Det var när hon närmast maniskt började lyssna på Grounds for Divorce, av Elbow, som jag förstod att vi var på samma våglängd och att det nu handlade om veckor eller bara dagar.

- Jag älskar den här låten, sa hon.

Men du älskar inte mig, tänkte jag. Inte på det sättet. Inte längre. Det var månader sedan omtanke ersatte kärlek i de blickar och beröringar vi gav varandra. Jag började spela upp låtar som Punks in the Beerlight, av Silver Jews, med förhoppningen att hon skulle uppfatta precis de där raderna som sade så mycket om oss.

När vi var ute på restaurang och hon plötsligt började gråta hade jag inga ord utan önskade bara att jag kunde spela upp några av de där låtarna för henne och att det skulle ge henne styrka. Att det skulle skapa någon form av band som gjorde ord onödiga.

När jag tänker på allt det där nu får det mig bara att känna mig som en rätt sorglig typ – på ett allt annat än smickrande sätt. Att se den man älskar allra mest ledsen och bara kunna tänka på vilken låt som möjligtvis skulle kunna få henne att må bättre eller i alla fall hjälpa till att sätta saker i perspektiv känns på något sätt så otroligt handikappat.

”Här, ta min ipod och lyssna 1.20 in i den här låten”, liksom. ”Den kommer förklara allt.”
Oerhört begränsat och fånigt. Som att få alla de där klyschorna om mäns känslomässiga brister uppkörda i ansiktet med orden, ”där, du är en sån”.

Samtidigt. Det är ju musiken, mer än någonting annat, som sätter ramarna kring en period, ger den sin speciella ton och färg. Jag somnar fortfarande till Bill Callahan varje kväll. Det är genom hans röst jag saknar henne och sörjer vad vi hade. Och jag ser fortfarande hennes ansikte framför mig och att hon liksom hör samma ord och förstår.

Våren är promenadernas tid. Jag går omkring med Bill Callahan i hörlurarna och känner mig som en 34-årig man vars liv hamnat lite på sniskan, och som tror att man bäst finner lösningen på vad nästa steg kan vara genom att gå runt och lyssna på Bill Callahan.

Det är så klart väldigt kontraproduktivt. I alla fall om vägen på något sätt ska leda framåt. Att lyssna på kroniskt melankoliska män, som liksom fastnat i att vara just det, kan vara precis vad man behöver ibland, men låter man det gå för långt finns det en påtaglig risk att det gör någonting med ens självbild och att man snart själv finner att man påbörjat den där långa och trånga klättringen upp genom sitt eget rövhål, och den vägen kan stänga sig bakom en om man inte ser upp.

”Det finns ju en spänning i den där osäkerheten, att inte riktigt veta vad som väntar”, sa en bekant i telefon och precis så är det ju. Också. Och jag ser det verkligen så mycket hellre på det sättet. I den krassa verkligheten finns det inte tid och utrymme att välja den där andra vägen. Den vägen är för folk som har sitt på det torra, som kan kosta på sig klättringen och liksom gå in för det av hela sin själ - alternativt de som byggt sin karriär på det och för vilka lycka är direkt skadligt.

Det är ju inte enbart mitt förhållande som tagit slut nu under april. I lördags gjorde jag mitt sista pass som ordinarie på kneget och från och med nu kommer jag bara jobba extra för tidningen. Det finns väl inte så mycket att säga om det förutom att de hårda tiderna tar ut sitt pris på alla i branschen och jag inte var fast anställd. Surt som fan så klart. Nu får man försöka ta sig fram på frilans och extrakneg inom vården i stället.

Med räkningar som dimper ner i brevinkastet och inget fett konto att luta sig tillbaka på är det inte att tänka på att leka Kafka och dra för persiennerna. Det är bara finna sig i att en ny livssituation råder och anpassa sig efter den snabbt som fan och efter bästa förmåga.

Är det således någon som är i behov av en frilansare som är van att arbeta hårt och i snabbt tempo så tveka för tusan inte att höra av er. Låter det aningen desperat så är det precis för att det är vad det är - något annat finns det inte tid till.

davidarlemalm@gmail.com