I Redhook, ett hamnområde, i Brooklyn en bra bit i från närmaste busstation ligger Sunny’s Bar. Det är en gammal familjeägd bar som håller på sina traditioner. De har bara öppet onsdagar, fredagar och lördagar men har livemusik varje kväll. På skylten i fönstret står det Bluegrass vilket kanske inte alltid stämmer – akustiskt skulle vara en bättre beskrivning.

Jag var där tidigt för att hitta rätt och för att få en bra plats. Stället var tomt när jag kom dit sånär som på några stammisar, dubbelt så gamla som jag, som hängde över bardisken, och vad jag antar ägarna bakom baren.
Jag var där för att se Hilary Hawke. Hilary hade jag sett för första gången på den andra årliga Brooklyn Hoedown ett halvår tidigare. Jag hade egentligen varit där för att se Jan Bell men förstod att jag förmodligen skulle få se flera bra band. Och jag blev hänförd av första bandet för kvällen. Hogzilla. Hilary Hawke och Mimi Lavalley, förgrundsfigurerna, i Hogzilla förförde mig. Hilary spelade sin banjo fingerfärdigt och Mimi strummade sin gitarr energiskt. Tjejernas röster tog mig med in i deras liv. Ganska snart hade alla andra runt omkring mig försvunnit och det kändes som jag satt i deras trånga kök där de jammade med bara mig som publik. När ett band kan få omvärlden att försvinna betyder det högsta poäng från mig. (att jag den här kvällen kom på den briljanta idén att dricka varannan Jack Daniel’s har inget med saken att göra)

Sunny’s Bar började fyllas upp och jag började fyllas. Den äldre mannen i baren var verkligen trevlig, som bartenders i New York alltid är. Han serverade mig PBR efter PBR. (PBR, Pabst Blue Ribbon, är den enda masstillverkade helamerikanska ölen efter att Budweiser blivit belgiskt, vilken de är mäkta stolta över)
Jag småpratade med mina grannar i baren om musiken som spelades och insåg att jag inte hade mycket kunskap att komma med om den alternativa countryn som finns i New York. Bartendern hörde att jag var där för att se Hilary Hawke och förklarade för mig att jag måste tagit fel på dag. Hon skulle inte spela förrän nästa onsdag.
Nästa onsdag? Då skulle jag ju inte längre vara kvar i New York.

Jag har sedan barnsben fascinerats av storstäder. Höga byggnader och mörka gränder var spännande. Jag såg Mike Hammer på tv och drömde om att vara en hårdkokt privatdeckare i New Yorks ruffigare kvarter.
Intresset för att bli privatdetektiv svalnade men drömmen om storstaden bestod – uppvuxen som jag är i en svensk småstad med storebrorskomplex.

När jag var sjutton år fick jag för första gången åka till New York. Jag skulle spendera ett år i USA och gå sista året på High School. De första två veckorna gick jag och utbytesstudenter från hela världen en introduktionskurs på Hofstra University på Long Island.
Jag kan fortfarande minnas den exakta känslan när jag fick se Manhattan skyline genom fönstret på den gula skolbussen som skulle ta oss från flygplatsen till Long Island. Jag hade längtat så och nu var jag äntligen där. Jag satt och tittade storögt som ett litet barn på alla byggnader, på alla amerikanska bilar, på alla billboards som passerade utanför fönstret.
 
Resten av året bodde jag i Newark, Delaware som är en liten mysig universitetsstad. Men jag bodde inte inne i staden utan i ett villaområde, där alla hus såg likadana ut och låg i perfekta rader, långt därifrån. Mina upplevelser från det året är både positiva och negativa. Framför allt var det ett otroligt lärorikt år. Inte för att jag ansträngde mig något i skolan men för att jag lärde mig mycket om mig själv. Även om jag längtade hem mycket kan jag rekommendera alla att plugga ett år utomlands.

Några av höjdpunkterna under min utlandsvistelse var de gånger jag fick besöka New York igen. Delaware ligger inte så långt bort bara några timmars bilfärd. Under det kinesiska nyårsfirandet åkte vi till Chinatown med Kung Fu klubben jag tränade i där borta. Överallt smattrade smällare och gatorna täcktes av rött papper från de enorma smatterbanden. Kampsportsuppvisningar och lejondans skedde också på varenda gata. Min tränare som pratade kinesiska visade oss runt på bakgator och vi åt på undangömda restauranger. Guldkorn som bara den kinesiska befolkningen kände till. Det var verkligen en speciell upplevelse av New York.

Efter mitt år som tonåring i USA dröjde det länge innan jag åkte tillbaka. Men nu i år har jag varit i New York två gånger. När jag åkte dit i augusti kom jag över en billig biljett som innebar att man bytte flyg i Philadelphia. Från Philadelphia var det ett mindre propellerplan. Det var en klarblå himmel när vi flög in lågt över Manhattan. Utsikten var fantastisk. Vi flög längs hela Manhattan till JFK och jag fick tillbaka exakt samma känsla jag kände där i skolbussen för 17 år sedan. Jag satt med näsan tryckt mot det lilla flyplansfönstret och jag tänkte, äntligen är jag här igen.

Jag älskar att New York är så stort. Med storleken kommer utbudet. Det finns alltid något att göra i New York. Det mesta kostar visserligen. That’s the american way. Men det behöver inte vara så till exempel en promenad i Central Park är helt gratis. Det finns även barer som har live musik varje kväll, som Rodeo Bar, där det är helt ok att gå in och lyssna utan att behöva betala inträde eller att behöva köpa något i baren. Men oftast passar det med en öl eller whiskey till musiken.
Det är också helt gratis att gå runt och titta på människor. Och det finns mycket människor i New York. Jag älskar New Yorkers. De är till skillnad mot vad man skulle kunna tro väldigt trevliga. Ytliga visst - men trevliga. Det är helt enkelt så att när man bor så många på så liten yta måste man vara trevliga mot varandra.
 
På barer är det lätt att komma i kontakt med New Yorks innevånare. Och barer finns så klart i varje gathörn. Jag har funnit de mysigaste barerna i East Village. Där ligger  McSorleys Old Ale House. Det är en mörk bar med en bardisk från 1854 och sågspån på golvet. Där flödar ölen, de serverar bara två olika sorters ale, mörk eller ljus. De serveras i små sejdlar men man får två åt gången. Det är lite lugnare och mer avslappnat i East Village. Tänk söder.

Söderkänslan sträcker sig också över broarna till Brooklyn. Bilden ovan är tagen ifrån Dumbo en varm och solig dag strax innan jag gick in på svala Superfine och drack en organisk ale. En kväll när jag satt på Hop Devil, en pub med imponerande ölutbud, stötte jag på ett ungt par som bor i Williamsburg. De erbjöd sig att visa mig runt i deras stadsdel och jag tackade givetvis ja. Vi promenerade runt i Williamsburg som är som Manhattan men husen är lite lägre och gatorna är lite bredare. De tog mig till deras stammisställen. Ett väldigt mysigt ställe var Spuyten Duyvil, en bar jag absolut inte hade hittat till om man inte vetat att den låg där. Utifrån såg det ut som antikaffär och inredningen bestod av 50-tals möbler. Där fanns en liten mysig skuggad innergård där vi tog en cask conditioned ale. Jag fick även äta den godaste hamburgaren jag någonsin ätit. En Williamsburger.

Jag tänker att det kanske är dags för ett utlandsår igen. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba i New York något år. I min bransch är det nog tyvärr kört med jobb i New York för ett par år framåt. Men jag skulle kunna jobba som utrikeskorrespondent som skribent. Bara sitta på barer och skriva ner mina intryck från staden och människorna där.
Tänk er Barstols utsände i New York.

I de muslimska länderna är det strängt förbjudet med alkohol. Men tro inte att alla är nykterister där. I källare och garderober puttrar hembryggarnas kärl. I Iran föddes idén till mitt favoritöl.

Utrikeskorrespondenten Steve Hindy spenderade sex år i mellanöstern. I Iran drack han godare öl än han någonsin smakat hemma i USA.
Väl hemma i New York började Hindy brygga sitt eget öl, något som påminde om en Brown Ale. Hans bryggd blev fort populär bland vänner och bekanta. Med lån från vännerna öppnade Hindy Brooklyn Brewery tillsammans med bankmannen och grannen Tom Potter. Med deras små medel fick bryggeriet till en början, namnet till trots, etablera sig utanför stadsgränsen.
1996 kunde bryggeriet för första gången öppna dörrarna till deras lokal i Williamsburg, Brooklyn, något som hela tiden varit en dröm för de två entreprenörerna.
Samtidigt anställdes bryggmästaren Garret Oliver. Oliver, som är ett geni, utökade sortimentet från bara två, Lager och Brown Ale, med favoriterna East India Pale Ale och Pennant Ale 55, och flera säsongsbetonade öl.

Williamsburg i sig , med sina mysiga barer och södermentalitet, är värt ett besök för de som vill komma bort från turiststråken på Manhattan. Och för oss ölintresserade är Brooklyn bryggeriet ett måste. Öl från bryggeriet finns numera överallt i New York, men det är klart man vill dricka ölen direkt från källan. Praktiskt taget direkt från bryggkärlen.
Då arbetsdagen är slut på fredagen sopas betonggolven från spilld malt och långborden ställs fram. Då är det Happy Hour. En ölbiljett för 4 dollar eller sex för 20 dollar. Alla köper självklart sex på en gång. Stället fylls fort upp av unga New Yorkers som förstått att ett besök på Brooklyn Brewery är den perfekta början på en helg. Där är en väldigt avslappnad stämning. Folk spelar kort, beställer dit pizza och har förbannat trevligt helt enkelt som man så lätt har när man får dricka god öl.
Lördag och Söndag eftermiddag är bryggeriet också öppet för allmänheten. Då ges också en kort men informativ rundtur av bryggeriet, men det är ölen man är där för. De har nio kranar med olika öl från bryggeriet, alltid någon som bara finns på fat och förmodligen aldrig kommer att serveras i Sverige.
Brooklyn Blast Ale är den som imponerat mest på mig. Det är väldigt smakrik öl. Dess doft är som att köra näsan rakt in i påse med torkad humle. Så smakar den också, en humlebomb utan dess like. Den mäter över 8% i alkoholstyrka men ändå, trots humlebeskan och styrkan, är den frisk och blommigt fräsch.

Någon som alltid är på Brooklyn Brewery är Monster - the brewery cat. Han är döpt efter Monster Ale och enligt ryktet är det allt han dricker. På nätterna ser han till att inga möss gnager på maltsäckarna, men oftast ligger han bara och slappar och ser till att inte vem som helst får köpa ölbiljetter.