Om sanningen ska fram, och det ska den väl, så älskar jag att stå vid grillen en fin sommarkväll och bli lite salongsberusad medan ungarna springer omkring mig och leker i gröngräset. Det är alltså själva sinnebilden av en Svennebanan jag pratar om, vilket jag alldeles tydligt inser när jag står där och vänder köttbitar och beundrar min grillglöd men jag kan ändå inte stå emot känslan. Här mår jag bra, kanske en aning bedövad av ölen men vadå, vem har inte vänt sig till alkoholen i sina dagar för att nå den där lilla oasen av komfort som det nyktra tillståndet aldrig riktigt lyckas ta dig till?

 

Sant är att jag känner mig en aning mer kulinarisk och speciell när jag grillar en hel fläskfilé med egen kryddblandning, men det är faktiskt inget större fel på en hederlig flintastek. Undvik bara de värsta färdigmarinerade exemplaren. Och visst kan det vara en härlig känsla att sätta lite extra guldkant på vardagen med en något ovanligare och dyrare ölsort, som en Brother Thelonious eller en Chocolate Stout, men en väl kyld Pripps Blå duger faktiskt varje dag i veckan. Det är ingen idé att spela snobb här, jag är en enkel människa som roas av enkla nöjen. ”Leave me alone, I’m a family man and if you push me too hard I just might” (är det någon som minns Mike Oldfield längre?)

 

Värre var det förr, då jag snärjde in mig i föreställningar om hur jag skulle vara och vilka signaler mina handlingar skickade till omvärlden. Om någon till exempel ägde modet att föreslå en grillkväll hemma hos mig 1998 så kunde den personen mycket väl bli avsnoppad ganska bryskt, typ ”det är bara insnöade svennar som grillar, varför förstöra fint kött och förpesta grannskapet när det finns stekpannor?” En grillkväll kunde möjligen få passera som en ironisk gest, ungefär som när bratsen sjunger Staten och Kapitalet. Den insnöade svennen var förstås jag, vilket är ganska lätt att se så här i efterhand.

 

Grillning var bara ett exempel, jag har många fler. Ska jag våga? Okej, här kommer fördomsvågen från fordom. Folk som dricker blended whisky har ingen smak, folk som äger husvagn har lågt IQ, feta människor är lata, korta män är elaka, hundägare behöver ett underdånigt djur för att hävda sig, tjejer med katt vill egentligen ha barn men vågar inte ta steget fullt ut, en unge som heter Kevin har minst en kriminellt belastad förälder (eller har bara en förälder), folk som gillar Springsteen är inte intresserade av musik, stor bil betyder liten kuk, stor kuk betyder skev kvinnosyn, alla barnlösa kvinnor över tretti har katt, alla barnlösa män över tretti som fortfarande spelar TV-spel var sängvätare långt upp i tonåren, överdrivet snygga tjejer är dåliga i sängen, folk som läser deckare vill egentligen helst läsa Agent X9 men vågar inte stå för det, killar med dyra klockor är ängsliga. Ja, så där kunde det hålla på.

 

Det lustiga var att detta fruktlösa staplande av fördomar, detta odlande av färdiga världsbilder som visserligen kunde vara ganska underhållande över några öl men som egentligen bara betydde att jag blev dummare och mer insnöad för varje dag som gick, var ett beteende som snarast uppmuntrades av den då rådande populärkulturen. Vi skulle göra så där, det var meningen. Att snabbt och skoningslöst leverera kategoriska utfästelser om människor och företeelser tyddes som tecken på viss intelligens, det hade både Schyffert och Seinfeld lärt oss. Visserligen kanske det eventuellt fanns en sedelärande ironisk dimension i Schyfferts och framför allt Seinfelds budskap, men jag var väl helt enkelt för dum för att snappa det. Eller nej förresten, jag förstod nog någonstans att det jag sysslade med var liksom lite på skämt, att man i den sanna ironiska andan lika gärna kunde tolka det jag sa tvärtom, men någonstans efter vägen gick jag vilse och blev förgiftad.

 

Ja, jodå, jag såg Schyfferts föreställning på TV tidigare i år och jag förstår att han och jag tillhör samma generation. Det blev väldigt tydligt där en bit in i monologen, igenkänningsfaktorn blev skyhög (också en gammal beef, folk som bara gör igenkänningsfilmer (läs Måns Herngren och Hannes Holm) har en ytterst begränsad kreativ kapacitet och är således mycket överskattade). Schyffert påstår att han bakom den glättiga fasaden hittade en "rädd kille", och det är klart som fan att jag hittade samma sak. Rädd, osäker, taskigt självförtroende, you name it. Och precis som han har även jag blivit lite äldre (herregud, jag fyller faktiskt 40 i år!), lite mindre vass, lite mer ödmjuk tack vare livets små törnar och därför mer benägen att försöka förstå min omvärld istället för att fördöma den. Omvändelsen kan mycket väl sammanfattas med det mantra som jag plockade upp någonstans i mitten av 2000-talet och som har följt mig sedan dess: I’ll try anything once. Det är lite fånigt men skit samma, det funkar.

 

Men ingen ska nu tro att det här är enkelt. Prövningen utgör en delikat balansgång mellan å ena sidan medmänsklighet som hotar att slå över till banalt new age flum och å andra sidan återfall till fördomsgropen. Det är åtminstone vad jag är mest rädd för, att jag ska sitta där en dag och titta på ”Det okända” med Malin Berghagen (icke-ironins bortre parentes) och tycka att jag äntligen har hittat rätt här i livet, eller att jag tar fem steg bakåt och slutar som en mumie fastfrusen i mina egna fördomars inlandsis.

 

Och var går egentligen gränsen mellan en fördom och en åsikt? Jag antar att det har med research att göra men jag är inte helt säker. Kan man säga att en fördom aldrig syftar till utveckling, till något man vill uppnå, utan att bara fastslå the state of the world, medan en åsikt inte alltid men ibland kan vara viljans vapen? Såna här frågor gör det svårare att ta sig fram, men vi måste väl ändå ta oss fram, eller? Talk amongst yourselves.

 

Men vad fan, nu är jag där igen. Jag går från grilla till Malin Berghagen och det går blixtsnabbt, gamla synder dör långsamt antar jag. Så låt bara saker och ting vara vad de är. Det är skönt att grilla, jag mår bra av det, och det betyder inte att jag håller på att förlora mitt förstånd eller att jag också måste göra något annat som i vår kultur kanske är starkt förknippat med att grilla, som att.. ja, inte vet jag, köpa foppatofflor eller spela kubb. Vi har lämnat det där stadiet Schyffert och jag, vi ser saker och ting tydligare nu. Vi försöker i alla fall, it’s a mindset you know (beef nummer 278: folk som använder engelska buzz words försöker täcka över det faktum att de inte vet ett smack vad de pratar om).

13 Kommentarer

2009-06-05 - Bruce Springsteen @ Stadion. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO Jag önskar att jag kunde säga att jag alltid varit ett hängivet fan av Bruce Springsteen. Jag var 6 år när Springsteens femte album The River släpptes 1980. Jag önskar jag kunde säga att det var då jag upptäckte Springsteen och varit ett fan sedan dess. Riktigt så är det inte. Det är först på senare år jag verkligen insett Bruce Springsteens storhet och samlat på mig alla skivor, dvder och åkt på konserter. The River upptäckte jag visserligen när jag var 17 år – och jag spelade sönder den då. Jag hittade skivan i en väldigt begränsad lp-samling hos den familj jag bodde med. Det här var en tid då jag var mycket ensam. Jag fann någon sorts trygghet i att lyssna på The River om och om igen. Det fanns någon sorts lugn och faderlighet i Bruce Springsteen. Redan då. Faderligheten finns kvar hos Bruce när han håller hov under dagarna tre på Stadion i Stockholm. Han får de dryga 30 000 åhörarna varje dag att känna sig varmt välkomna in i hans familj. Trots den bitande kyla som försommaren bjuder på har Bruce en förmåga att få alla invaggade i gemenskapens värme. Jag var där under fredagens konsert. För att charma svenskarna lite extra låter han Nils Lofgren börja kvällen med att spela Idas sommarvisa på dragspel, varpå allsång utbryter, innan Bruce själv kommer ut på scen. I andra låten, Badlands, blir det allsång igen och festen är ett faktum. Många av de äldre låtarna inbjuder till allsång och Bruce och The E Street Band uppmanar till det. Det är som det ska vara. Alla är delaktiga i konserten. Av de nyare låtarna tycker jag Outlaw Pete från senaste skivan utmärker sig mest. Det är en maffig vilda västern novell på åtta minuter som passar bättre live än vad man skulle kunna tro. Sen kan man ju tycka vad man vill om Bruce i cowboyhatt. Även Radio Nowhere, från Magic, tycker jag lyfter live den här konserten. Annars var Johnny 99, från min favoritskiva Nebraska, kvällens höjdpunkt. Vissa låtar som till exempel Youngstown hade fått en ny kostym för att passa en utomhusarena och kvällens stämning. Det var en helt fantastisk ny version av en från början helt fantastisk låt. Jag älskar variation. Vem går på konsert för att höra låtarna precis som de låter på skiva? Bossen själv – hetsad av 60 000 händer i luften – blev mer och mer extatisk. Han rusade omkring på scenen, svängde med sin gitarr och satt på knä framme vid kanten av scenen och predikade. Ett tag verkade det som han aldrig ville sluta spela för oss. Efter Pete Seeger inspirerade American Land, som jag trodde skulle avsluta konserten, drog han av tre publikfriare till och avslutade med Dancing In The Dark. Endast Hungry Heart spelades från The River plattan och jag saknade låtar som Atlantic City, Jungleland och Highway Patrolman. Men jag kan inte klaga. Det var en bra låtlista från Springsteens väldiga katalog och Bossen spelar det han själv har lust till just den dagen. Jag oroar mig inte. Min vän Bruce, den trygga fadersfiguren, kommer att komma tillbaka till Sverige fler gånger och jag kommer få chansen att höra mina gamla favoriter och nya blivande klassiker. Det vet jag. För nu känns det som jag känner Bruce. Jag har en handfull konserter under bältet. Vi har lärt känna varandra Bruce och jag. Jag har åter tagit skivan The River till mitt hjärta och jag finner ständigt nya aspekter att gilla med Springsteens musik. Varje gång Bruce ler från scenen känns det som att han ler direkt mot mig. Bruce ler mot mig med en blick som säger; Kompis, det är ok kompis, sjung med och var glad.

22 Kommentarer

1. Tift Merritt, 27 maj, Nalen 2008-05-27 - Tift Merritt @ Nalen. FOTO: Björn Bergenheim/ROCKFOTO Tift Merritt är en skönsjungande singer/songwriter från amerikanska södern och låter som en sådan. Klart inspirerad av artister som Emmylou Harris, Bob Dylan, Ryan Adams, Joni Mitchell med flera. Det är country, alt-country, americana och folkrock. Hennes texter är små eftertänksamma berättelser som passar hennes kristallklara vackra stämma. Tift Merritt bjuder på en fullkomligt fantastisk afton där hon står ensam på scenen i skenet av stora stearinljus. Det är underbart att få höra bland annat Virginia, No One Can Warn You, Another Country och Broken i en sådan intim stämning som det är på Nalen. Det är till min stora förtjusning en helt akustisk konsert. Bara Tift  med gitarr, orgel och munspel. Stundtals sjunger hon också utan mikrofon. Munspelet har hon köpt på söder tidigare under dan. Hon har även ätit glass vid Nytorget. Hoppas hon verkligen tycker om Stockholm så mycket som hon vill ge intryck av så att hon kommer tillbaka flera gånger.  När det är dags för extranummer tar Tift sitt vinglas och går ut till flygeln i korridoren och bjuder alla att följa med. Det blir trångt när folk klänger runt Tift. Jag har tur. Jag hamnar precis bredvid henne, på knä intill pianopallen. Jag blir helt hänförd och det känns som jag och Tift förflyttat oss till hennes vardagsrum i North Carolina. Tift Merritt spelar på flygeln och sjunger för mig, bara för mig, och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut. 2. Steve Earle, 3 juni, Cirkus 2008-06-03 - Steve Earle @ Cirkus. FOTO: Jesper Frisk/ROCKFOTO Jag är förvånad över att Cirkus inte är utsålt när Steve Earle spelar. Steve Earle har spelat på Cirkus flera gånger förrut. Både med rockband och med bluegrassband. Nu är han utan band. I stället har han med sig en dj, Neil McDonald. Steve Earle har lämnat vissa delar av sitt gamla liv bakom sig, han har förnyat sig, han har flyttat från Nashville till New York och han är nykter och drogfri. På senaste skivan Washington Square Serenade har han lagt till elektroniska beats. Det är oväntat och vågat men om det är bra kan diskuteras. Det digitala tar dock aldrig överhanden utan finns bara där i bakgrunden och låtarna är så starka i sig själva att det inte stör. Men på scen kan det tyckas lite löjligt när Steve ger dj:n knytnäven och säger ”kick it”. Steve spelar dock de flesta låtarna ensam. Han hamrar på gitarr, banjo, bouzouki, mandolin och munspel. Så gör han sig bäst, den 53 åriga folkrocksångaren. Eller kanske gör han sig bäst tillsammans med sin countrysjungande fru, Allison Moorer, som kommer in och gör några fina duetter tillsammans med sin 17 år äldre make. Det spelas självfallet många låtar från nya albumet men de gamla klassikerna får också plats. Vi får höra bland annat Someday, Billy Austin och Copperhead Road.  Allison Moorer agerar även förband. Innan den här kvällen hade jag aldrig hört henne. Jag faller direkt för Allisons vackra röst. Det är sällan jag upptäcker någon helt ny sådär på en konsert, men desto roligare när det händer. På sin senaste platta gör Allison covers på sina favoriter. Hon gör bland annat en underbar version av Patti Smiths Dancing Barefoot.  3. Bruce Springsteen, 4 juli, Ullevi 2008-07-04 - Bruce Springsteen @ Ullevi. FOTO: Pauline Benthede/ROCKFOTO   Bossen öppnar, amerikanska nationaldagen till ära, med Born In The Usa. Det blir en explosion på en gång. Ren skär eufori sprider sig bland de 58 000 i publiken. Där sätter han ribban för hela konserten. Och han klarar att hålla den. Bruce har verkligen bra publikkontakt, han springer fram och tillbaka på scen, sitter på knä, böjer sig bakåt, ligger ner och han skakar hand med så många han hinner. Han sitter på huk framför en söt tjej och sjunger direkt till henne. Man kan ana tårar i hennes ögon, kanske i mina med. Jag står alltså på andra kortsidan men upplever ändå det som att Bruce har bra kontakt med mig. Tack för megastora skärmar. Någon har tagit med sig en två år gammal unge. (hoppas att han hade bra hörselskydd på sig). Det ser väldigt häftigt ut när Bruce ser pojken och sätter fram handen och direkt får en high five tillbaka. Det är en väldigt bra blandning av äldre och nya låtar, mest äldre faktiskt. Bruce plockar även plakat med önskelåtar från publiken och väljer ut de han känner för att spela. Eller kanske de han vet att E Street Band klarar av. Men de har spelat tillsammans så länge och är så samspelta att de flesta låtar sitter i ryggmärgen. Badlands, Hungry Heart, Born To Run och Atlantic City mfl låter otroligt bra. Om det här nu var, som så många fruktar, den sista turnén med E Street Band hoppas jag verkligen att spelningarna i Göteborg filmades och släpps på dvd. För efter den utdragna finalen med folrocksrökaren American Land är jag hungrig efter mer.

4 Kommentarer