Man skulle nästan inte kunna tro att Banjo Jim’s ligger på Manhattan. Träfasaden och den lilla trappan upp till entrén påminner mer om en saloon i någon mindre stad i mellanvästern och förmodligen är det avsikten.

Baren hette tidigare 9C, då den är belägen i korsningen 9th street och Avenue C, men döptes om för något år sedan efter ägarinnans avlidne själsfrände som var en musikälskare av stora mått.

Banjo Jim’s är en liten, sliten och skitig bar full av karaktär. Där finns några barstolar vid baren, två ståbord, en bänk längs med väggen och så scenen. Scenen är  det viktiga på Banjo Jim’s och som namnet antyder är det främst bluegrass och country som gäller.
Publiken är väldigt blandad, en äldre man i cowboyhatt, några emo-kids, ett gäng grabbar i 25-års åldern och några dansande tjejer framme vid scenen. Det får inte plats så många i lokalen det är som sagt en väldigt liten bar. Den ende bartendern är också den som sköter ljudet mellan öppnandet av ölflaskor och blandandet av whiskeydrinkar. Banjo Jim’s har inga öl på fat men ett tillfredställande utbud av flasköl, cirka 20 sorter. Även vinutbudet är bättre än vad man skulle kunna föreställa sig att den genomsnittlige bluegrass-fantasten efterfrågar, fem röda och fem vita.

Livemusiken börjar ganska snart efter att dörrarna slår upp vid sju på kvällen och baren är öppen fram till småtimmarna. Oftast är det så många som fem band per kväll – varje kväll! Det är mest lokala band men också en och annan akt utifrån landet som försöker vinna den kräsna New York publikens gunst. Banden skickar runt en hatt i pausen istället för att ta inträdesavgift. Gillar man det man hör lägger man i några dollar. De försöker också sälja sina skivor i de fall de har gett ut några. 

Men det är faktiskt inte bara bluegrass som det bjuds på. En hel del singer/songwriters spelar också på Banjo Jim’s. Den lilla lokalen och intima stämningen är perfekt för ensamma män och kvinnor med sorgliga historier att berätta.

En kväll lyssnade jag på Kate Klim från min plats vid baren. Kate, som är från Boston, spelar piano och sjunger änglalikt om vägskäl, livsavgörande val och destruktiva förhållanden. Kate delade scenen med sin vän Liz Stahler. De spelade varannan låt och då Liz musik är gitarrdriven till skillnad från Kates blev det en bra variation och aldrig tråkigt. Även om Liz Stahler var allt annat än medioker var det Kate Klim som lämnade ett bestående intryck. Efter spelningen var jag tvungen att hoppa ner från min barstol för att överösa Kate med beröm och köpa hennes första album Up and Down and Up Again.

Kate Klim - Kamikaze Love