Hösten brukar innebära en hel del konserter både på de stora inomhusarenorna och på mindre klubbar och barer. För mig lyser livemusiken upp tillvaron i mörkret och värmer i kylan. Jag studerar noga klubbarnas scheman och försöker hinna med båda oprövade kort och gamla favoriter. Ett band jag länge saknat i kalendern är Baskery. Baskery är systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson. De spelade tidigare i rockabillybandet Slaptones med sin pappa på trummor. När Slaptones somnade in och Baskery startades trodde de att de skulle klara sig utan trummor men upptäckte snart att det saknades något. Så storasyster Greta sköter bastrumma och tamburin med fötterna samtidigt som hon spelar banjo och sjunger. På vissa låtar spelar hon även dobroe och munspel. Hon är mäkta imponerande. Småsystrarna imponerar också på scen med ståbas, gitarr och sång. Och framför allt med en aldrig sinande energi. Det är ett grymt sväng blandat med fin stämsång. Baskery spelar alternativcountry med dragning till bluegrass. Fast själva säger de att de är ett punkband – i alla fall om man räknar till attityden. Banjo-punk kanske. Banjon är faktiskt distad på en del låtar och intensiteten är odiskutabel. Inför släppet av Baskerys första skiva Fall Among Thieves förra året spelade de flitigt på söders klubbar. Jag såg dem tre gånger inom loppet av några veckor. Sedan såg jag dem på Rodeo Bar i New York. Inte för att jag åkt dit för deras skull utan för att de råkade spela där när jag befann mig i USA och dessutom är Rodeo Bar en av mina favoritbarer. Men jag var ganska sugen på att lura i tjejerna att jag var deras största fanboy som följt efter dem över atlanten för att se dem spela. Anledningen till att de varit frånvarande på Stockholms scener är också att de ihärdigt turnerat runt i USA och Europa. Jag har tyvärr svårt att se att de kan leva vidare gott på sina spelningar då de flesta barer endast ger ersättning i mat och några öl. Men systrarna Bondesson andas och lever livemusik. Att spela inför publik är vad de gör och alltid har gjort. Baskery är först och främst ett liveband. Förhoppningsvis kränger de några skivor efter varje spelning och fler och fler får upp ögonen för tjejerna från Stockholms förorter som spelar kaxig country. Fjärde december spelar Baskery på Stallet på Blaiseholmen. Jag rekommenderar alla som vill stampa takten till svängig hästjazz att gå dit. Jag vill också passa på att efterlysa era tips om liveakter och spelningar nu i höst och vinter.

Skriv kommentar

Man skulle nästan inte kunna tro att Banjo Jim’s ligger på Manhattan. Träfasaden och den lilla trappan upp till entrén påminner mer om en saloon i någon mindre stad i mellanvästern och förmodligen är det avsikten. Baren hette tidigare 9C, då den är belägen i korsningen 9th street och Avenue C, men döptes om för något år sedan efter ägarinnans avlidne själsfrände som var en musikälskare av stora mått. Banjo Jim’s är en liten, sliten och skitig bar full av karaktär. Där finns några barstolar vid baren, två ståbord, en bänk längs med väggen och så scenen. Scenen är  det viktiga på Banjo Jim’s och som namnet antyder är det främst bluegrass och country som gäller. Publiken är väldigt blandad, en äldre man i cowboyhatt, några emo-kids, ett gäng grabbar i 25-års åldern och några dansande tjejer framme vid scenen. Det får inte plats så många i lokalen det är som sagt en väldigt liten bar. Den ende bartendern är också den som sköter ljudet mellan öppnandet av ölflaskor och blandandet av whiskeydrinkar. Banjo Jim’s har inga öl på fat men ett tillfredställande utbud av flasköl, cirka 20 sorter. Även vinutbudet är bättre än vad man skulle kunna föreställa sig att den genomsnittlige bluegrass-fantasten efterfrågar, fem röda och fem vita. Livemusiken börjar ganska snart efter att dörrarna slår upp vid sju på kvällen och baren är öppen fram till småtimmarna. Oftast är det så många som fem band per kväll – varje kväll! Det är mest lokala band men också en och annan akt utifrån landet som försöker vinna den kräsna New York publikens gunst. Banden skickar runt en hatt i pausen istället för att ta inträdesavgift. Gillar man det man hör lägger man i några dollar. De försöker också sälja sina skivor i de fall de har gett ut några.  Men det är faktiskt inte bara bluegrass som det bjuds på. En hel del singer/songwriters spelar också på Banjo Jim’s. Den lilla lokalen och intima stämningen är perfekt för ensamma män och kvinnor med sorgliga historier att berätta. En kväll lyssnade jag på Kate Klim från min plats vid baren. Kate, som är från Boston, spelar piano och sjunger änglalikt om vägskäl, livsavgörande val och destruktiva förhållanden. Kate delade scenen med sin vän Liz Stahler. De spelade varannan låt och då Liz musik är gitarrdriven till skillnad från Kates blev det en bra variation och aldrig tråkigt. Även om Liz Stahler var allt annat än medioker var det Kate Klim som lämnade ett bestående intryck. Efter spelningen var jag tvungen att hoppa ner från min barstol för att överösa Kate med beröm och köpa hennes första album Up and Down and Up Again. Kate Klim - Kamikaze Love

2 Kommentarer

Utanför Nolita House på Houston Street står flera sällskap av unga tjejer och väntar. De väntar på ett ledigt bord för att få äta brunch. Den här första söndagen i april är det strålande solsken och varma vindar så tjejerna ser inte ut att lida. Men jag orkar inte vänta utan smiter in på den sjabbiga baren bredvid, Milanos, och beställer en Bloody Mary. Till min förvåning är det en grym Bloody Mary jag får – den har ett sting. Ibland är det de mest otippade ställen som blandar de bästa drinkarna.

På Milanos har de inget kök öppet så här tidigt på dagen. Några i baren har med sig en kartong med pizza de glufsar på till sina Bud light. Efter ett glas till går jag ut från den mörka baren ut i ljuset igen.

Tjejerna står fortfarande kvar och väntar. Jag går in ändå för att se hur det ser ut. Och ibland finns det fördelar med att vara ensamvarg. Det finns en plats ledig i baren. Här har de tillbringare med färdigblandad Bloody Mary. Den är riktigt bra även här. En lustig detalj är att man får välja vilken vodka man vill ha. Såsom det skulle göra någon skillnad. Men det är inte för frukostdrinken man är på Nolita House en söndag förmiddag – det är för bandet som spelar Bluegrass. Det kanske inte är världens bästa Bluegrassband men de kan sina saker. Ståbas, banjo, fiol och mandolin ackompanjerar brunchen. Det blir en riktigt god stämning i baren. Bakom baren står en söt tjej som flirtar vilt med mig, och alla andra män, allt för att få så mycket dricks som möjligt. Men hon är effektiv det måste man ge henne. Drinkar och mat kommer ut snabbt. Hur hinner hon med mellan allt flirtande? Jag beställer en kaloribomb, macaroni and cheese med bacon, som är utsökt.

Jag märker att det är en del turister här. Inte turister från Europa utan från övriga Usa. Bredvid mig sitter ett ungt nygift par. De kommer från Minnesota. Anledningen till att jag vet det är att mannen som verkar uppskatta bandet mycket efter varje låt skriker Minnesota in the house. Det är inte utav respektlöshet eller menat som någon ironi han vill bara påvisa att han gillar musiken och är från Minnesota.

Amerikaner kan verkligen vara högljuda och enerverande.

Det ska erkännas att det ska bli skönt att åka hem snart. Efter en dryg vecka i New York har jag tröttnat på högljuda amerikaner, tokfet mat och på söta bartenders som flirtar med dig för att få mer i dricks. Okej, de söta tjejerna är jag inte trött på.

När bandet spelat sina sista låtar och packar ut sina instrument på gatan sköljer det in en våg av avgaser. Jag känner även att min skjorta har en stank av avgaser – en lukt av storstaden.

Jo, det ska bli skönt att åka hem till Stockholm snart.

6 Kommentarer

I Redhook, ett hamnområde, i Brooklyn en bra bit i från närmaste busstation ligger Sunny’s Bar. Det är en gammal familjeägd bar som håller på sina traditioner. De har bara öppet onsdagar, fredagar och lördagar men har livemusik varje kväll. På skylten i fönstret står det Bluegrass vilket kanske inte alltid stämmer – akustiskt skulle vara en bättre beskrivning. Jag var där tidigt för att hitta rätt och för att få en bra plats. Stället var tomt när jag kom dit sånär som på några stammisar, dubbelt så gamla som jag, som hängde över bardisken, och vad jag antar ägarna bakom baren. Jag var där för att se Hilary Hawke. Hilary hade jag sett för första gången på den andra årliga Brooklyn Hoedown ett halvår tidigare. Jag hade egentligen varit där för att se Jan Bell men förstod att jag förmodligen skulle få se flera bra band. Och jag blev hänförd av första bandet för kvällen. Hogzilla. Hilary Hawke och Mimi Lavalley, förgrundsfigurerna, i Hogzilla förförde mig. Hilary spelade sin banjo fingerfärdigt och Mimi strummade sin gitarr energiskt. Tjejernas röster tog mig med in i deras liv. Ganska snart hade alla andra runt omkring mig försvunnit och det kändes som jag satt i deras trånga kök där de jammade med bara mig som publik. När ett band kan få omvärlden att försvinna betyder det högsta poäng från mig. (att jag den här kvällen kom på den briljanta idén att dricka varannan Jack Daniel’s har inget med saken att göra) Sunny’s Bar började fyllas upp och jag började fyllas. Den äldre mannen i baren var verkligen trevlig, som bartenders i New York alltid är. Han serverade mig PBR efter PBR. (PBR, Pabst Blue Ribbon, är den enda masstillverkade helamerikanska ölen efter att Budweiser blivit belgiskt, vilken de är mäkta stolta över) Jag småpratade med mina grannar i baren om musiken som spelades och insåg att jag inte hade mycket kunskap att komma med om den alternativa countryn som finns i New York. Bartendern hörde att jag var där för att se Hilary Hawke och förklarade för mig att jag måste tagit fel på dag. Hon skulle inte spela förrän nästa onsdag. Nästa onsdag? Då skulle jag ju inte längre vara kvar i New York.

Skriv kommentar