla fall, slår eld på tändaren och håller den mot tomteblosset. Två gånger börjar jag rusa innan det tagit fyr. Den tredje gången tvingar jag mig att stå där med lågan mot blosset tills det fattar eld. Gnistorna börjar spruta och jag ber en tyst bön att ingen ska leta sig ned i plåtröret innan jag hunnit sätta mig i säkerhet. Jag vet att jag bara har en liten stund på mig innan det smäller och jag kastar mig iväg mot Karl och grusvallen. Väl i skydd fångar jag Karls upphetsade blick, och vi stirrar spänt på varandra i några korta sekunder. Sedan kommer smällen, och den är fruktansvärd. Knallen rullar över sjön och ekot färdas långt ut genom de ödsliga och mörka skogarna. Efteråt blir det alldeles knäpptyst. Sedan hörs upphetsade skrik från skogen. Jag och Karl tittar på varandra och ett galet skratt bubblar upp. Roten är i trasor och kratern någon meter i diameter. Av röret finns bara lite förvridet splitter kvar. Vi ser ned på förödelsen och våra blickar möts igen: nästa bomb måste bli ännu större!

6 Kommentarer