Carolina Gynning ställer till rabalder och blir polisanmäld efter att ha agerat miniprivat-FRA och hängt ut några haters på sin blogg. Befolkningen delas återigen i två läger: å ena sidan de som tycker att bloggaren står i sin fulla rätt att slå tillbaka, å andra sidan de som vilar tyngre mot den gamla slitna devisen "den som sig i leken ger får leken tåla". Vi ska vara lite försiktiga här, det finns nämligen en tendens att ropa "Anonymt näthat!" så fort någon med ett alias skriver något mindre fördelaktigt om en annan person på nätet. Det går lite troll i trollen, så att säga. Men jag törs nog ändå påstå att vi Barstolsskribenter, möjligen med något undantag, har fått vår beskärda del av anonyma påhopp som, åtminstone då i stridens hetta, har känts som rätt och slätt hatiska. Nu senast var det en av Knivens texter som blev föremål för en väloljad kampanj, vilken visserligen inte var så extremt hatisk till sin ton, det var snarare det enorma engagemanget som skrämde. Själv har jag blivit kallad både det ena och det andra här inne och ett par gånger uppmanats att bege mig till de sälla jaktmarkerna. Erfarenheter som jag för övrigt delar med David, vilket förmodligen säger en del om oss och ganska mycket om somliga av våra läsare. Det här har föranlett en diskussion bland oss skribenter, en diskussion om censur. Ska vi blockera kommentarer från vissa IP-adresser? Det är ju det vanligaste sättet att bli av med trollen, och kanske var det Linda Skugge som startade den typen av censur en gång i tiden (det var åtminstone första gången jag hörde talas om det). Nu har alltså Gynning tagit det hela ett steg längre genom att slå tillbaka, vilket är en strategi som jag tror jag skulle avråda alla bloggare ifrån. Även om jag, det ska villigt erkännas, själv har lockats av tanken några gånger när okvädningsorden har haglat som tätast. Men man får ju besinna sig, ta några djupa andetag och låta det bero. Vi har ju trots allt valt att publicera oss själva, vi vill ju ha uppmärksamheten. Här på Barstol är det varje skribents rätt att själv bestämma hur man vill hantera hatiska kommentarer, det vill jag ytterst nogsamt poängtera. Min personliga åsikt i censurdebatten, vilken inte ska förväxlas med någon gemensam policy som vi på Barstol ställer oss bakom (jag hoppas för övrigt vi aldrig ska behöva hitta på en sådan policy) är dock att släppa igenom och publicera varenda jävla bokstav av allt skit som skrivs om mig och mina texter. Detta beror inte på att jag är en osedvanligt hårdhudad person, för det är jag inte. Jag blir sårad, ledsen och förbannad precis som vilken människa som helst. Nej, jag vill helt enkelt visa er dessa kommentarer eftersom jag tror på att alltid visa sanningen. Genom att låta skiten stå kvar kan jag visa er "vad som finns därute" och ge er chansen att själva reagera på det. Det blir liksom en egen historia i sig, och jag tror att det är en förbannat viktig historia som vi behöver hjälpa till att berätta. Ta nu det här på allvar snälla du, jag försöker faktiskt tala om att vi skribenter har ett ansvar som jag tror många författare har glömt bort eller av någon anledning fjärmat sig ifrån; ansvaret för sanningen. Inte på det sättet att allt vi skriver måste vara sant, men att vi måste vara sanna mot historien. Om det var så att signaturen si och så reagerade med till synes blint hat mot något jag skrev så är DET den sanna historien som inte ska censureras. Dessa kränkningar, påhopp och uppvisningar i blint raseri ska inte döljas, de ska visas upp så att ni förstår att skiten finns där ute. Jag skulle till och med kunna säga så här: när vi någon gång i framtiden kommer att summera den här bloggen finns det en möjlighet att mitt allra viktigaste bidrag till allmänheten var att låta en hatisk kommentar ligga kvar. Jo men tänk efter, om tio eller tjugo år är det faktiskt fullt möjligt att den enskilda kommentaren säger mer om hur det egentligen stod till med Sverige år 2009 än samtliga mina texter tillsammans. Exakt så viktigt tycker jag det är att till varje pris undvika censur.

9 Kommentarer

När jag var i yngre tonåren fastnade jag i videovåldets förlovade land. Min bästa kompis Ola hade kommit över filmerna Cobra och Commando, som enligt uppgift blivit totalförbjudna av den svenska filmcensuren. Detta var givetvis den största behållningen. Instängda i hans mammas kvalmiga lägenhet satt vi med neddragna persienner och såg de där usla skitfilmerna filmerna säkert tjugo gånger. Kvaliteten var förstås värdelös - när det gäller analoga duplikat blir tjugonde kopian knappast exakt efter förlagan, man får vara glad om man ser någonting annat än en rullande bild med rödblått flimmer. Detta hindrade oss emellertid inte från att tycka att Sly Stallone till ett svajigt soundtrack av åttiotalets sämsta rock var det hårdaste sedan... tja... betong. Sen kom Staffan Hildebrandt med sin skamlösa reklamfilm för Televerket som misslyckades totalt med sitt syfte och istället fostrade en hel generation att gå ut på gator och torg och sparka på varandra. Och i kölvattnet kom kampsportsvågen. Den hade väl i och för sig redan börjat ett par år tidigare med Karate Kid, men jag inbillar mig att det var först med Stockholmsnatt som hoppsparkarna fick sitt ordentliga uppsving. Plötsligt var man skolans ballaste kille om man hade mjukisbyxor, sa "det är lunch" och kunde gå ner i spagat. Jag började med jiujitsu, vilket förstås var så tråkigt så att klockorna stannade. Jag tror det var en kompromiss från mina föräldrar som läst i dagspressen om det hemska videovåldet. I en källare under tidningskvarteret i Marieberg övade man en dag i veckan enligt Durewall-systemet, en vansinnigt tråkig defensiv svensk mellanmjölksvariant. Åtminstone för en tonåring som helst ville lära sig - givetvis i rent självförsvarssyfte - att sparka i huvudhöjd. Det jag minns mest från denna korta parantes är en slibbig instruktör som uteslutande ville visa de aktuella greppen på en storbystad blondin. Sedan måste min envetna kampanj givit resultat, för jag fick till slut börja med karate. Jag lyckades hitta en dojo som gav ett seriöst intryck. Det var förstås också en kompromiss, jag hade ju helst velat träna något tuffare som till exempel taekwondo, men det var det förstås inte tal om. Jag köpte den obligatoriska dräkten och märket med den lilla knutna handen, samt det vita bälte som skulle visa alla vilken gröngöling man var. Instruktören var en dåre från Australien med psykopatblick och en kropp som förmedlade att han var gjord av granit. Han hade förmodligen haft en tuff uppväxt, för han log aldrig och hade en besynnerlig förkärlek för kropps- och gruppbestraffningar. Jag hann ta gult bälte innan jag gav upp, de där förbannade katorna gav mig grått hår av leda. Det fanns förstås någonting vettigt i de ständiga upprepningarna, för än idag sitter en del av rörelserna trots att jag inte gjort dem på tjugo år. Men det är förstås högst tveksamt om jag skulle ha någon nytta av en koreograferad dans i skarpt läge. Sista anhalten i min karriär som våldsman blev på boxningsklubben Balder vid S:t Eriksplan. Vi var ett par stycken från plugget som gick dit på en introduktion. Det var en mörk svettluktande lokal, jag minns den som en grotta, men mitt minne kan förstås vara fördunklat av den behandling som väntade. Med ansträngd andhämtning och blodsmak i munnen hörde jag som i en dimma instruktionerna matas fram; ner på golvet, trettio armhävningar, femtio situps, kom igen nu, upp och hoppa, höga knän, ner på golvet, trettio armhävningar..! Uppvärmningen varade hur länge som helst, jag minns inte ens om det blev något annat för min del. Jag var urlakad som en våt trasa, det var det hårdaste träningspass jag någonsin varit med om. Det var säkert också syftet, att skilja agnarna från vetet. Och jag var bara ett litet tunt fröskal med ett osunt intresse för tjuvrökning, knappast nästa mästare i flugvikt. Kanske var det lika bra, min stora näsa hade förmodligen varit lite för eftertraktad att få bryta av på mitten. Det är lika bra att inse att kampsportens informella spärrar fungerade, jag blev utspottad bakvägen. Jag var varken fysiskt fit eller tillräckligt disciplinerad för de kunskaper som förmedlades i dess svettimpregnerade lokaler. Allra minst hade jag det tålamod som krävs för att lära sig något till fulländning. Men händelsen gav mig i allafall respekt för boxare. Det räcker ju med att titta på en boxningsmatch för att man ska förstå vilken hård sport det är. Och när man ser ett par boxarbusar som står och frustar i ringen så kan man fundera på om det inte är väldigt bra självförsvar också. Där de tornar upp sig mot varandra som två höghus på kollisionskurs så får jag en känsla av att en välriktad karatespark INTE vore ett tillräckligt hinder. Om inte annat så är ju stryk något som en boxare lärt sig att ta. Jag skulle inte ha något emot att se min gamla karatetränare inkastad i boxningsringen. Det är ju en sak att slå småungar med en bambupinne när sparkarna är för låga, och något helt annat att se en stenhård röd handske komma farande lite för snabbt i riktning mot näsan. Jag övergav iallafall drömmarna om en själ i vis asiatisk balans och en vältränad kropp redo att motstå alla de bekymmer man som tonåring utsätts för. Jag fick i stället hålla till godo med det jag är naturligt bra på: att springa jävligt fort.

7 Kommentarer