Denna veckas söndagspanel är busenkel. Den består av ett snabbtest av våra preferenser där vi tvingats välja en av två saker. Allt för att ni skall kunna jämföra oss skribenter med varandra. Och förhoppningsvis vilja jämföra er själva med oss. Skriv ner dina egna val i kommentarsfältet, tack!

1. Öl eller Vin? Öl: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Vin: Jonas

2. Playa eller Alper? Solstol: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Skidor: Jonas

3. Blur eller Oasis? Blur: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Oasis: -

4. Jeans eller Kostym? Jeans: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Kostym: Jonas

5. Morgonkaffe eller Morgonte? Kaffe: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Te: -

6. Let’s Dance eller På spåret? Dans: Mattias, Matt. Tåg: Kniven, Maths, David, Jonas

7. London eller Berlin? London: David, Matt. Berlin: Kniven, Maths, Mattias, Jonas

8. Kött eller Fisk? Kött: Maths, David, Mattias, Matt. Fisk: Kniven, Jonas

9. Elvis eller Beatles? Elvis: Kniven, Maths, Matt, Jonas. Beatles: David, Mattias

10. Pasta eller Potatis? Pasta: Kniven, David, Matt, Jonas. Potatis: Maths, Mattias

Det tog inte lång tid. Från att vara någonting som jag passerade på vägen hem från jobbet och besökte en gång i veckan har det återigen blivit normen för en kväll. Jag talar om barerna alltså. Under åren i en relation besöktes de på nåder. Nu har gottepåsen öppnats på vid gavel igen och jag sticker ner hela handen.

Det är märkligt hur det kan vara provocerande för en del. Det handlar inte om att sitta och dricka sig full kväll efter kväll, det handlar om att hänga med sina vänner i en miljö där man känner sig hemma och trivs. En del väljer teven, andra väljer barerna. Svårare än så är det inte.

Och i mitt kvarter blir du synnerligen bortskämd. Det finns fem-sex bra barer inom några minuter från porten och i princip varje kväll i veckan kan du gå ut och se ett band utan att behöva lägga en spänn i inträdde. Nu är det förvisso inte i första hand musiken som lockar mig utan hänget och den lösa gemenskapen som finns bland barnötarna i området mellan Skånegatan och Folkkungagatan – allt från en kort nick till personer du aldrig talat med men sett i många år till handslag och kramar med dem du håller närmare.

Går du ut på de här barerna mer än en gång i veckan och på vardagar så känner vi till varandra. Vi kanske inte är bekanta eller ens har bytt ett ord, men jag känner igen dig och du känner igen mig. Annars är du ingen stammis. Annars är du en turist som stannat till på ett hak som är i ropet några månader för att sedan dra vidare till nästa vid Hornstull eller Götgatsbacken.

I går kväll avbröt jag skrivandet för att släntra ner till Nada en stund. Ett band jag aldrig lyssnat på eller ens hört talas om stod uppträngda vid fönstret och Sandra Bergman satt vid baren. Precis som det ska vara. Jag fick den där kramen som jag verkligen behövde just då och Hannes hällde upp en öl.

- Det har hänt alldeles för lite i barlivet senaste åren. Allt är egentligen exakt som det var för två år sedan, sa Sandra med en suck.

Precis, tänkte jag. Det känns underbart att komma hem.

Min Opa hette, precis som jag, Hermann Dill. Han jobbade som musiker, fiol var huvudinstrumentet, och spelade i flera olika orkestrar och konstellationer i Berlin under 20- och 30-talet. Han var även någon slags reservist i Wehrmacht med låg officersgrad – eftersom jag saknar adlig uppfostran och erfarenhet från lumpen kan jag nada om upplägg, grader, exakt förband och dylikt.

Första krigsinsatsen för Opa var ockupationen av Frankrike. Men det var inget krig i egentlig mening för Opas enhet - deras order var att åka ner till ett lyxhotell på Rivieran och upprätta ett lokalt tyskt hauptsitz. Inte ett enda skott avlossades. Updraget blev än mer glassigt när det visade sig att hotelldirektören, som hette Bontecou, var en övertygad fransk nazist som blev kissnödig av upphetsning när Opa och hans kamrater stövlade in.

Hotelldirektör Bontecou gjorde väldigt mycket för att ställa sig in. Bästa maten, vinerna, cognacen, champagnen och de vackraste och villigaste kvinnorna dukades upp för Opa och hans sällskap varje kväll. Opa brukade ibland lite galghumoristiskt säga: ”Skulle krig alltid vara som första året i Frankrike skulle jag starta ett nytt imorgon. Men krig är väldigt sällan som första året i Frankrike - vilket Opa snart skulle bli mycket varse om.

Hitler ville invadera Sovjetunionen och det tyska högkommandot hade sedan länge insett att man hade en diger och utvilad reserv som låg solade sig i södra Frankrike. Transport österut väntade för många av dem.

När det small i gryningen 22 juni 1941, efter hela den tysksovjetiska gränsen som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet, skakade marken som under en jordbävning, luften vibrerade som under elektriskt åskväder och ljudvolymen sprängde trumhinnor. (Enligt Opa bajsade precis samtliga soldater på sig.)

Även om Röda armén till en början drog sig undan det tyska anfallet var det här en helt annan sak än Frankrike; Der Rote Armee bet tillbaka allt vad de orkade så fort de fick chansen.

Opas styrka skulle sikta in sig på Moskva. De nådde ändhållplatserna för Moskvas spårvägslinjer när de beordrades att göra halt och vänta in övriga styrkor för det großen Angriff på Moskva. Under den ödesdigra väntan kom den ryska vintern och Opa hade likt alla andra soldater i Wehrmacht inte blivit utrustade för vinterkrig. (Vapen, ammunition, kläder och proviant - allt tog slut eller slutade att fungera.)

Nu väntade dryga tre års himmelfahrtkommando där möjligheterna att överleva var mycket små. Av de 5.3 miljoner tyska soldater som stupade under andra världskriget dog 4.3 miljoner på östfronten. (I efterhand kan man konstatera att tyskarna fick vad de förtjänade men vilket jävla skitliv för Opa om ni förstår vad jag menar).

Otroligt nog överlevde Opa hela reträtten till Berlin och återförenades med sin familj efter krigsslutet. Ganska omgående efter att han kommit hem blev hans fru Gertrud, min farmor, med barn. (Ett barn som skulle födas augusti 1946 och bli min pappa). Fast lyckan blev kortvarig.

Röda Armén, som ockuperade större delen av östra Tyskland, struntade fullständigt i fredslagarna och arresterade godtyckligt mängder av före detta tyska soldater, efter krigsslutet, för vidare transport till Gulag. De hade inte förlåtit de tyska soldaterna för vad de gjort mot Moder Ryssland; vilket jag personligen har mycket stor förståelse för.

Opa skickades till ett Gulagläger i skarven mellan 1945 och 1946 utan rättegång eller liknande – bara ett försvinnande som aldrig förklarades av några myndigheter. Ingen i familjen visste vart han var eller om han levde.

Gulag är inte som vissa tror ett namn på en plats eller region utan är en akronym bildad av orden Glavnoje upravlenije ispravitelno-trudovych lagerej vilket betyder Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger. Gulaglägerna fanns utspridda över hela Sovjetunionen även om svårbeboliga och oattraktiva områden hade fler läger. Opa satt hur som helst på klassisk gulagmark i Sibirien.

Lägerlivet var sjukt hårt till en början – var man inte en välbyggd frontveteran var det väldigt lätt att bryta ihop både psykiskt och fysiskt. Men även de fångar som var hårdare än hårdare brottades mot vansinnet och galenskapen dagligen; självmordstankarna kramade dem alla som en ilsken anakonda.

Många tyska fångar lustmördades av ryska fångvaktare som ville bota tristessen genom att ha ”kul” med en tysk. Ännu fler dog på grund av utmattning – vattnig soppa en gång om dagen och sexton timmars arbetspass, sju dagar i veckan, ute på den sibiriska tundran knäckte vem som helst.

Det som räddade Opa var hans musikaliska kunskaper. Otroligt nog stod det ett piano i fångväktarnas officersmäss (hur pianot hade kommit dit mindes ingen). Pianospelarfärdigheterna bland fångvaktarna var, milt uttryckt, låg (förmodligen hade inte en ton tagits sedan ankomsten). Därför fick Opa en kväll chansen att sätta sig vid pianot och försöka underhålla sina plågoandar.

Det blev ”succé” och Opas lägerliv blev drägligare. Matransonerna blev större och han behövde inte jobba lika hårt på dagarna. Men framför allt fick han ett värde att förhandla med. (Fast någon hotellvistelse a´la Frankrike blev det aldrig). Otaliga är de gånger Opa haft en dyngfull och avtryckarkåt rysk officer i ansiktet som gjort klart för honom: ”Nu ska tysken dö”. Opa brukade svara: ”Ös på bara, men vad blir det för underhållning på mässen i morgon kväll ?”

Eftersom Opa inte var dömd hade hans straff ingen tidsbegränsning. Som livet och världen såg ut tydde en hel del på att han skulle bli kvar i lägret och spela ryska folkvisor till sin död. Men ett litet mirakel som skulle förändra allt inträffade 1953; Stalin dog. Kort efter hans död fick en hel del, men inte alla, tyska krigsfångar amnesti.

Så till slut, efter fem år i krig och sju år i fångenskap, stod Opa på perrongen i Berlin och kunde återförenas med sin familj och träffa sin då sjuåriga son (Wolfgang, min pappa) för första gången i sitt liv.