Jag har blivit med katt. Cesar är i och för sig bara till låns, jag har honom tills vidare. Exakt hur länge det rör sig om är det ingen som riktigt vet.

Jag är uppväxt med hund. En stor lurvig best, alltid med en hal dregelpöl under den utrullade tungan. Det var morsans idé, jag vet inte hur hon fick den, men plötsligt skulle vi ha en. En varm och vacker sommardag åkte vi till hunduppfödaren. Hon bodde i en gul sekelskiftesvilla någonstans i ödsligheten ute på Färingsö. På gården kryllade det av hundvalpar. Vi gick omkring där och tittade på dem, och sedan slog jag mig ned i havet av päls och viftande svansar. Det var en hund som utmärkte sig, den var social och glad och väldigt kelig. Det skulle bli Bessie, vår jycke. Det finns en bild på mig - en smal pojke med mjukisbyxor, hockeyfrilla och moggeglasögon - där jag sitter med den lilla hundvalpen i knät, och det känns som om man ska gå sönder när man ser henne. Hon ligger där helt trygg och nöjd, till synes slumrande och tillfreds i ett tillfälligt knä under ett par unga händer som inget annat vill än att klia bakom fladdriga, mjuka öron. Höger tass blev märkt med vinrött nagellack. Tingad, bestämd, utvald.

Bessie brukade sitta på en speciell plats i köket. Efter ett tag blev det en mörk fläck på väggen där hon satt och tryckte, farsan fick skruva upp en plexiglasskiva för att skydda tapeten. Hon var väluppfostrad och började aldrig äta förrän någon sagt varsågod. En gång glömdes det bort. När jag kom ut i köket någon halvtimme senare, så satt Bessie vid sin orörda matskål och såg mycket olycklig ut. På golvet under henne fanns ett hav av dregel.
Vi turades om med promenaderna. Farsan hade någon slags märklig dispens, han hade från början klargjort att det var morsan som köpte hund. Trots detta, eller kanske just därför, älskade jycken farsan. Hon försökte krypa upp i hans knä när han satt i soffan och tittade på TV, vilket var lättare sagt än gjort eftersom hon vägde ungefär femtio kilo.
En gång när jag var ute och gick med henne fick vi syn på en katt. Eftersom jag på den tiden (av skäl vi inte behöver gå in på just nu) inte tyckte om katter bussade jag Bessie på den. Katten for upp som en raket i ett träd. Jag såg hur den klättrade högre och högre upp, medan Bessie glömde tid och rum och stod nedanför och skällde som en bandhund. Efter den händelsen räckte det med att jag ropade KATT! för att hon skulle rusa iväg och ställa sig och skälla under närmaste träd.

En regntung höstdag var det slut. Bessie hade fått problem med benen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Det är en åkomma som jag senare förstått att de flesta hundar av samma ras får på grund av en konsekvent sönderavling - när det gäller husdjur verkar det vara viktigare med ett tjusigt yttre än god hälsa. Nu kunde hon inte längre gå ordentligt. Familjen samlades och vi åkte till en veterinär i en depressionsgrå förort. Innerst inne visste vi nog alla vad som väntade.
När vi klev ur bilen märkte Bessie direkt att något var på gång. Förmodligen fanns det något i luften, en ångestdoft utsöndrad av alla skräckslagna husdjur som satt och darrade inne i byggnaden. Hon följde ytterst motvilligt med in på mottagningen. Där undersöktes hon, medan vi vankade av och an ute i korridoren. Sedan fick vi gå in i ett litet rum. En veterinär kom med en spruta. Alla satt runt hunden på golvet och grät och klappade henne, och jag minns att hon blev märkvärdigt lugn, hon såg liksom trött och ledsen ut. När hon fått sprutan satt hon först kvar en stund. Sedan sjönk hon ihop. Ögonen var öppna men förlorade snart sin glans. Hon försvann in i den stora natten omgiven av den snyftande familjen.
Efter detta började hon dyka upp i mina drömmar med jämna mellanrum. Det händer mer sällan nu, men fortfarande 13 år senare dyker det ibland upp en stor, svart hund på natten. När jag vaknar är det med ett skarpt sting av saknad.

Cesar är en udda katt. Han kan inte spinna ordentligt - han låter som en fågel med någon slags halsåkomma, liksom kvittrande. När han kommer igång ordentligt med spinnandet så börjar han dregla och hicka. Dessutom är han en nakenkatt. Från början var det här en genetisk defekt, ett exempel på naturens nyckfulla sinne för humor. Men människan är ju inte sen att dra nytta av allt som kan ses som unikt i sammanhang där de får ta emot guldskimrande pokaler, och så småningom hade mutationen isolerats. I dag framställs nakna katter på löpande band för människor med smak för det udda.
Detta betyder alltså att Cesar inte har någon päls. Man kan tycka vad man vill om det, men faktum är att det är ganska mysigt, eftersom han då blir extra mån om att hela tiden vara nära och suga ut kroppsvärme. När man ska sova så kryper han ned under täcket och ligger sked som en levande värmeflaska.
Men det är som ni säkert förstår ingen särskilt vacker katt. Han är ganska smal, förutom en degig gubbmage som hänger ned mellan bakbenen (tydligen ett raskaraktäristiskt och därmed bra drag - tänk om någon kunde förklara för mig hur såna där avelsmänniskor tänker), och det ser ut som om han har hjärnan ovanpå huvudet. Det ger honom ett bistert ansiktsuttryck. Kanske är han arg för att han alltid fryser, eller också syns alla rynkor och veck eftersom han saknar päls. När jag ser mig själv i spegeln tycker jag mig tyvärr allt för väl känna igen den där minen, kanske för att jag också alltid går omkring och fryser under den här tiden av året. På så vis passar vi riktigt bra ihop.

Kanske har jag fäst mig vid den här katten extra mycket eftersom han känns mer som en hund. Han tror förstås att han är en katt, där han sitter och ser listig och beräknande ut när han planerar kroppens bana i luften innan han beger sig iväg. Tyvärr går det sällan särskilt bra. Han faller ned från bordet i en oformlig hög av spretande tassar, och har inte ens mage att se så där förnärmad ut som andra katter gör när de misslyckas med något. Nej, i stället rapar han, och sedan pruttar han lite. Och kvittrar, och dreglar. Och man tar denna misslyckade kattperson till sitt hjärta med en gång. Inte ens när han tillgivet biter mig i hakan så det börjar blöda går det att bli irriterad.

Men nu ska jag tydligen sluta skriva - en katt håller på att klättra upp på mitt huvud. Lika bra det, jag känner att jag börjar bli fånig.