När vi kom hem i söndags kväll hann jag bara lasta ur grejerna och ställa in dem i musikrummet innan det hände. Jag hann inte ens titta på stärkaren och än mindre koppla in grejerna, innan min sambo kom med förslaget att vi kunde väl ta och skruva upp gardinstången i sovrummet kanske. Borra, skruva, måtta, muttra. Jo hej. Läsaren ska veta att vi hade haft en tuff helg med mycket jobb och lite sömn. En del av det jobb som hade utförts bestod dessutom just av att skruva upp gardinstänger hos svärmor. Jag var alltså vid det laget ganska less på skiten, less på gardinstänger och sugen på gitarrförstärkare, om du förstår.

 

Där stod jag med två gitarrförstärkare, två distpedaler och en wah-wah som hennes brorsa helt otroligt generöst skänkt, och man kan lugnt påstå att det kliade i mina fingrar att koppla in grejerna och testköra ett tag. Barn på julafton är väl ett vedertaget begrepp som lämpar sig väl för att beskriva mitt tillstånd just då. Det var inga skitgrejer heller. Okej att den lilla Peavyn bara är värd godispengar men det var inte heller den som hade fångat mitt intresse. För det är ju så, vilket min sambo uppenbarligen inte alls förstod, att med en 80-watts Marshall Valvestate (okej okej, ingen stack och inte ens rör men rätt hyfsad kräm ändå) och en Boss Heavy metal kan man ha en hel del skoj. Speciellt om den gitarr man väljer att spela på har dubbla humbuckers, vilket ju min (den ena) har. Man kan skapa en fet, tät vägg av distat ljud som får revbenen att vibrera och slutmuskeln att dra ihop sig, och det är väldigt roligt. Jag tycker det borde vara rätt uppenbart även för den som inte spelar gitarr, som t ex min sambo. Om inte annat så borde hon veta (notera ordvalet, jag kommer tillbaka till det) att jag går igång på såna grejer, annars känner hon ju mig inte ens. Ja, du förstår kanske hur mina tankar gick där ett tag.

 

Jag kände mig lurad på konfekten och samtidigt jäkligt irriterad och nästan generad över att det faktiskt var vi två och inte två personer i en dålig teveserie som hamnade i den här typiska situationen där det så kallade manliga beteendet och kvinnliga beteendet kolliderar. Och jag såg grälet komma farande i hundranittio knyck, ge mig en chans att fucka upp en situation med en snabb och snipig kommentar och jag tar den allt som oftast. Många gånger är min sambo i skick att vara den större människan av oss två och kan då ta den kommentaren, stoppa den i en liten låda och skicka tillbaka något mjukt och varmt som jag alls inte förtjänar. Men den här kvällen visste jag att hon var helt slut, hon skulle inte skicka tillbaka något annat än den snyting jag förtjänade om jag hade följt min första instinkt.

 

Så jag valde en strategi som jag vet har fungerat förut. Och bara att kalla det strategi borde egentligen diskvalificera mig från samtliga framtida råd i ämnet relationer, men jag säger nu så här för att vara extra övertydlig. Riktigt så utstuderat strategisk är jag inte i alla lägen. Hur som helst, jag svamlar. Det går till enligt följande: du tar tre djupa andetag innan du svarar, och håller sedan fokus på att förklara för din älskling hur du känner och vad du vill, snarare än att förklara för henne vad du tycker om hennes förslag. Inte så lite präktigt och fullkomligt självklart när man ser det så här i skrift, ändå gör jag fel gång på gång. Jag fyller snart fyrtio och gör fortfarande fel hela tiden, det är deprimerande när man tänker på det. Eller kanske förtröstansfullt egentligen, att komma så pass långt som jag har gjort och samtidigt vara emotionellt utvecklingsstörd (snudd på åtminstone) får nog betraktas som en bragd. Frågan är vem som bör hyllas, jag eller sambon. Det är väl rätt givet antar jag.

 

Men den här gången sa jag som det var, att jag visst kunde skruva upp gardinstången men att jag egentligen var otroligt sugen på att koppla in grejerna och spela en stund. Sen blev det som det oftast blir när hon förstår att jag har övervunnit min initiala instinkt att bita av henne och istället försökt agera konstruktivt: hon backade. Sen backade jag, för tonen blir ju så fantastiskt artig där helt plötsligt när den ena liksom har slagit an densamma och bjudit in till konversation istället för konfrontation. Så vi stod där ett tag och dividerade om vems förslag som skulle gå igenom, fast nu röstade vi liksom på den andres. ”Klart vi ska sätta upp gardinstången” sa jag, ”nej men jag förstår ju att du är spelsugen, klart du ska spela” sa hon. Det kan nästan bli lite jobbigt åt det där hållet också, fast det är synd att klaga.

 

Och jag vill faktiskt ge beröm till oss själva här, vi var båda riktigt trötta och kunde lätt ha glidit ner i ett svart hål och börjat tjafsa för att sen inte prata med varandra på flera timmar. Som det blev förra helgen, fy fan vad jag hatar när det blir så. Då tog det över ett dygn innan vi redde ut saken, och jag vill inte påstå att vi grälar speciellt ofta men när vi gör det så är vi två krutdurkar som bjuder upp till fajt. Sen blir jag blir rädd för den här destruktiva kraften som uppenbarligen finns inom mig, sen orolig för vårt förhållande och till sist förbannad på mig själv för att jag fortfarande kan vara en sån jävla idiot. Men igår, då gick det bra. Faktiskt så var det så.

 

Men egentligen är det väl knappast något att hurra för, att jag lyckades agera som en hyfsat väluppfostrad människa för en gångs skull. Egentligen borde man kunna kräva det av mig i de allra flesta situationer, det där med att ta ansvar för min önskan och min del av kommunikationen. För det är ju fan BARA kommunikation det handlar om egentligen. När du anstränger dig för att göra dig förstådd går det alltid bra. Då möter du förståelse och respekt. När du slutar anstränga dig, låt vara med en ursäkt som du tycker håller, så går det alltid åt helvete. Inte sant?

 

Så det är bara att släppa alla ”Du borde fatta..” och ”Jag ska inte behöva säga till..” och börja ta ansvar för vad man vill att den andra ska veta och begripa. Vi människor är ingenting utan kommunikation, allt annat är bara rent fjortistjafs. Om du tror att det finns en våglängd som du och din käresta befinner er på, en våglängd som ersätter verbal kommunikation eftersom ni två förstår varandra så bra, ja då är du antagligen nykär och på väg att få en överraskning ganska snart. Och det här säger jag inte för att vara bitter, det är faktiskt precis tvärtom.

 

Vid mina sinnens fulla bruk vet jag hur lösningen ser ut, och när jag ser den och tror på den så är jag världens största optimist. Vi ska kommunicera, då ordnar det sig. Jag och min älskling, vi kommer att fixa alla prövningar och bli gamla tillsammans. Jag vet det. Israel och Palestina borde dra lärdom av oss, Bush och Al-Qaida, demonstranterna i Athen, ni borde komma på studiebesök. Och grunden till denna optimism ligger i denna insikt: alldeles oavsett hur stor idiot jag kan vara så har jag åtminstone insett kraften i ordet förlåt. Det är alltid bra att börja där. Fråga Hermann, han vet att jag kan säga förlåt.

 

Hur det gick sen? Jodå, det vet du nog redan. För den som eventuellt svävar i ovisshet kan jag tala om att jag först skruvade upp gardinstången och sen spelade gitarr. Nej förresten, jag åkte faktiskt till och med och handlade innan jag spelade, bara för att vara lite extra gullig. Äh.. behövde ändå batterier till distpedalerna.

2 Kommentarer

 

Katy Perry struttar omkring på MTV Europe Music Awards med dödsstraffsivrare på magen

 

Jag råkade se MTV Europe Music Awards på teve i helgen och blev sittande med väldigt lång haka. Orsaken till min fantastiska förvåning var nu inte någon nyskapande trend inom populärmusikens snäva ramar, denna genre är ju som bekant något av det mest konservativa som går att uppbringa nu för tiden. Nej, det var istället politikens totala och oblyga intåg i nöjesindustrin, den löpte som en gyllene eriksgata rakt igenom hela evenemanget, som låg bakom min nära-nazism-upplevelse i svärmors soffa.

 

Det är förstås Obama det handlar om. Denne Frälsare, denne svarte Jesus. Hyllningarna var allt annat än subtila och tog aldrig slut. Programledaren Katy Perry (I kissed a girl) gick omkring med en stor bild av Obama på sin klänning, och på ryggen kunde man läsa ”I have a dream today”. Kanye West och Estelle avslutade sitt framträdande med att visa Obamas ansikte på en gigantisk ljustavla, där stod artisterna och pekade på tavlan som för att säga ”Se, vår Frälsare är kommen!” Sångaren Jared från 30 seconds to Mars ville inte vara sämre utan uppmanade helt enkelt publiken att vråla ”Congrats Obama!” på befallning, för att sedan konstatera "Maybe now Europe will start loving us again". Vadå again, tänkte jag.

 

Man kan inte annat än gapa som ett fån och fundera över hur det här gick till. Sen när blev det okej för nöjesindustrin, i det här fallet gigantiska MTV, att välja och visa politisk ståndpunkt? Jag trodde det här var the biggest no no in the business. När Kanye West kritiserade Bush i teve efter hurricane Katrina härom året blev det ramaskri, men när han helt öppet och totalt gränslöst hyllar Obama på bästa sändningstid sitter folk och applåderar. Någon rättvisa får det väl ändå vara! Och jag tror att du tänker samma sak som jag; det här hade aldrig hänt med McCain. Aldrig i hela helvete, aldrig någonsin med en republikan.

 

Så vad är det då som gör att gränserna mellan politik och nöjesindustri helt plötsligt kan överträdas utan att någon höjer på ögonbrynen? För helvete, det uppmuntras ju till och med! Jo, för det första är det hypen runt Obama som person. Han framställs och framstår inte som en politiker, det är för futtigt för honom. Nej, han är den som ska rädda världen. Han är Stålmannen, han är Neo, han är en superhjälte. Och en superhjälte kan man hylla utan problem, även i MTV. För det andra så är det skillnad mellan demokrater och republikaner. En republikan kan aldrig bli så god som en demokrat kan bli. Med det inte sagt att alla demokrater framställs som fläckfria världsförbättrare, ett antal har ju gått åt i media genom åren. Men den gode demokraten, han står högt högt över den godaste republikanen. De är liksom onda de där, inte sant? Med sina abortförbud och dödsstraff.

 

För det tredje, kom jag på, så är en övertygande majoritet av konstnärer, musiker, artister, skådespelare osv demokrater. Jag tror inte jag någonsin har sett en populär artist öppet gå ut och stödja en republikansk presidentkandidat. Jag kan ha fel, researchen är skral (Charlton Heston och mer då?), men motbevisa mig gärna. Se bara vad som hände med Sarah Palin som försökte använda låt efter låt i sin kampanj men ingen av artisterna ville förknippas med henne. Obama däremot, han hade nog kunnat väcka Elvis till liv, frågat om det var okej att använda Suspcious Minds, lägga ner honom i graven igen och komma undan med det.

 

 

Det är väldigt lätt att leka med några enkla tankar för att belysa exakt hur sjukt det här är. Ta George W Bush som exempel. Tänk dig Madonna gå runt med hans porträtt på sin klänning utan att det är ironi. Tänk dig att Jay-Z uppmanar tusentals ungdomar att skrika "Congrats Bush!". Tänk dig att U2 avslutar sin tårdrypande version av "One" med att peka på en gigantisk bild föreställande Bush den yngre. Eller ta hem skiten till Sverige för all del. Det är Grammysgala och Petter hojtar "YO Reinfeldt, du är mannen!", Annika Norlin tar emot sitt pris med Göran Hägglund på sin T-shirt. Håkan Hellström väver snyggt in sin vurm för Maud Olofsson i texten till "Kär i en ängel". Det skulle onekligen kännas rätt malplacerat och väcka mycket ont blod.

  

Exakt hur det kan vara som det är vet jag inte, jag skulle nog behöva bo i USA ett antal år för att komma åt detta skrymsle i det amerikanska psyket. Och det stannar förstås inte där, hela världen verkar tycka att det är helt okej att stötta Obama på ett sätt som hade lett till karriärkollaps om det var valfri republikan som råkade spela rollen som Frälsaren (vilket, som vi redan har konstaterat, aldrig kommer att ske). Icke desto mindre står det väldigt tydligt att demokratiska presidenter i allmänhet, och Obama i synnerhet, hyllas på ett sätt som inte står frireligiösa fanatiker långt efter. Personligen finner jag det osmakligt och väldigt otäckt.

 

All form av fanatism är sjuk och potentiellt farlig, oavsett om det är Barack Obama eller Hitler som är föremålet för oemotsagd avgudan. Masspykosen är total, kidsen slänger sina Che Guevara t-shirts och köper Obama-tröjor istället. Men vad händer om det visar sig att Obama har en dold och aningen skum agenda? Vad händer om han inte är rakt igenom god, ärlig och rättvis? Ett stort antal människor kommer att stå med skägget i brevlådan, och det kan ju tyckas vara försmädligt nog. Men vad som är allvarligare är att Obama har fått frisedel att göra i princip vad fan som helst med sin makt. Inte för all framtid, men kanske tillräckligt länge för att ställa till med rätt mycket obehag.

 

Dold och dold förresten, man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att hitta åsikter och värderingar som kraftigt skulle förfula en frälsares vackra skrud. Ta det här med Irak t ex. Det är visserligen sant att Obama vill ta hem trupperna inom sexton månader, men det beror näppeligen på att han är Gandhi eller ens tycker lite synd om Irakierna. Nej, Obama har gjort bedömningen att trupperna behövs bättre i Afghanistan, där ondskans hemvist lär dväljas i bergen. Det är alltså ingen pacifist vi pratar om, det heliga kriget mot terrorism kommer att fortgå med oförminskad styrka. Att lämna Irak åt sitt öde kan faktiskt vara det mest inhumana alternativet i detta läge, anser många bedömare, eftersom lag och ordning till stor del fortfarande upprätthålls av de amerikanska trupperna (om man nu kan kalla privata företag trupper).

 

Sen har vi det här med dödsstraff. Hur var det nu, är han för eller emot? Han är för dödsstraff för våldtäkt på barn, sådan är vår frälsare. Det är alltså helt i sin ordning att döda psykiskt sjuka människor (för det anser jag att man är i allra högsta grad om man våldtar barn). En lite väl pragmatisk hållning i frågan för min smak, dessutom luktar det populism lång väg.

 

MTV lurar en hel generation ungdomar att tro på Obama som tyskarna trodde på Hitler på 30-talet, dvs helt förbehållslöst och utan kritisk debatt. För detta borde de ställas till svars. Du kanske tycker att jag överreagerar, jag anklagas ofta för det, men jag stämmer hellre i bäcken än betraktar förödelsen efteråt. Ingen politiker, allra minst en med sådan enorm makt som USA:s president, bör betraktas som en frälsare. Det går aldrig väl, detta har historien lärt oss gång efter gång. Så låt oss inte göra om det misstaget, låt oss börja bli åtminstone en aning kritiska i vår hållning till Barack Obama innan propagandan går för långt.

32 Kommentarer

Vi har en amerikansk och en tysk snickare hemma hos oss nu, de bygger ny veranda. Man skulle kunna tro att jag har regisserat denna föreställning men det är faktiskt en ren slump att ondskans axelmakt och the land of the free har förenats i ett verandabygge på vår tomt. Jag menar, vem hade kunnat tro det när huset byggdes 1940? Eftersom jag är föräldraledig och vädret visade sig från sin bästa sida bestämde jag mig för att inspektera bygget efter lunch. Jag hamnade tämligen omgående i samspråk med amerikanen som visade sig vara en synnerligen trevlig man i 50-årsåldern (tysken är också trevlig, riktigt mysig faktiskt, men det här ska nu inte handla om honom). Jag älskar att prata med amerikaner, det ger mig en chans att slipa på sköna oneliners som "How's you're hammer hangin'" (speciellt användbar i samtal med snickare). Dessutom är de ofta otroligt pratsamma och sådär helylle bredtrevliga, och denne man var inget undantag. Han pratade gärna om back in the days då han försörjde sig som musiker. "We used to work the clubs in Ohio, played for beer and stuff" sa han, och i mina tankar förflyttades jag omgående till en rökig bar i 70-talets USA. Tydligen hade tysken skvallrat om att jag också spelar gitarr, så vi blev stående där ett tag och pratade musik. När kallpratet började ebba ut kunde jag förstås inte låta bli att styra in samtalet på det amerikanska valet. Hur ofta har man en amerikan i trädgården på valdagen liksom? Och som så ofta är fallet med amerikaner var han inte ett dugg blyg att vädra sina politiska åsikter, vilket jag finner enbart befriande. Här följer ett sammandrag av det jag lyckades snappa upp. "The minute the UN gave us a no-go and we carried on anyway, we became criminals" (om kriget i Irak) "When Obama takes office in January, he's gonna spend the next four years cleaning up after Bush" "It doesn't really matter who wins, it's still a crisis and no president's gonna change that" Sen pratade vi vidare en stund om Irak, eftersom jag fann det särskilt intressant att höra en riktig amerikans syn på kriget. Jag påstod att det kanske blir svårt för Obama att ta hem trupperna av ekonomiska skäl, eftersom Irak är arbetsplats för en jäkla massa amrisar. De flesta tillhörande privata företag som sysslar med "säkerhet" men även logistik runt trupperna som måste ha mat och logi, bilarna servade och skjortorna strukna. Vi pratar hundratusentals människor, vad händer när de kommer hem till ett USA som redan har massarbetslöshet? "You're right, war is business" sa han, snickaren, "maybe they're never coming home, maybe they're just moving on to another war?". Det kändes som att ett fint samförstånd började växa mellan oss där vi stod i den bleka höstsolen, lutade mot skelettet av vad som ska bli vår nya veranda. Vi småskämtade, verkade överens om det mesta (som att discon förstörde allting och att Bush har ställt till en massa jävelskap) och jag kände mig helt övertygad om att det var en demokrat jag stod och pratade med. Inte för att det spelar jättestor roll, men man vill ju ändå tro att ens tentakler fortfarande har känsel i spröten. Då tittade amerikanen upp från sina skor, som han stått och glott på ett tag, och sa sen "By the way, I'm a republican, but I guess you've already figured that out". "Actually" sa jag, "I had you picked for a democrat, with your views on the war and Bush". "Well there you go" sa han och slog ut armarna från bröstet, "at this stage I guess everybody just wants Bush to get the hell out of there". "Like the last election in Sweden" sa jag, "with ordförande Persson". "What?" sa han, och jag förstod på hans ansiktsuttryck att han inte bodde i Sverige hösten 2006. "Nothing" sa jag, "it's a long story". Sen sa jag hejdå, satte mina barn i vagnen och gick på långpromenad i krisens Sverige. Han var republikan alltså, tänkte jag när jag kommit runt hörnet. Det var fan.

4 Kommentarer