November börjar äntligen lida mot sitt slut, och i takt med det kommer hoppet åter. Det jag har hopp om idag är - tro det eller ej - den grävande journalistiken. Ni vet den där goda sortens journalistik som tar massa tid och massa risker för att avslöja sånt som organisationer och personer försöker hemlighålla eller sopa under mattan? Min förhoppning bygger på tre parallella och samverkande faktorer:

1. Det journalistiska hantverket är det väldigt få som är beredda att betala för idag, eftersom den uppkopplade generationen förväntar sig att allt skall vara gratis. Tiden när var och varannan journalist kunde ligga ute i fält och jobba med research för något fett avslöjande är förbi. Men det behöver per automatik inte innebära dåliga nyheter för den avslöjande journalistiken, eftersom det fortfarande finns ett behov för avslöjanden och den typen av innehåll har ett stort läsvärde.

2. Folk, dvs. du och jag, kommer fortfarande gilla att arbeta ideellt. Visst, föreningslivet är i stora stycken satt under stark press, inte minst för att de har problem att rekrytera ideella ledare och andra fria krafter. Men detta skall inte tolkas som ett bevis på att människor inte längre vill utföra arbetsuppgifter utan ekonomisk ersättning. Den ideella kraften har bara flyttat till andra arenor. Det är väl denna blogg, 99% av alla andra bloggar, lejonparten av innehållet på Youtube och hela jädra Wikipedia goda bevis för?

3. Anledningen att vi inte vill träna 11-åriga fotbollstjejer, tvätta hockeylagets matchtröjor eller leta mossa med den lokala scoutkåren är att vi är förbi det stadiet i Maslows behovstrappa. De glada dagarna när tillhörighet och uppskattning från vår omgivning var det viktigaste har tyvärr passerat. Nu för tiden står vi och hänger på översta trappsteget där det är självförverkligande som gäller. Det är ju därför som jag, mina vänner och alla andra suckers håller på och utrycka våra tankar och idéer i forum som detta. Vi när nån slags skribent- eller författardröm, vi gör det publikt och vi gör det gratis.

Förstår ni vart jag är på väg? Det är alltså inte betalda journalister som skall stå för grävandet och de stora avslöjandena i framtiden, utan det är du och jag. Vi kommer - som i ett led att förverkliga och bekräfta oss själva - jaga våra egna scoop. Och publicera dem på våra bloggar för att få massor av läsare och äntligen nå fame & glory. Finessen är att man dessutom kan vara helt anonym när man avslöjar sin arbetsgivare, granne, svärfar eller bostadsrättsförening, och deras brott, smusslande, oförrätter eller annat de av någon anledning inte vill skall komma upp till ytan. Då ger man helt enkelt fame & glory till sin blogg och sitt alias/webbkaraktär istället.

Washington Post må ha allt svårare att skicka ut ett par journalister på årslånga uppdrag i jakten på maktmissbruk och andra snaskiga historier, men deras kvalitetsarbete kommer att ersättas av den stora massans kvantitet. Den grävande journalistiken kommer helt enkelt bli vår nya folkrörelse. Vilken institution blir först med att dela ut Stora Bloggpriset för bästa avslöjande? Tills nån snor den idén kanske vi på Barstol skall göra det (men det blir ju givetvis bara äran man vinner)? Nomineringar mottages tacksamt i kommentarsfältet, tack.

Slår sig ner på varsin barstol vid bardisken och beställer in öl. Först är samtalet lite trevande, men sedan efter de två första ölen lättar stämningen upp och konversationen får vingar och liksom för sig själv. Alla deltar, alla är engagerade, det ena ämnet leder in i det andra och tiden går utan att du riktigt märker det. Allt du säger känns jävligt bra och smart och du kommer på lysande idéer och tankegångar som du aldrig minns dagen efter.

Vi vill att den här sidan ska kännas just precis som det där halvdruckna barsamtalet.

”Vi” är fem gamla barrävar mellan 30-40 år som tillsammans tillbringat löjligt många timmar uppflugna på barstolar. Vi gillar helt enkelt det livet. För dem av er som inte känner till oss sedan tidigare kan det vara på sin plats med en kortare presentation.

Maths: Fyrabarnsfarsa från södra Norrland. Vår politiske kommentator; ständigt med ett finger i luften och en fot upp i röven på oansvariga kapitalister och korkade politiker. Slår från vänster och träffar alltid tungt. Sveriges i särklass bästa oetablerade politiske skribent.

Matt: Kärlekskrank drömmare som älskar Jack Daniels, öl och tjejer med gitarr. Ser ut som en huligan och skriver som Bukowski; korta meningar, koncist och helt utan onödiga krusiduller. Bevakar Stockholms mindre scener från baren, ständigt med en öl i näven.

Hermann: Vårt dragplåster. En leende göteborgare och partyexpert som det är omöjligt att inte tycka om. Hermann känner varenda jävel värd att känna och sitter inne med så mycket historier och skvaller att det är en fröjd att bara luta sig tillbaka och lyssna när han drar igång en anekdot. Vilket förhoppningsvis är precis vad han kommer bjuda på här.

Mattias: En kort man med ett elakt leende. Ett oprövat kort som kommer skriva om livets alla förtretligheter och ljusglimtar. Har ett öga för de små detaljerna i vardagen. Är även ansvarig för att allt flyter som det ska här på sidan.

David: Ja, vad kan man säga om sig själv? Det var min idé att dra igång den här sidan; kanske mest för att få en anledning att göra något tillsammans med just dessa fyra personer. Jag tänker i första hand skriva om media, musik och litteratur. Förhoppningsvis kommer jag även slänga in en och annan tjuvsmäll på personer och företeelser som irriterar.

I grund och botten är vi bara fem personer som gillar att dricka öl tillsammans och inte riktigt står ut med att samtalet tar slut bara för att kvällen gör det.

Vi vill att det här ska vara ett forum där ni är delaktiga i diskussionen, därför kommer vi också svara på alla kommentarer utom möjligtvis de direkt dåraktiga. Vi vill veta vad ni tycker. Varje inlägg ska vara början – inte slutet, på samtalet.

Välkomna!

Nu kör vi …