So You Want To Be A Writer

if it doesn’t come bursting out of you
in spite of everything,
don’t do it.
unless it comes unasked out of your
heart and your mind and your mouth
and your gut,
don’t do it.
if you have to sit for hours
staring at your computer screen
or hunched over your
typewriter
searching for words,
don’t do it.
if you’re doing it for money or
fame,
don’t do it.
if you’re doing it because you want
women in your bed,
don’t do it.
if you have to sit there and
rewrite it again and again,
don’t do it.
if it’s hard work just thinking about doing it,
don’t do it.
if you’re trying to write like somebody
else,
forget about it.
if you have to wait for it to roar out of
you,
then wait patiently.
if it never does roar out of you,
do something else.

if you first have to read it to your wife
or your girlfriend or your boyfriend
or your parents or to anybody at all,
you’re not ready.

don’t be like so many writers,
don’t be like so many thousands of
people who call themselves writers,
don’t be dull and boring and
pretentious, don’t be consumed with self-
love.
the libraries of the world have
yawned themselves to
sleep
over your kind.
don’t add to that.
don’t do it.
unless it comes out of
your soul like a rocket,
unless being still would
drive you to madness or
suicide or murder,
don’t do it.
unless the sun inside you is
burning your gut,
don’t do it.

when it is truly time,
and if you have been chosen,
it will do it by
itself and it will keep on doing it
until you die or it dies in you.

there is no other way.

and there never was.

/Charles Bukowski

Det är lördag och jag har fått en barnledig förmiddag. Klockan tio lämnar jag huset med nyborstade tänder och dubbla strumpor. Mina nya skor är snygga men inte så varma. Jag har bestämt mig för att promenera ner till centrum, det tar en knapp halvtimme. Jag tar vägen genom skogen och passerar platsen där tennisbanorna låg innan kommunen rev dem. Man rev dem inte för att bygga något annat, man har bara lämnat platsen tom. Som ett monument över den sociala nedrustningen. Jag fantiserar om att det är en massgrav. På nyheterna imorse berättade man att en ny massgrav har hittats någonstans i världen, jag kommer inte ens ihåg vilket land det var. Det har gått inflation i massgravar.

Pappa och jag brukade spela på de där banorna med våra tunga träracketar. Det fanns en liten grusplan där pappa ställde bilen och en ljusblå träbarack där man kunde byta om. Vi bytte aldrig om i baracken, vi bytte om hemma. Efter matchen fick jag alltid lägga en handduk över bilstolen innan jag satte mig, för att inte blöta ner den med svett. Jag blev aldrig svettig, jag var ett sånt barn som inte svettades, men pappa brukade säga att jag nog var lite fuktig ändå.

När jag kommer fram till centrum går jag först till Gallerix och köper en liten fotoram och ett gratulationskort. Kortet kostar lika mycket som ramen. Sen går jag till en bokhandel och strosar runt bland rea-böcker som ligger i högar på stora bord, som en litteraturbuffé. Jag väljer Det andra målet av Jonas Karlsson, David har sagt att den är bra och jag litar på honom. I pockethörnet hittar jag flera nyinkomna titlar av Bukowski som jag inte har. Jag köper Hollywood och Factotum och går sen vidare till en delikatessbutik som ligger fem minuters promenad från bokhandeln. Det har börjat snöa ymnigt så jag fäller upp huvan på min jacka. Inne i delikatessbutiken frågar expediten om jag behöver hjälp och jag ber henne att sätta ihop ett paket med goda ostar och tillbehör för 250 kronor. Hon föreslår olika ostar men jag lyssnar inte speciellt noga, hon borde veta det där bättre än jag. ”Ta det du tycker blir bra” säger jag och fäster min tomma blick mot gatan utanför tills hon är klar med paketet. Jag betalar med mitt kort och tackar expediten för den goda servicen.

När jag kommer ut från butiken har det slutat snöa. Jag går till ett café och beställer en cappuccino och kladdkaka med vispgrädde. Egentligen vill jag dricka vanligt kaffe men det dricker man ju hemma. Det är samma idé som får mig att alltid beställa fisk på restaurang. Kött äter man ju hemma. Jag slår mig ner vid ett fönsterbord, tar av mig ytterkläderna och börjar läsa Det andra målet. Jag förlorar mig ganska snart i boken. Cappuccinon blir kall. Jag kanske sitter där en kvart, en halvtimme eller 45 minuter. Jag vet inte. Det är själva grejen med att förlora sig, man tappar bort tiden. När jag till slut tittar upp landar min blick av en slump på en man som sitter vid ett bord ungefär fem meter bort. Han sitter där med två barn, jag antar att det är hans egna. Jag känner igen honom. Under några sekunder försöker jag placera ansiktet, jag bläddrar genom minnet och hittar det oväntat snabbt. Han gick en klass ovanför mig på högstadiet, hade en trimmad röd Zündapp CS och såg ut som gitarristen i Aerosmith. Han ser fortfarande ut som gitarristen i Aerosmith, det vill säga han ser extremt cool ut. Jag börjar le för mig själv när slumpmässiga minnen från högstadiet sköljer över mig. Plötsligt känner jag mig iakttagen. Jag flyttar blicken från klockan elva till klockan två och ser en kvinna i 50-årsåldern som tittar på mig och ler. Jag rycker lite lätt på axlarna för att säga ”här sitter jag och ler för mig själv och det är inget mer med det”. Kvinnan fäller ner blicken och fortsätter äta sin morotskaka.

Jag plockar ihop mina grejer, klär på mig och tar rulltrappan som leder ner till utgången mot torget. När jag kliver ut på torget ser jag ingen jag känner, så jag bestämmer mig för att gå hem. Klockan på min mobil visar 11.55. Jag tar samma väg och passerar ödetomten för andra gången denna förmiddag. Jag hör ljudet av tennisbollar som slås iväg med hårt strängade träracketar i mitt huvud. Det är ett karaktäristiskt ljud som jag inte hört på över tjugo år, men det finns lagrat i mitt huvuds ljudbibliotek. Jag undrar om jag någonsin kommer att glömma det ljudet.

”Du vill alltid titta på filmer som handlar om någon utslagen knarkare som sitter och skakar på en parkbänk i väntan på nästa överdos. Det ska alltid vara smuts och misär ”, sade min flickvän nyligen. Och vad kan jag säga? Det stämmer rätt bra, förutom att det sträcker sig bra mycket längre än till enbart film utan även innefattar böcker och musik, ja, konstnärliga uttryck i största allmänhet - även om det inte riktigt är så snävt som hon låter gälla.

Det är ju mellanrummen som lockar. Inte nödvändigtvis de depraverade söndersprängda vener, Denis Johnson-mellanrummen, men sprickorna, de som Raymond Carver gjorde till sitt signum att dra fram i ljuset. Om du är som jag föredrar du således The Wire framför CSI, George Pelecanos skuggnyanser framför Dennis Lehannes alltmer svulstiga epos och en helkväll på valfritt södersluskhak framför en afton innanför något av Stureplansgruppens röda snören.

Jag vet inte varifrån det kommer. Den enkla förklaringen vore så klart att säga att det är ett uttryck för en ”medelklassens fascination över det där man aldrig behöver konfrontera förutom på tunnelbanan”-grej, och så kan det kanske delvis vara, men samtidigt har jag arbetat alldeles för många år inom vården och med missbrukare för att bära på den typen av romantiska bilder av socialt utanförskap. Eller?

Någonstans måste det bottna.

Allt jag vet är att det tog sin början tidigt. På något sätt går det en röd tråd mellan att jag som trettonåring tyckte om att åka in till stan och sätta mig på trappan vid Sergels Torg och fantisera ihop historier om alla de kufar som rörde sig där, Manic Street Preachers - The Holy Bible och Du är ingen främling här av Adam Haslett. Det skeva är alltid det som har fastnat först och stannat längst.

Nog fan rör det sig om ett sorts halvmedvetet sökande efter något som känns genuint. Det är ju ingen tillfällighet att Stig Larsson koketterar med att han umgås med smågangsters nere på lokalpuben så fort en journalist är i närheten eller att Marcus Birro lyckats vända sina nedsupna socialbidragsår till en merit – det är väl bara konstnärer och journalister som har förmånen att kunna göra det?

Det finns så klart fler paralleller att dra här, både till den folkliga törsten efter så kallat sanna historier (finns det något mer förljuget) och till rådande tidstrender med Idol och blondinbellor, men låt oss nöja oss med att slå fast att det finns de av oss, som oavsett konjunktur eller tidstrend alltid kommer föredra solkiga historier och fiktiva mellanrum framför glansiga paljetter och Louis Vuitton-väskor, hur verkliga de än må vara.

Tips för en schmutzjunkie

Böcker: Northline – Willy Vlautin, Jesus´ Son – Denis Johnson, Nordkraft- Jakob Ejersbo, Vägen – Cormac McCarthy, Grannar – Raymond Carver, Roman med kokain – M. Agajev, Vi i villa – Hans Koppel, Den gamla skolan – Tobias Wolff, och vad tusan som helst av Bukowski så klart.

Musik: Arab Strap, Burial, Dead Prez.

Film: Frozen river, Pusher, Festen, The Wire (tv-serie).

Mickey Rourke har blivit hyllad för sin roll i The Wrestler. Den har kallts hans comeback. Han har på senare tid gjort många bra mindre roller men någon huvudroll har han inte haft. 

I slutet av åttiotalet stod Mickey Rourke på sin topp. Han hade då gjort 9 ½ vecka och betraktades allmänt som en sexsymbol. Men 1987 gjorde han också en roll som inte kan betraktas som särskilt sexig. Han spelade Henry Chinaski i Barfly. Charles Bukowkis alter ego Henry Chinaski är en smutsig, nedsupen och missförstådd poet. Mickey Rourke gör rollen strålande. Trots att Mickey Rourke vid den här tiden inte drack särskilt mycket är han helt övertygande när han bredbent staplar runt i vardagsrummet och letar efter en sista slurk sprit för en återställare.

2005 kom filmen Factotum, efter Bukowskis roman med samma namn, med Matt Dillon i rollen som Henry Chinaski. Det är också en mycket bra film och Matt Dillon är en lysande skådespelare. Men den når inte Barflys höjder och Dillons rolltolkning är inte lika stark som Rourkes.

Kanske beror det på att Mickey Rourke fick träffa och studera Bukowski. Manuset till Barfly är skrivet av Bukowski och han var närvarande vid stora delar av filmandet. Bukowski gör även ett litet inhopp i filmen som en alkis på en barstol. Vad Bukowski själv tyckte om att bli porträtterad av Mickey Rourke är osäkert då han i olika intervjuer bådet risat och rosat Rourke. I boken Hollywood, som Bukowski skrev efter att filmen var färdig, skriver han i alla fall att det kändes konstigt att någon så trevlig och stilig skulle spela honom. Kanske hade Mickey Rourke modell 2008 passat bättre.

Se både Barfly och Factotum. Vem tycker ni gestaltar Chinaski bäst? Rourke eller Dillon?

Själv hoppas jag verkligen att Postverket någon gång filmatiseras. Och då kan jag inte tänka mig någon bättre än mig själv i rollen som Henry Chinaski.

BARFLY - Trailer (1987)

FACTOTUM - Trailer (2005)