Det är vår i New York. Solen skiner men det blåser kalla vindar. Efter att ha promenerat runt hela Central Park, runt den inte igenom, upp på västra sidan och ner på östra, har jag har gömt mig i värmen längst in i baren på Rodeo Bar. Therese, som jobbar i baren, är i från Karlstad. Hon bjuder mig alltid på öl. Jag ser till att dricksa henne ordentligt. Therese försöker göra upp notan med en stammis som gick hem utan att betala i lördags. Tjejen bredvid mig vänder sig emot mig.

- Varför cyklar du i New York? Det är ju livsfarligt, säger hon.

- Va? Cyklar?

- Jag hörde att ni pratade något annat språk och chansade på att det handlade om cyklar. Vad är det för språk egentligen?

Jag skrattar.

- Svenska. Vi är båda svenskar men jag kan försäkra dig om att vi inte pratade om cyklar.

Det blir tyst ett tag medan hon suger på sin Frozen Margerita.

- Jaha, det var min raggningsreplik det.

- Oj, jag är för dum för att förstå att du stöter på mig. Eller för full. Jag lyfter min flaska Dixie Lager för en skål.

- Nej, jag skämtade, jag stöter inte på dig. Jag behöver bara nån att prata med. Min kompis slutar aldrig prata i telefon. Hennes väninna sitter bakom henne och pratar engagerat i sin mobiltelefon och hon har gjort så i säkert en halvtimma.

Båda tjejerna är betydligt yngre än mig men jag antar att de är över 21 år. Kompisen med telefonen är egentligen sötare men tjejen närmast mig har ett generöst dekolletage jag gärna vilar ögonen på. Jag pratar med henne ett tag. Hon visar mig en lista hon och kompisen sammanställt med saker de ska hinna med innan sommaren. Hon undrar om jag har några förslag på punkter de ska ta med. Jag hinner inte komma på något innan kompisen tecknar åt henne att det är dags för dem att gå. Hon pratar fortfarande i telefon när de går ut och stoppar en taxi. Jag beställer in en ny öl och får prova en Blue Point Toasted Lager.

9 Kommentarer

Jag har sedan barnsben fascinerats av storstäder. Höga byggnader och mörka gränder var spännande. Jag såg Mike Hammer på tv och drömde om att vara en hårdkokt privatdeckare i New Yorks ruffigare kvarter. Intresset för att bli privatdetektiv svalnade men drömmen om storstaden bestod – uppvuxen som jag är i en svensk småstad med storebrorskomplex. När jag var sjutton år fick jag för första gången åka till New York. Jag skulle spendera ett år i USA och gå sista året på High School. De första två veckorna gick jag och utbytesstudenter från hela världen en introduktionskurs på Hofstra University på Long Island. Jag kan fortfarande minnas den exakta känslan när jag fick se Manhattan skyline genom fönstret på den gula skolbussen som skulle ta oss från flygplatsen till Long Island. Jag hade längtat så och nu var jag äntligen där. Jag satt och tittade storögt som ett litet barn på alla byggnader, på alla amerikanska bilar, på alla billboards som passerade utanför fönstret.   Resten av året bodde jag i Newark, Delaware som är en liten mysig universitetsstad. Men jag bodde inte inne i staden utan i ett villaområde, där alla hus såg likadana ut och låg i perfekta rader, långt därifrån. Mina upplevelser från det året är både positiva och negativa. Framför allt var det ett otroligt lärorikt år. Inte för att jag ansträngde mig något i skolan men för att jag lärde mig mycket om mig själv. Även om jag längtade hem mycket kan jag rekommendera alla att plugga ett år utomlands. Några av höjdpunkterna under min utlandsvistelse var de gånger jag fick besöka New York igen. Delaware ligger inte så långt bort bara några timmars bilfärd. Under det kinesiska nyårsfirandet åkte vi till Chinatown med Kung Fu klubben jag tränade i där borta. Överallt smattrade smällare och gatorna täcktes av rött papper från de enorma smatterbanden. Kampsportsuppvisningar och lejondans skedde också på varenda gata. Min tränare som pratade kinesiska visade oss runt på bakgator och vi åt på undangömda restauranger. Guldkorn som bara den kinesiska befolkningen kände till. Det var verkligen en speciell upplevelse av New York. Efter mitt år som tonåring i USA dröjde det länge innan jag åkte tillbaka. Men nu i år har jag varit i New York två gånger. När jag åkte dit i augusti kom jag över en billig biljett som innebar att man bytte flyg i Philadelphia. Från Philadelphia var det ett mindre propellerplan. Det var en klarblå himmel när vi flög in lågt över Manhattan. Utsikten var fantastisk. Vi flög längs hela Manhattan till JFK och jag fick tillbaka exakt samma känsla jag kände där i skolbussen för 17 år sedan. Jag satt med näsan tryckt mot det lilla flyplansfönstret och jag tänkte, äntligen är jag här igen. Jag älskar att New York är så stort. Med storleken kommer utbudet. Det finns alltid något att göra i New York. Det mesta kostar visserligen. That’s the american way. Men det behöver inte vara så till exempel en promenad i Central Park är helt gratis. Det finns även barer som har live musik varje kväll, som Rodeo Bar, där det är helt ok att gå in och lyssna utan att behöva betala inträde eller att behöva köpa något i baren. Men oftast passar det med en öl eller whiskey till musiken. Det är också helt gratis att gå runt och titta på människor. Och det finns mycket människor i New York. Jag älskar New Yorkers. De är till skillnad mot vad man skulle kunna tro väldigt trevliga. Ytliga visst - men trevliga. Det är helt enkelt så att när man bor så många på så liten yta måste man vara trevliga mot varandra.   På barer är det lätt att komma i kontakt med New Yorks innevånare. Och barer finns så klart i varje gathörn. Jag har funnit de mysigaste barerna i East Village. Där ligger  McSorleys Old Ale House. Det är en mörk bar med en bardisk från 1854 och sågspån på golvet. Där flödar ölen, de serverar bara två olika sorters ale, mörk eller ljus. De serveras i små sejdlar men man får två åt gången. Det är lite lugnare och mer avslappnat i East Village. Tänk söder. Söderkänslan sträcker sig också över broarna till Brooklyn. Bilden ovan är tagen ifrån Dumbo en varm och solig dag strax innan jag gick in på svala Superfine och drack en organisk ale. En kväll när jag satt på Hop Devil, en pub med imponerande ölutbud, stötte jag på ett ungt par som bor i Williamsburg. De erbjöd sig att visa mig runt i deras stadsdel och jag tackade givetvis ja. Vi promenerade runt i Williamsburg som är som Manhattan men husen är lite lägre och gatorna är lite bredare. De tog mig till deras stammisställen. Ett väldigt mysigt ställe var Spuyten Duyvil, en bar jag absolut inte hade hittat till om man inte vetat att den låg där. Utifrån såg det ut som antikaffär och inredningen bestod av 50-tals möbler. Där fanns en liten mysig skuggad innergård där vi tog en cask conditioned ale. Jag fick även äta den godaste hamburgaren jag någonsin ätit. En Williamsburger. Jag tänker att det kanske är dags för ett utlandsår igen. Jag skulle verkligen kunna tänka mig att jobba i New York något år. I min bransch är det nog tyvärr kört med jobb i New York för ett par år framåt. Men jag skulle kunna jobba som utrikeskorrespondent som skribent. Bara sitta på barer och skriva ner mina intryck från staden och människorna där. Tänk er Barstols utsände i New York.

16 Kommentarer