På det alltid lika konformt bohemiska Södermalm bär de långa och smala pojkarna i år flanellskjorta, gubb-basker och mustasch. Vad de långa och smala flickorna bär vet jag inte, jag har slutat titta. Jag står vid gungorna på Nytorget och knuffar fart åt yngste sonen. Till vänster om mig står trummisen i Hellacopters, för övrigt en jävligt bra trummis, och knuffar fart åt, antar jag, sin son. Jag sneglar på honom, hör hans glada tillrop åt pojken och tänker att nu, nu har väl rock n’ roll ändå dött. Lite senare berättar jag för sambon om trummisen och min slutsats. ”Vadå, det är väl rock n’ roll med barn?” säger hon. ”Nej” säger jag, ”att ha barn är mycket men det är fan inte rock n’ roll”. Jag ser mig omkring, Söder är vackert på våren. Atmosfären vibrerar av löften om en sommar som, det vet vi som varit med om den, alltid levererar. Men mustasch? Jag vet inte jag.

Dagen därpå befinner jag mig två minuters båtfärd söderut, i Hammarby Sjöstad. Jag står återigen i en lekpark. Två pappor i 30-årsåldern vallar varsitt barn och pratar om högtalare. ”Näe du vet jag funderar ju på att byta mina fronthögtalare” säger den ene. ”Jaså?” säger den andre. ”Jag tycker att basen får för mycket genomslag” säger den ene. ”Tycker du det?” säger den andre. Konversationen börjar bli ett reellt hot mot mitt välbefinnande, jag tar dottern i handen och flyr i mild panik bort till gungorna. Där står två mammor i svårgissad 25-årsålder och pratar om relationer, närmare bestämt otrohet. Jag hinner snappa upp några små fragment innan öronen slår ifrån:

”Han höll henne i handen.. helt öppet så att alla kunde se.. det var en tjej på jobbet.. och inte ångrar han sig heller.. sen kommer han tillbaka när det visar sig att gräset inte var grönare på andra sidan.. man önskar ju att man skulle orka säga nej då om det hände en själv liksom..”

Sekunden innan mina öron slår ifrån är jag på väg att öppna upp en konversation med mammorna. Jag tänker säga att den som är otrogen mot mig kan dra åt helvete, för all framtid. Jag tänker säga att jag inte bara skulle orka säga nej, jag skulle vara oförmögen att säga något annat. Men jag backar, jag orkar inte. Folk får väl vara ifred, det är nog lika bra. Det verkar vara melodin här i Hammarby Sjöstad. Jävlar vad man får vara ifred här. Den unga stadsdelen ligger fortfarande i respirator i väntan på tecken att den klarar sitt livsuppehälle med egna organ. Gatorna ekar tomma, det myllrande folkliv som kännetecknar ön två minuter norrut lyser med sin totala frånvaro. Min kompis säger att det enda man gör i Sjöstaden är att bo, allt annat gör man någon annanstans. Man handlar någon annanstans. Man jobbar någon annanstans. Man tar en öl någon annanstans. Man går på bio någon annanstans. Han borde veta, han bor ju där. Det tar tid för en ny stadsdel att bygga upp en identitet, och Sjöstadens förbannelse är närheten till populära Södermalm. Jag kan inte se hur den någonsin ska orka stå på egna ben.

Senare på kvällen tittar jag på Sportspegeln och ser Johannes Ericsson och hans lagkamrater tacka den lilla tappra bortaklacken. Gefle har vunnit mot Bajen på söderstadion och jag knyter näven ett par decimeter ovanför bordet och väser fram ett tyst ”yes!” mellan tänderna (barnen sover). Och här någonstans får jag korn på Södermalms själ, den jag letat efter i flera år. Så här är det, Bajen är ett lag som alltid vill spela ett snyggt och lite smånätt spel. Publiken förväntar sig klackar och direktpassningar, så har det varit ända sedan Nacka Skoglunds dagar. Detta vet ett lag som Gefle, som kämpar som om varje poäng vore den sista och sätter upp köttiga försvarsmuren. Så måste ett sämre och mycket mycket billigare lag göra. Dessutom, att försvara sig kommer naturligt för oss i glesbygden. Vi har legat på defensiven i över hundra år.

Slutsatsen är lika förbryllande som uppenbar: för Bajen (Södermalm) är inte det allra viktigaste att vinna, för Bajen (Södermalm) är det allra viktigaste att spela Bajens version av fotboll (att vara ett skönt Söder). På reklamspråk kan man kalla det att vårda sitt varumärke, men jag vill romantisera istället. Jag tänker att det finns en stolthet och en konstnärlig vision i förhållningssättet, en djup förståelse och respekt för sin identitet. Något som en glesbygdsbo som jag, färgad av underdogens desperation som har lärt mig att vinna är något man gör till varje pris, aldrig haft råd att unna sig. För en desperat underdog är varje vinst ett steg ifrån avgrunden, inte ett steg mot paradiset. Vi kan aldrig vinna kriget, vi får nöja oss med att vinna enstaka slag. Bajen kan däremot vinna kriget, kanske inte i år men det är fullt tänkbart inom en femårsperiod. Men vägen dit ska vara ett karnevalståg, det ska vinnas på Bajens vis. Om Gefle någon gång mot förmodan vinner SM-guld i fotboll kommer det istället att vara en spikrak, oansenlig och ganska ful militärparad fram till målet. Vi måste göra så, vi har inte råd med karnevaler.

Men Södermalm har råd att vara kräset. Södermalm klär sig inte hur som helst, beter sig inte hur som helst, säger inte vad som helst. Det är som Östermalm fast på ett annat sätt, det som förenar är självförtroendet. Jag hoppas bara ni söderkisar och bönor inser hur bra ni har det. Ni som, förutom att äga en vacker stadsdel med fantastiskt nöjesutbud, också har råd med och kanske till och med tar för given en tydlig identitet och konstnärlig vision. Du vet, det där med klackar och snygga direktpassningar. En något friare tanke. Men hej, skulle ni någon gång tvivla på ert välstånd är det bara att ta färjan över till Hammarby Sjöstad. Kliv iland, betrakta ödelandet och vänd dig sedan om och längta hem. Eller som hon den gamla bönan sa till mig en gång i baren på El Mundo: ”En gång gick jag över bron, det var 1974. Där var råttor och skit överallt, näe här ser du en som stannar på Söder”.