November - själva sinnebilden av hösten, med ett grått mörker som aldrig riktigt släpper taget. Projekt Barstol har pågått i över ett år, från en höst till en annan. Vi är nu en något redigerad uppsättning medlemmar, men i stort sett kör vi fortfarande samma upplägg på bloggen. Kanske är det dags att rumstrera om lite grann? 1). Du ska sätta dig ned och skriva söndagsfrågorna, men du får inte en enda idé. Har du något hemligt knep för att komma på något? David: Nej. Matt: Jag brukar fråga några polare efter ideér men de har aldrig några så jag får krysta fram något ändå. Maths: Nej tyvärr, men jag hoppas att någon av de andra har det för jag har brottats som fan många gånger. Jonas: Sänker kraven och föreställer mig att jag stövlar in på en bar där inga frågor är för banala eller triviala för att ställa. Kniven: Nope. 2). Personligen börjar jag tröttna lite på de här frågorna, men jag kanske bara har en svacka just nu. Ärligt - vad tycker du om söndagspanelen? David: Olika, beroende på frågorna. Vi lade ner söndagspanelen under en period men då frågade folk efter den. I brist på annat funkar det, men jag skulle hellre se en söndagsskribent. Matt: Jag tycker det är svårt att komma på frågor och svårt att svara på frågorna men intressant att läsa vad de andra svarat och även när någon svarar i kommentatorsfältet. Maths: Söndagspanelen har gjort sitt. Jonas: Jag tror att det är ett bra och snabbt sätt att lära känna oss skribenter och våra olikheter. Personligen tycker jag det är ganska kul faktiskt, och inbillar mig att det har ett läsvärde. Men vi borde kanske fråga läsarna vad de tycker? Kniven: Säger detsamma. Förändring eller lägg ner. 3). En idé är att vi alla i stället tar varsitt foto (med eller utan text) som på något sätt får representera den gångna veckan. Bra eller? David: Absolut. Matt: Det låter som en kul idé. Maths: Det skulle säkert vara en höjdare, fast jag är inte så säker på att det är genomförbart. Det kräver ju lite mer tid av var och en. Jonas: Alla format mår bra av att brytas ibland, som t ex när du tvingade oss alla att skriva en pretto-dikt. Så visst, ett foto eller något annat då och då kommer säkert vara kul. Men inte som ordinarie ersättning för frågorna. Kniven: Ett foto gillar jag skarpt plus några ord till det. Kanske kunde man ha foto varannan vecka och varva det med att andra veckan svarar på en fråga istället för tre. Gärna en fråga som väcker lite debatt och så kan man ventilera sina allmänna åsikter och tankar kring det, eller så skippar man frågan och kommer med ett bästjustnutips istället; exempel en bok, en film, en platta, bästa disktrasan, bästa restaurangen und so weiter. (Den här gången valde jag att inte svara på frågorna själv. Min åsikt framgår ju rätt tydligt ändå. Vad tycker du som läser här?)

11 Kommentarer

Innan vi visste ordet av så har den sköna klorofyllen börjat bytas ut mot gula och röda nyanser. Knappt har man hunnit dra på sig kortbyxorna förrän den fodrade jackan ska fram igen. För varje år som går känns det som om sommaren bara blir kortare och kortare. För er som liksom jag räds mörkret kommer här ett par handfasta tips från Söndagspanelen. 1. Nu är sommaren över och hösten står för dörren igen. Hur gör du för att överleva mörkret? Matt: Alkohol och mycket sömn. David: Träning på gym, sömn och smida planer. Maths: Jag håller mig sysselsatt, det är bästa medicinen mot mörker och depression. Det är ingen slump att de flesta av mina renoveringsprojekt har fötts på hösten. Mattias: Jag har svårt att hantera hösten. Jag blir alltid höstdeprimerad. Men paradoxalt nog så är det något som lockar med mörkret ändå. Att komma in från en höstpromenad i skogen och slå sig ned med en skön bok. Regn på fönsterblecket, tända ljus och en varm kopp te. Att titta ut och känna sig tillfreds med att vara inne. Det är svårt att uppleva det på sommaren. Nej, det jag egentligen fasar för är vintern. Jonas: Hösten och jag är verkligen inte kompisar. Det finns en tvåmånadersperiod från mitten av oktober till nånstans kring Lucia när jag dagligen undrar varför nån överhuvudtaget bor i detta land. Sen brukar det släppa. För att ta mig igenom denna period har jag på senare år utvecklat ett recept med följande ingredienser: 1. Måla upp skräckbilder om hur djävlig hösten kommer att bli, för då känns det lättare sen eftersom det aldrig blir fullt så eländigt. 2. Jobba väldigt mycket mer och hårdare än normalt. 3. Åk en sväng utomlands (i år blir det en vecka i Kapstaden i slutet av oktober). Kniven: Har aldrig tyckt höstens mörker är så betungande. Värst är det först i januari-mars. Men annars är tipset att unna sig en resa istället för andra saker. Värt varenda spänn. 2. Sommar brukar innebära mycket läsning. Tipsa om en bra bok du läst i sommar. Har du inte läst någon bok så går det bra med en film, men då ska den vara jävligt bra. Matt: Northline av Willy Vlautin. En grymt bra bok. En tragisk berättelse där man ibland får ta ett par djupa andetag innan man läser vidare. Den känns verkligen i magtrakten. Till boken medföljer även ett akustiskt soundtrack av och med författaren. David: Dessa vackra hästar - Cormac McCarthy. Annars är jag en sucker för kortare noveller och läser ständigt författare som Raymond Carver och Tobias Wolff. Maths: Jag läser nog mer på vintern faktiskt.. men vill ändå tipsa om De vilda detektiverna av Roberto Bolano. Det är en tegelsten som inte erbjuder den där omedelbara förälskelsen, men låt den växa in i ditt medvetande och du kommer att bli rikt belönad. Mattias: Jag har läst Enhet av Ninni Holmqvist. Det är en hemsk dystopi som utspelar sig i Sverige i en nära framtid. Man läser den med hopplöshet och ilska molande i magen. Jonas: Jag läste I huvudet på John McEnroe strax innan semestern. Även om du inte är tennis- eller sportintresserad kan jag garantera en fantastiskt rolig och läsvärd liten bok om en av våra färgstarkaste karaktärer alla kategorier. Övrig semesterlitteratur har jag ju redan tipsat om här på Barstol. Kniven: Har inte haft något flyt med litteraturen  i sommar eller höst mer än "Hyresgästen" av Roland Topor. Film har inte heller varit någon höjdare. Annars håller jag med om skräckfilmstipset som någon nämnde i tidigare inlägg. Rec är riktigt bra. En ny skräckfilm som också skrämde skiten ur mig är The haunting in Conneticut. I love. ( och Mattias, du har väl inte missat The descent, min favvo.) 3. Barstol fyller ett år i veckan. Pallar du med ett år till? Matt: Ett år är bara en början. David: I det här sällskapet är det en ära. Barstol är hälften ångest och hälften glädje - som alla de bästa sakerna i livet. Maths: Ja för fan! Jag är den lojala typen, jag brukar följa skeppen ner i djupen. Dessutom tycker jag fortfarande att vi tillför något och har ett skönt G. Mattias: Barstol är bra för mig, utan att ha en dag i veckan då något konkret ska göras skulle allt bli en enda gegga. Det är ett bra tvång för att få mig att skriva. Jonas: Jag fortsätter så länge jag tycker det är roligt. Och så länge jag har något nytt att säga, för jag vill inte bli en upprepning på mig själv. Om det sen betyder en månad, ett år eller en livstid har jag idag ingen aning om. Kniven: Ja det hoppas jag. Har ju inte varit med så länge. Jag har ju den glidiga förmånen att bara skriva varannan vecka och det är alldeles tillräckligt för mig. Ni som skriver varje vecka ska ha en eloge. Även om det är jävligt roligt att skriva så vet jag att det kräver mycket arbete också. Nu har turen kommit till dig. Hur gör du för att klara av höstmörkret? Läste du någon bra bok i somras? Och pallar du ett år till med oss här på Barstol? Lämna gärna en kommentar här under!

2 Kommentarer

  - Alltså, jag har funderat en hel del på vad man egentligen borde syssla med, sa jag och tog första klunken av ölen som, enligt bartendern, är den tjeckiska förlagan till Budweiser. - Jaha, sa han och gjorde samma sak. - Jag känner allt oftare att jag är färdig med hela den här livsstilen som följer med ett kontorsjobb. Fan man sitter på arslet hela dagarna och pratar i telefon, mailar eller sitter på möten. Det är ju inte direkt äventyr i vildmarken. - Så det är äventyr i vildmarken du vill ha? - Nej det är det väl inte, inte så. Jag menade det som en metafor. - Jag förstod det. - Men det borde finnas något annat, något som är lite mer varierande rent fysiskt liksom, fortsatte jag. Fan varje gång jag använder kroppen till något, alltså typ räfsar löv eller skrapar fönster eller klipper gräset, då är det som att min kropp jublar. Så varför inte försöka jobba med sånt som får ens kropp att jubla? - Så du vill jobba med att klippa gräs? - Nej men.. alltså du fattar vad jag menar. - Ja.. jo det gör jag väl. Men jag ska säga dig en sak, och jag har sagt det många gånger förut men nu säger jag det igen. Du borde satsa på ditt skrivande. - Ja men så där säger ju alla, jag är så jävla trött på det! Vadå satsa? Hur skulle det gå till då menar du? Ska jag låsa in mig i ett rum och skriva på min stoora romaaan medan ungarna dör av svält på andra sidan dörren? Det funkar ju inte, jag måste dra hem kosingen. Dessutom kan jag inte skriva någon roman för jag har inget att skriva om. - Det har du väl, du har ju skrivit en massa texter på Barstol. - Jo men det är en helt annan grej. Om jag ska skriva en roman så måste jag lära mig en jävla massa saker.. komposition, dramaturgi, en massa sånt skit. Annars blir det ju bara ännu en sopig debut av en författarwannabe. Jag hatar sånt, alla tror att de är författare nu för tiden när det i själva verket nästan inte är en enda jävel som ens är i närheten av att fixa hantverket. Ska väl vara Ranelid då, men han är ju tossig istället. - Ska du ha en till?, frågade han och pekade på mitt tomma ölglas. - Ja tack, sa jag och tittade lite oroligt på min handled där det inte satt någon klocka. Det har det inte gjort på många år, ändå tittar jag ofta på min handled.   - Men du, det finns väl andra möjligheter att livnära sig på skrivande, du behöver ju inte skriva en bok, sa han när han kom tillbaka med ölen. - Jaja, media och skit, svarade jag. Vilken jävla bransch, pretentiösa wannabes som tar sig själva på alldeles för stort allvar och ömma tår överallt. Nej fy fan, jag skulle aldrig palla det. - Nehej, då så. Jag tycker bara det är synd att du inte tar tillvara den här talangen som du har. För du kan ju skriva, det kan du inte förneka. - Det är klart att jag kan skriva, men det kan de flesta ungar som går i andra klass också. Det handlar inte bara om att kunna skriva, det handlar om att ha något att säga också. Ett oklanderligt språk utan intressant innehåll är så jävla (hick) flackt som det kan bli. Hellre då något sopigt ihopsatt som iallafall tar tag i en.   - Ska du ha en snus?, frågade jag och räckte fram dosan. - Nej, jag har slutat snusa vet du väl, sa han. - Jo men jag tänkte att du ville festsnusa. - Nej det vill jag inte. - Nehej, jaha.. det är väl bra att du låter bli antar jag. - Men så det här med skrivandet kommer inte att funka alltså? sa han, och började plötsligt att flacka med blicken ut över baren. - Nej, det kommer inte att funka, sa jag. Inte som födkrok i alla fall. Jag kan inte se att jag skulle kunna föda fem ungar med mitt skitsnack. - Vad letar du efter? frågade jag, lite irriterad över att han släppt mig med blicken. - Ingenting. Inget som finns här iallafall. Du har inte höga tankar om dina texter. - Jo en del, en del är bra. Men om man ska vara ärlig så finns det ju så jävla många som skriver så jävla mycket bättre. Jag skulle nog fan ha större chans att bli fotbollsproffs. - Det tror jag inte. - Det var en metafor igen. - Vad fan gör han egentligen? sa han, och stirrade hårt bort mot DJ-båset. - Han spelar den här Supertramp-låten alldeles för snabbt, det är vad han gör, sa jag. - Ja det hör jag väl, men varför gör han så? Det låter ju Kalle Anka. - Det ska väl matcha tempot i förra låten, så att setet hänger ihop. Inte fan vet jag. - Fan vad dumt. Tror de att vi är idioter eller? - Antagligen. Vi satt tysta ett tag och lyssnade på Breakfast in America i fel tempo, det lät som om någon kommit åt 45-varvsknappen på skivspelaren. Jag tänkte att det här är fan inte klokt, så här får man ändå inte göra. Jag började bli irriterad på den lille killen i DJ-båset. - Men om man inte satsar på något så kan man ju inte veta om man skulle kunna lyckas, sa han när låten äntligen var slut. - Nu låter du lite väl präktig tycker jag, sa jag. - Jaha? - Ja alltså, fan jag vet att du menar väl och så, absolut! Och det är jävligt schysst att du vill uppmuntra mig att satsa på skrivandet men jag tror inte du fattar hur långt bort såna drömmar ligger när man har en familj att försörja. - Jag önskar att jag hade en familj att försörja. - Exakt! Eller hur? Det är ju (hick) viktiga grejer det där! Sånt man brinner för liksom. Familj, fan vad fint det är ändå. - Jo, det är ju det viktigaste för dig egentligen, eller hur? - Ja fan, absolut! - Så då kanske du får sitta kvar på arslet ett tag till och maila, eftersom det ändå drar hem kosingen så att familjen kan leva gott. - Jo, det lär nog bli så. - Och det där med fysisk aktivitet kan man ju lösa på annat sätt. - Jo, man kan räfsa löv och så. - Eller gå på gym. - Nej för fan, sånt skit sysslar inte jag med. - Nej, du är ju inte direkt krallig. - Håll käft.

10 Kommentarer

Kanske är det för att det är måndag och alla gifter är på väg ur kroppen. Att man fortfarande befinner sig i skarven mellan lördagens höjder och arbetsveckans stilla lunk. Eller så är det för att andra halvan av augusti kryper allt närmare och bär med sig den där lätt hopplösa känslan som infinner sig en kvart innan stängning. Hur som helst. Det här är en typisk måndagssång. De bästa perioderna i livet, de där alla pilar pekar åt rätt håll, vare sig det rör framsteg på det personliga planet eller jobbmässigt, har jag haft när jag varit i ett förhållande. Punkt. Så är det bara. Resten av tiden tillbringar man med att långsamt bryta ner de uppnådda framstegen och sitta hålögd på en bar bara för att skina upp de gånger en helt annan typ av möjligheter yppar sig. Det är ett liv som är lätt att trivas med i all sin kravlöshet och med sina enkla vinster. Och ett liv som är lätt att romantisera. Herregud, både jag och alla mina jämngamla vänner har tillbringat hela våra vuxna liv med att romantisera det – varken vi varit i eller utanför ett förhållande för stunden. Hela vår tillvaro definieras utifrån vår relationsstatus. Det är inte arbete, eller ens bristen på ett, som sätter den egentliga standarden. Eller om du har det där med en fast bostad grejat. Det är kärleken. Eller avsaknaden av den. Och får du kärleken att fungera så har det där andra en märklig förmåga att följa efter. Kanske är det naturens sätt att belöna oss för att vi är på väg att uppfylla våra evolutionistiska plikter - eller i alla fall lyckas lura den att tro det - som skänker den där extra skjutsen som gör att vi får bitarna på plats. Och nej, det handlar inte om att sjunga den klassiska kärnfamiljens lov. Det handlar om att leva sitt liv i någonting som är större och viktigare än en själv. I vilken form kärleken än kommer. Men det hajjade ni nog redan. Och låta det större svepa en upp och iväg mot höjder som sällan nås på egen hand. För hur mycket jag än älskar många av de komponenter - och ja, Lundell, friheten - som utgör singel – och barlivet har jag svårt att inte känna äckel för den självcentrering och begränsning som det obönhörligen för med sig. Att leva enbart för sig själv och minsta motståndets lag tar dig sällan längre än till närmaste barstol. Och även om du trivs nog så bra där är det kanske inte där du vill sitta och bli fet och självgod tills du en dag sätter en jordnöt i halsen och samma bartender som brukar leda ut dig på gatan vid stängning drar ut dig i fria luften bara för att konstatera att en stor del av inkomsten just gick förlorad och att han borde slutat bjuda dig på jordnötter för länge sedan men samtidigt drabbas av den omisskännliga förtjusningen av att något nytt kanske väntar kring hörnet nu när han slipper lyssna på ditt anala kackel vareviga kväll.

10 Kommentarer

Carolina Gynning ställer till rabalder och blir polisanmäld efter att ha agerat miniprivat-FRA och hängt ut några haters på sin blogg. Befolkningen delas återigen i två läger: å ena sidan de som tycker att bloggaren står i sin fulla rätt att slå tillbaka, å andra sidan de som vilar tyngre mot den gamla slitna devisen "den som sig i leken ger får leken tåla". Vi ska vara lite försiktiga här, det finns nämligen en tendens att ropa "Anonymt näthat!" så fort någon med ett alias skriver något mindre fördelaktigt om en annan person på nätet. Det går lite troll i trollen, så att säga. Men jag törs nog ändå påstå att vi Barstolsskribenter, möjligen med något undantag, har fått vår beskärda del av anonyma påhopp som, åtminstone då i stridens hetta, har känts som rätt och slätt hatiska. Nu senast var det en av Knivens texter som blev föremål för en väloljad kampanj, vilken visserligen inte var så extremt hatisk till sin ton, det var snarare det enorma engagemanget som skrämde. Själv har jag blivit kallad både det ena och det andra här inne och ett par gånger uppmanats att bege mig till de sälla jaktmarkerna. Erfarenheter som jag för övrigt delar med David, vilket förmodligen säger en del om oss och ganska mycket om somliga av våra läsare. Det här har föranlett en diskussion bland oss skribenter, en diskussion om censur. Ska vi blockera kommentarer från vissa IP-adresser? Det är ju det vanligaste sättet att bli av med trollen, och kanske var det Linda Skugge som startade den typen av censur en gång i tiden (det var åtminstone första gången jag hörde talas om det). Nu har alltså Gynning tagit det hela ett steg längre genom att slå tillbaka, vilket är en strategi som jag tror jag skulle avråda alla bloggare ifrån. Även om jag, det ska villigt erkännas, själv har lockats av tanken några gånger när okvädningsorden har haglat som tätast. Men man får ju besinna sig, ta några djupa andetag och låta det bero. Vi har ju trots allt valt att publicera oss själva, vi vill ju ha uppmärksamheten. Här på Barstol är det varje skribents rätt att själv bestämma hur man vill hantera hatiska kommentarer, det vill jag ytterst nogsamt poängtera. Min personliga åsikt i censurdebatten, vilken inte ska förväxlas med någon gemensam policy som vi på Barstol ställer oss bakom (jag hoppas för övrigt vi aldrig ska behöva hitta på en sådan policy) är dock att släppa igenom och publicera varenda jävla bokstav av allt skit som skrivs om mig och mina texter. Detta beror inte på att jag är en osedvanligt hårdhudad person, för det är jag inte. Jag blir sårad, ledsen och förbannad precis som vilken människa som helst. Nej, jag vill helt enkelt visa er dessa kommentarer eftersom jag tror på att alltid visa sanningen. Genom att låta skiten stå kvar kan jag visa er "vad som finns därute" och ge er chansen att själva reagera på det. Det blir liksom en egen historia i sig, och jag tror att det är en förbannat viktig historia som vi behöver hjälpa till att berätta. Ta nu det här på allvar snälla du, jag försöker faktiskt tala om att vi skribenter har ett ansvar som jag tror många författare har glömt bort eller av någon anledning fjärmat sig ifrån; ansvaret för sanningen. Inte på det sättet att allt vi skriver måste vara sant, men att vi måste vara sanna mot historien. Om det var så att signaturen si och så reagerade med till synes blint hat mot något jag skrev så är DET den sanna historien som inte ska censureras. Dessa kränkningar, påhopp och uppvisningar i blint raseri ska inte döljas, de ska visas upp så att ni förstår att skiten finns där ute. Jag skulle till och med kunna säga så här: när vi någon gång i framtiden kommer att summera den här bloggen finns det en möjlighet att mitt allra viktigaste bidrag till allmänheten var att låta en hatisk kommentar ligga kvar. Jo men tänk efter, om tio eller tjugo år är det faktiskt fullt möjligt att den enskilda kommentaren säger mer om hur det egentligen stod till med Sverige år 2009 än samtliga mina texter tillsammans. Exakt så viktigt tycker jag det är att till varje pris undvika censur.

9 Kommentarer

Hej! Vi har ju ibland en söndagspanel där vi svarar på frågor som vi ställer till oss själva - hyfsat ego! Nu blir det en en annan typ av frågepanel, och den här gången är det DU som är i fokus. Here goes: 1. Hur gammal är du? 2. Var bor du? 3. Vad gör du på dagarna (arbete, skola, etc)? 4. Hur länge har du läst Barstol? 5. Varför läser du vår blogg, vad är bra och vad är dålig? 6. Kan du minnas något inlägg som du fastnade extra mycket för? 7. Bloggar du själv? Också avslutningsvis, tipsa gärna om ett par andra bloggar som du läser regelbundet! Tack på förhand!

30 Kommentarer

Kanske har du läst oss ett tag och tänkt att du kan göra det bättre själv. Kanske saknar du något här, något som du vet att du har inom dig. Kanske gillar du vår blogg och önskar att du att fick vara en del av den. Kanske har du letat efter en öppning, en chans att nå en större läsarkrets. Då har du chansen nu! Vi söker nämligen gästskribenter till våra fredagar, du får alltså prime time blog space rakt upp i kultursveriges fuktiga ögonvrå. Så om du känner igen dig i någon av ovanstående beskrivningar, eller av någon annan anledning känner dig manad, tveka inte att maila oss på davidarlemalm@gmail.com och berätta om din idé. Kanske är det du som skriver här nästa fredag?

8 Kommentarer

Slår sig ner på varsin barstol vid bardisken och beställer in öl. Först är samtalet lite trevande, men sedan efter de två första ölen lättar stämningen upp och konversationen får vingar och liksom för sig själv. Alla deltar, alla är engagerade, det ena ämnet leder in i det andra och tiden går utan att du riktigt märker det. Allt du säger känns jävligt bra och smart och du kommer på lysande idéer och tankegångar som du aldrig minns dagen efter. Vi vill att den här sidan ska kännas just precis som det där halvdruckna barsamtalet. ”Vi” är fem gamla barrävar mellan 30-40 år som tillsammans tillbringat löjligt många timmar uppflugna på barstolar. Vi gillar helt enkelt det livet. För dem av er som inte känner till oss sedan tidigare kan det vara på sin plats med en kortare presentation. Maths: Fyrabarnsfarsa från södra Norrland. Vår politiske kommentator; ständigt med ett finger i luften och en fot upp i röven på oansvariga kapitalister och korkade politiker. Slår från vänster och träffar alltid tungt. Sveriges i särklass bästa oetablerade politiske skribent. Matt: Kärlekskrank drömmare som älskar Jack Daniels, öl och tjejer med gitarr. Ser ut som en huligan och skriver som Bukowski; korta meningar, koncist och helt utan onödiga krusiduller. Bevakar Stockholms mindre scener från baren, ständigt med en öl i näven. Hermann: Vårt dragplåster. En leende göteborgare och partyexpert som det är omöjligt att inte tycka om. Hermann känner varenda jävel värd att känna och sitter inne med så mycket historier och skvaller att det är en fröjd att bara luta sig tillbaka och lyssna när han drar igång en anekdot. Vilket förhoppningsvis är precis vad han kommer bjuda på här. Mattias: En kort man med ett elakt leende. Ett oprövat kort som kommer skriva om livets alla förtretligheter och ljusglimtar. Har ett öga för de små detaljerna i vardagen. Är även ansvarig för att allt flyter som det ska här på sidan. David: Ja, vad kan man säga om sig själv? Det var min idé att dra igång den här sidan; kanske mest för att få en anledning att göra något tillsammans med just dessa fyra personer. Jag tänker i första hand skriva om media, musik och litteratur. Förhoppningsvis kommer jag även slänga in en och annan tjuvsmäll på personer och företeelser som irriterar. I grund och botten är vi bara fem personer som gillar att dricka öl tillsammans och inte riktigt står ut med att samtalet tar slut bara för att kvällen gör det. Vi vill att det här ska vara ett forum där ni är delaktiga i diskussionen, därför kommer vi också svara på alla kommentarer utom möjligtvis de direkt dåraktiga. Vi vill veta vad ni tycker. Varje inlägg ska vara början – inte slutet, på samtalet. Välkomna! Nu kör vi …

14 Kommentarer