Nu glömmer vi världen för en stund, detta är en egotripp. Nu ska jag göra upp med det här en gång för alla. Tala om var jag står, hur jag ser på jämställdhet och könsroller. Häng med!
Det finns män som tycker att det är manligt att någon gång då och då, när situationen kräver det, slå en annan man på käften. Män som anser sig vara biologiskt predestinerade att försvara grottan med sina nävar, att det hör till mansrollen. Ni är många där ute, jag vet för jag känner ett antal av er. Jag har inga större problem med er, jag är en tolerant människa. Men det ni behöver förstå är att jag inte är, aldrig har varit och aldrig kommer att bli, en av er. Det här betyder inte att vi inte kan vara vänner, det går alldeles utmärkt för oss att komma överens trots detta glapp i uppfattningen om hur en man ska vara. Men för att det ska fungera krävs respekt och förståelse. Jag måste ha överseende med ert beteende och inte kalla er neandertalare, ni måste ha överseende med mitt beteende och inte kalla mig fjolla/bög/mes/kyckling.. you name it, I’ve heard it.
Jag tror på verbala lösningar, samtidigt som jag vet att jag har en våldsam och destruktiv kraft inom mig. Om mina tankar alltid hade omvandlats till handling hade jag varit massmördare vid det här laget, men som tur är börjar inte synden vid tanken för en ateist som jag. Jag försöker motarbeta denna destruktiva kraft varje dag, och jag hoppas att du med nävarna gör samma sak. Jag hoppas att du bara har lyckats lite sämre med din föresats än jag gjort. Tyvärr vet jag nog att du ser den som en naturlig del av ditt biologiska väsen, att du därför inte kämpar som jag gör, och där vill jag säga att jag är besviken på dig.
När jag blev mobbad i mellanstadiet gick jag inte till gymmet och pumpade upp mina muskler, jag såg till att bli rapp i käften istället. Det säger en del om mig, att jag redan då valde den vägen. Vem som helst kan bli muskulös, det är bara att träna. Jag hade en kompis som var ännu smalare än jag var, han hette Kenneth. Han valde den andra vägen, med ryssfemmor och skivstänger. I gymnasiet hade han blivit stor utav bara h-e, såg ut som en klassisk michelingubbe, och somliga respekterade honom för detta. Jag däremot förlorade en kompis, vi gick olika vägar. Jag respekterar hans val, de var jävligt elaka på honom och jag antar att han fick sin revansch när han kom tillbaka med sina jättemuskler, men jag önskar att det aldrig skulle behöva bli så. Han är förstörd idag, fet och trasig. Kanske hade han blivit det ändå, hans farsa var ju alkis och gav honom inte de bästa förutsättningar att lyckas här i livet. Jag hade det lättare på det sättet. Min farsa var schysst, alltså blev jag schysst. Kan det vara så enkelt?
Det finns kvinnor som vill att män ska vara manliga på det där konservativa sättet. Med det menar jag i stort sett samma roll som beskrivs här ovan, mannen som försvarar grottan med sina nävar. Dessa kvinnor känner sig trygga med den typen av man vid sin sida, trygga som bevakade små kaninungar i små hål i marken. Jag tror inte tryggheten i första hand handlar om mannens förmåga att agera livvakt åt den svaga kvinnan, jag tror istället det handlar om trygghet i rollen. Den konservativa kvinnan är per definition förändringsobenägen och behöver heller inte förändra sig så länge hon håller sig till män som ställer upp på det spelet. Män som höhö-ar, män som grillar, män som tvättar bilen, män som tar till nävarna när det behövs. Kort sagt, mannen så som han förväntades se ut och agera för ungefär hundra år sedan, eller tusen år sedan (ta bort bilen bara).
Jag kan respektera dessa kvinnor, men jag säger ”kan” för det sitter rätt hårt åt. Om de har valt det själv, sure fine. Jag är inte den typen av jämställdhetsivrare som vill slå något hårt i huvudet på Ann-Kristin från Bengtsfors för att väcka henne ur slummern. Om hon vill leva konservativt med snickarglädje och grottman så tänker jag inte lägga mig i. Problemet är bara, och det vet ni också, att bakom dessa fasader av Tomtebolycka lurar många tragedier. Mannen med nävarna har en viss benägenhet att även använda nävarna mot sin egen kvinna, och sådana män är lägre stående varelser än myggorna de dödar med den där elektriska fräsgrejen de köpt på Rusta. Små världar rämnar snabbare än stora, och dessa mäns världar är så små så små. Fyra väggar har de satt upp, och allt utanför är antingen tjafs, bögerier eller överklassfasoner. När detta sker, att mannen spöar sin egen kvinna (jag hoppas du förstår att jag även innefattar psykisk terror i begreppet spöar), då har den konservativa mansrollen blivit ett gigantiskt problem. Vi har det problemet i Sverige, så vad ska vi göra åt det? Håll den tanken vid liv, jag kommer tillbaka till den.
Det finns andra kvinnor som funnit det för gott att kämpa för sin sak med näbbar och klor. Vi kallar dem feminister och, när de kämpar ännu hårdare, militanta feminister. Jag har av naturliga skäl svårt att sympatisera med människor som påstår att jag är ett djur bara för att jag är man, samtidigt som jag inte kan blunda för statistiken hur hårt jag än försöker. Det är bevisat, utom all rimlig tvivel, att vi män har en kapacitet och benägenhet till våld och destruktivitet som ni kvinnor inte är i närheten av. Så ni har rätt, även om ni uttrycker det på ett medvetet provokativt och tillspetsat sätt. Jag är ett djur, inte just nu och just här, men ge mig rätt (fel) förutsättningar så kan även jag hamna i statistiken. Jag vet att den här inställningen skiljer mig från de allra flesta män jag pratat med. När jag säger att alla män kan våldta, kan våldta, men att de flesta låter bli, blir många förbannade på mig. Men min uppfattning i ämnet står fast.
Ibland leker jag med tanken att jag skulle vara kvinna. Många män gör det, och i grupp med öldrickande på menyn påstår vi då att vi skulle leka med våra bröst hela dagarna. På en mer allvarlig not ställer jag mig själv frågan om jag skulle kunna vara militant feminist om jag var kvinna, och svaret är nog fan ja. Jag är idealist och en passionerad sådan, visst fan finns det rätt grogrund i den här kroppen för lite feministiskt initiativ i den hårdare skolan. Så hur jag än vrider och vänder på det här kan jag inte såga människor som kämpar för sin sak. Med samma logik med vilken världen har romantiserat Che Guevara och gjort honom till poster boy för frihetskamp borde den också kunna skapa motsvarande feministikon färdig för T-shirttryck. Men man känner liksom djupt in i märgen att det är mycket lång tid kvar innan detta blir verklighet. So you go girls, jag stödjer er sak men inte samtliga formuleringar.
Jag uppfostrar både en dotter och flera söner, och visst fan finns det skillnader men, och lyssna nu, likheterna är större. Det här med manligt och kvinnligt, jag ger inte mycket för sånt dravel. För inte så länge sedan bevistade jag en föreläsning där en mycket välrenommerad psykiatriker pratade om vad hon kallade människokunskap. Halvvägs in i föreställningen kom hon in på manligt och kvinnligt beteende, och påstod följande: ”En studie visar att kvinnors puls går upp när de slutar jobbet och åker hem, medan mäns puls går ner.” Där har vi mätbara fakta, så över till slutsatsen: ”Sådana är vi kvinnor”, sa psykiatrikern, ”vi ser hemmet som en plats för arbete medan männen ser hemmet som en plats för avkoppling och rekreation”. Jag väntade febrilt på att någon av åhörarna skulle slå hål på denna idioti, men jag väntade förgäves. Till slut fick jag, som så ofta, ta till orda själv. Jag förklarade, lugnt och sansat, att när jag var ensamstående förälder till två små gossar så gick min puls fan inte ner när jag åkte hem från jobbet, den gick upp utav bara h-e. Detta för att jag visste vad som väntade mig; hämta på dagis, handla, laga mat, städa, få dem i säng, plocka undan alla miljoner saker som ungarna släpat fram och så vidare och så vidare. ”Betyder detta” frågade jag, ”att jag är kvinna, eller kan pulsens frekvens möjligen ha allt att göra med vilken livssituation jag befinner mig i och ingenting att göra med vilket kön jag råkar tillhöra?” Kvinnan, den välrenommerade psykiatrikern, stirrade på mig tyst i flera sekunder innan hon sa: ”Ja, okej då, det har med könsroller att göra”. Nej snälla du, det har att göra med vilken verklighet man befinner sig i.
Hennes forskning, eller snarare hennes slutsats, utgår ifrån kärnfamiljperspektivet. Om det där kallas genusforskning så är det ingenjörskonst när jag bygger Duplo med yngste sonen. Att dra horribla slutsatser utifrån korrekt data är en konst som jag är säker på att redan de gamla grekerna bemästrade, jag kallar det dålig vetenskap. I det här fallet handlar det om vad man vill fokusera på; skillnaderna eller likheterna. De som vill fokusera på skillnaderna kallar sig biologister. Biologisten skulle t ex utan tvekan svälja psykiatrikerns slutsats att pulsökningen hos kvinnan har en biologisk orsak, svamla något om grottor och eldar och lämna församlingen och sitt eget intellekt i kompakt mörker. Dessa människor driver en linje som jag inte förstår. Om vi har som mål att närma oss varandra och förstå varandra, varför ska vi då hela tiden belysa skillnaderna? De finns där, jag ifrågasätter inte det, men varför inte fokusera på likheterna istället? Utifrån mina egna erfarenheter kan jag t ex påstå att små flickor gräver i sina skrev fan så mycket mer än små pojkar, trodde du att det var sant innan du läste det här? Vakna upp och se dig omkring, världen förändras. Vi lever inte längre i kärnfamiljer där bara mamma är hemma med barnen och pappa bara jobbar, all genusforskning vars slutsatser utgår ifrån detta perspektiv bör skrotas. Tanter med jätteutbildning som försöker slå dessa blå dunster i våra ögon bör också skrotas. Gör upp med era fördomar, människor är så mycket mer komplexa än ni tror. Vi är många som vill ha full jämställdhet mellan könen, och med det menar jag en respekt och ett värde som helt baseras på människan och hennes kompetens och egenskaper och som utelämnar könet (och grottor om man får önska det också).
Det handlar också om den enda rätta vägen framåt, d v s att endast genom att tillförskaffa oss mer information och kunskap kan vi nå målet. Den vägen gäller för jämställdhet, rättvisa och demokrati. De inkrökta männens små världar måste vidgas, murarna måste rivas och vi måste förstå att de har byggt sina murar på grund av rädsla. Rädsla för att inte duga någonting till i den nya moderna världen, rädsla för att man inte har något att erbjuda om de traditionella könsrollerna monteras ned. Vem är jag utan mina nävar och mina cementerade åsikter om fruntimmer, undrar Conny i Laholm, och jag säger att du är människa precis som alla andra. Deal with it, det är 2008 nu. Sen kan du tala om för din neandertalkvinna att det är nya tider nu, ni ska inte spela det där spelet längre. Tala om för henne att du vill vara en hel människa, börja där.
Den rätta vägen är också den långsamma vägen. Tyvärr är det så. Orättvisor föder ilska och till och med hat, och tålamod är inte dessa känslors bästa vän. Därför får vi bevittna väpnade konflikter i världen, därför uppstår motståndsrörelser som vill skynda på utvecklingen med alla till buds stående medel. Jag tror på fullaste allvar att vi då och då behöver kickstarta utvecklingen, få den att hacka framåt rejält när politikerna tillsammans med övriga makthavare (läs näringslivet) har hällt sirap i systemet. Jag tror att nu är en sådan tidpunkt, eftersom siffrorna tyder på att utvecklingen håller på att stanna av. Pappor tar ut färre föräldradagar, styrelserummen befolkas fortfarande av en och annan väldigt ensam kvinna, löneutjämningen går inte i önskad takt. Här kommer politikerna in, de måste kickstarta systemet nu. Tvinga fram förändring, stifta lagar, använda alla till buds stående medel. Tyvärr har vi fel regering för det, men det är en annan debatt. Här kommer också du och jag in. Du och jag, vi borde ställa oss en fråga och fundera ordentligt på svaret: vilken värld vill vi egentligen leva i?
Det skulle vara mycket intressant för mig att höra dina åsikter om det här. Tycker du att jag är ute och cyklar? Vad håller du med om, vad håller du inte med om? Låt oss slå nya rekord, låt oss fortsätta den här debatten i kommentarsfälten. Jag litar på er, sätt igång och tyck!