”Är det allvarligt?” frågade S. ”Ja.. det är ganska allvarligt” svarade barnläkaren. ”Hon hade inte klarat sig så länge till, så det var tur att ni kom in idag.” Att vi kom in med Ester den dagen, det vill säga onsdagen förra veckan, var något av en slump. En kompis kom och hälsade på och sa att Ester såg dålig ut, sen sprang S till barnavårdscentralen och vägde henne och fick chockbeskedet: över 400 gram viktminskning på fyra dagar. Viktminskning.. nyfödda barn ska gå upp i vikt.

En och en halv vecka tidigare, när Ester var fyra dagar gammal, blev vi hemskickade av en barnläkare med följande förklaring och, skulle det visa sig, vaga direktiv: ”Hon har högst troligen komjölksallergi, men för att vara säkra på det gör vi så här. Ni köper en burk Nutramigen på Apoteket, ger henne detta tills burken tar slut och sedan går ni tillbaka till Babysemp. Om ni märker någon skillnad hör ni av er hit så ska ni få recept på Nutramigen, det är dyra grejer det där.” Det är så här man gör för att säkerställa diagnosen komjölksallergi hos nyfödda, man provocerar fram symptomen.

Problemet är bara att med såpass vaga direktiv ökar riskerna i detta experiment i kvadrat. Om jag kunde vrida tillbaka klockan skulle jag naturligtvis ställa följande två till synes obligatoriska frågor: Vilka symptom ska vi leta efter och hur länge ska vi leta. Ändå står jag där som ett fån och säger inte flaska. Jag, som är van att ifrågasätta allt jag ser och låter munnen bajsa mest hela tiden i vanliga fall, blir stum som en hunsad fjärdeklassare när jag står inför en auktoritär överläkare. Jag hatar det, nu mer än någonsin. Men mina tillkortakommanden kan bli din räddning, därför ger jag dig följande råd: om du har att göra med läkare, ställ alltid frågor! Läkare är duktiga på sin sak, men min erfarenhet är att de ofta uppvisar grava brister i patient- och anhörigkontakter.

Efter tre dygn på barnkliniken med dropp och täta provtagningar är Ester nu på bättringsvägen. Hon är fortfarande liten och späd men hon äter bra och går stadigt upp i vikt. Kvar i mig, och kanske ännu mer i S, sitter dock en stor tagg av rädsla och skuld. Vi kan inte prata om det här utan att börja gråta, det är för nära inpå. Vi befinner oss troligen i mild posttraumatisk chock, men vi bör antagligen inte ställa den diagnosen utan professionell hjälp. Vi ställer oss själva de jobbiga frågorna: hur kunde det få hända? Hur kunde vi bli så hemmablinda att vi inte såg hur dåligt hon mådde? Läkarna och övrig personal har tröstat oss, det är inte lätt att se och många hamnar i samma situation har de sagt. Inte alltid av samma orsaker, men undernäring med påföljande vätskebrist sker väldigt väldigt snabbt hos nyfödda.

Så mitt andra råd till dig som blivit förälder är att alltid åka in om du märker att något inte står rätt till hos barnet. Åk in fem gånger om dygnet om det behövs, bara gör det. Marginalerna hos de där små underbara varelserna är så små så små. Var inte rädd för att du ska framstå som en neurotisk rookie-förälder, skit i allt det där och ta bara hand om varandra. Ester kommer att bli bra, vi har dragit världens största suck av lättnad och försöker nu bearbeta skulden. Vi kommer över det, tids nog. Till dess är det lite skakigt, det får ni ha överseende med. 

Fotnot

Texten är inte menad som kritik mot sjukvården. Som far till fem barn, varav tre är födda med dubbel klumpfot, har jag mer erfarenhet av barnsjukvård än genomsnittet i landet, det törs jag påstå. Jag står stum av respekt och ödmjukhet inför det kunnande och den fantastiska medmänsklighet som jag mött hos personalen på förlossningen,  BB, barnklinken och ortopedavdelningen på Gävle sjukhus genom åren. Jag är ert största fan, ni finns alla i mitt hjärta. Anledningen till att jag skrivit texten är att du som läser ska få chansen att dra lärdom av mina och andras misstag. Du kanske inte behöver mina råd just idag, men lägg dem på minnet ändå. Vem vet, en dag kanske du sitter där med ett sprillans nytt underverk i famnen och känner dig varm och lycklig men tafatt och lite vilsen.