Hösten brukar innebära en hel del konserter både på de stora inomhusarenorna och på mindre klubbar och barer. För mig lyser livemusiken upp tillvaron i mörkret och värmer i kylan. Jag studerar noga klubbarnas scheman och försöker hinna med båda oprövade kort och gamla favoriter. Ett band jag länge saknat i kalendern är Baskery. Baskery är systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson. De spelade tidigare i rockabillybandet Slaptones med sin pappa på trummor. När Slaptones somnade in och Baskery startades trodde de att de skulle klara sig utan trummor men upptäckte snart att det saknades något. Så storasyster Greta sköter bastrumma och tamburin med fötterna samtidigt som hon spelar banjo och sjunger. På vissa låtar spelar hon även dobroe och munspel. Hon är mäkta imponerande. Småsystrarna imponerar också på scen med ståbas, gitarr och sång. Och framför allt med en aldrig sinande energi. Det är ett grymt sväng blandat med fin stämsång. Baskery spelar alternativcountry med dragning till bluegrass. Fast själva säger de att de är ett punkband – i alla fall om man räknar till attityden. Banjo-punk kanske. Banjon är faktiskt distad på en del låtar och intensiteten är odiskutabel. Inför släppet av Baskerys första skiva Fall Among Thieves förra året spelade de flitigt på söders klubbar. Jag såg dem tre gånger inom loppet av några veckor. Sedan såg jag dem på Rodeo Bar i New York. Inte för att jag åkt dit för deras skull utan för att de råkade spela där när jag befann mig i USA och dessutom är Rodeo Bar en av mina favoritbarer. Men jag var ganska sugen på att lura i tjejerna att jag var deras största fanboy som följt efter dem över atlanten för att se dem spela. Anledningen till att de varit frånvarande på Stockholms scener är också att de ihärdigt turnerat runt i USA och Europa. Jag har tyvärr svårt att se att de kan leva vidare gott på sina spelningar då de flesta barer endast ger ersättning i mat och några öl. Men systrarna Bondesson andas och lever livemusik. Att spela inför publik är vad de gör och alltid har gjort. Baskery är först och främst ett liveband. Förhoppningsvis kränger de några skivor efter varje spelning och fler och fler får upp ögonen för tjejerna från Stockholms förorter som spelar kaxig country. Fjärde december spelar Baskery på Stallet på Blaiseholmen. Jag rekommenderar alla som vill stampa takten till svängig hästjazz att gå dit. Jag vill också passa på att efterlysa era tips om liveakter och spelningar nu i höst och vinter.

Skriv kommentar

Pet Sounds Bars övre bar är inte särskilt stor. Det hade utlovats en akustisk intim spelning till söndagsbrunchen. Eilen Jewell hade dock tagit med sig hela bandet dvs trummor, elgitarr och ståbas förutom Eilen själv på akustisk gitarr. De tog således upp större delen av baren. Eilen Jewell, hemmahörande, i Boston är nu på turné i Europa. I Sverige uppträder hon i Malmö, Örero, Norrtälje, och Stockholm. Eilen spelar mestadels folk/countryballader men i hennes repertoar märks även rock 'n' roll, honkytonk och till och med jazz. I våras släpptes Eilens tredje album Sea of Tears. På den här skivan har de skalat ner produktionen. Fiolen som på föregångaren var utmärkande har till exempel skippats helt. Enligt bandet själva underlättar detta dem att sömlöst röra sig mellan olika musikgenrer. Själv saknar jag fiolen. Inte många hade samlats på Pet Sounds Bar den här tidiga söndagseftermiddagen. Förutom brunchgästerna var där kanske tio personer som endast kommit för spelningen. Eilen Jewell spelade två korta set, ett vid tolv och ett vid två. Den dåliga uppslutningen verkade inte bekomma Eilen och bandet. De var på ett strålande humör och gitarristen, Jerry Miller, bjöd på imponerande snirklingar mellan strängarna. Eilen har en sångstil och röst som gjord för finstämda countryballader. Hon släpper inte ifrån sig några onödiga ljud och betonar varje stavelse. Det är enkelt och tydligt. Texten ska inte förglömmas och det är viktigt att den når ut. Även till ett sorligt brunchstockolm. Och det gör den. För den lilla skaran som tagit sig till Pet Sounds Bar gör Eilen Jewells musik hela söndagen  Och på kvällen spelade Eilen på Debaser. Tyvärr slutar nu Pet Sounds Bar med brunch och söndagsöppet.

Kommentarer (1)

Man skulle nästan inte kunna tro att Banjo Jim’s ligger på Manhattan. Träfasaden och den lilla trappan upp till entrén påminner mer om en saloon i någon mindre stad i mellanvästern och förmodligen är det avsikten. Baren hette tidigare 9C, då den är belägen i korsningen 9th street och Avenue C, men döptes om för något år sedan efter ägarinnans avlidne själsfrände som var en musikälskare av stora mått. Banjo Jim’s är en liten, sliten och skitig bar full av karaktär. Där finns några barstolar vid baren, två ståbord, en bänk längs med väggen och så scenen. Scenen är  det viktiga på Banjo Jim’s och som namnet antyder är det främst bluegrass och country som gäller. Publiken är väldigt blandad, en äldre man i cowboyhatt, några emo-kids, ett gäng grabbar i 25-års åldern och några dansande tjejer framme vid scenen. Det får inte plats så många i lokalen det är som sagt en väldigt liten bar. Den ende bartendern är också den som sköter ljudet mellan öppnandet av ölflaskor och blandandet av whiskeydrinkar. Banjo Jim’s har inga öl på fat men ett tillfredställande utbud av flasköl, cirka 20 sorter. Även vinutbudet är bättre än vad man skulle kunna föreställa sig att den genomsnittlige bluegrass-fantasten efterfrågar, fem röda och fem vita. Livemusiken börjar ganska snart efter att dörrarna slår upp vid sju på kvällen och baren är öppen fram till småtimmarna. Oftast är det så många som fem band per kväll – varje kväll! Det är mest lokala band men också en och annan akt utifrån landet som försöker vinna den kräsna New York publikens gunst. Banden skickar runt en hatt i pausen istället för att ta inträdesavgift. Gillar man det man hör lägger man i några dollar. De försöker också sälja sina skivor i de fall de har gett ut några.  Men det är faktiskt inte bara bluegrass som det bjuds på. En hel del singer/songwriters spelar också på Banjo Jim’s. Den lilla lokalen och intima stämningen är perfekt för ensamma män och kvinnor med sorgliga historier att berätta. En kväll lyssnade jag på Kate Klim från min plats vid baren. Kate, som är från Boston, spelar piano och sjunger änglalikt om vägskäl, livsavgörande val och destruktiva förhållanden. Kate delade scenen med sin vän Liz Stahler. De spelade varannan låt och då Liz musik är gitarrdriven till skillnad från Kates blev det en bra variation och aldrig tråkigt. Även om Liz Stahler var allt annat än medioker var det Kate Klim som lämnade ett bestående intryck. Efter spelningen var jag tvungen att hoppa ner från min barstol för att överösa Kate med beröm och köpa hennes första album Up and Down and Up Again. Kate Klim - Kamikaze Love

2 Kommentarer

I ett av mina första inlägg här på Barstol skrev jag om ett av sveriges bästa coverband - Cookies n' Beans.  Nu, ett drygt halvår senare, har Cookies n' Beans utvecklats till ett av sveriges bästa countryband. I April släpps Kakornas andra skiva. Den innehåller bara originallåtar. Jag har haft privilegiet att få höra låtarna live och kan intyga att  de håller allra högsta klass. Så här på söndagsmorgonen bjuder jag på brunch med kakor och bönor. Nedan kan ni njuta av en låt från kommande skivan. Låten heter Now it's too late och är skriven för Cookies n' Beans av Kristofer Åström . Enjoy!

Skriv kommentar

I Redhook, ett hamnområde, i Brooklyn en bra bit i från närmaste busstation ligger Sunny’s Bar. Det är en gammal familjeägd bar som håller på sina traditioner. De har bara öppet onsdagar, fredagar och lördagar men har livemusik varje kväll. På skylten i fönstret står det Bluegrass vilket kanske inte alltid stämmer – akustiskt skulle vara en bättre beskrivning. Jag var där tidigt för att hitta rätt och för att få en bra plats. Stället var tomt när jag kom dit sånär som på några stammisar, dubbelt så gamla som jag, som hängde över bardisken, och vad jag antar ägarna bakom baren. Jag var där för att se Hilary Hawke. Hilary hade jag sett för första gången på den andra årliga Brooklyn Hoedown ett halvår tidigare. Jag hade egentligen varit där för att se Jan Bell men förstod att jag förmodligen skulle få se flera bra band. Och jag blev hänförd av första bandet för kvällen. Hogzilla. Hilary Hawke och Mimi Lavalley, förgrundsfigurerna, i Hogzilla förförde mig. Hilary spelade sin banjo fingerfärdigt och Mimi strummade sin gitarr energiskt. Tjejernas röster tog mig med in i deras liv. Ganska snart hade alla andra runt omkring mig försvunnit och det kändes som jag satt i deras trånga kök där de jammade med bara mig som publik. När ett band kan få omvärlden att försvinna betyder det högsta poäng från mig. (att jag den här kvällen kom på den briljanta idén att dricka varannan Jack Daniel’s har inget med saken att göra) Sunny’s Bar började fyllas upp och jag började fyllas. Den äldre mannen i baren var verkligen trevlig, som bartenders i New York alltid är. Han serverade mig PBR efter PBR. (PBR, Pabst Blue Ribbon, är den enda masstillverkade helamerikanska ölen efter att Budweiser blivit belgiskt, vilken de är mäkta stolta över) Jag småpratade med mina grannar i baren om musiken som spelades och insåg att jag inte hade mycket kunskap att komma med om den alternativa countryn som finns i New York. Bartendern hörde att jag var där för att se Hilary Hawke och förklarade för mig att jag måste tagit fel på dag. Hon skulle inte spela förrän nästa onsdag. Nästa onsdag? Då skulle jag ju inte längre vara kvar i New York.

Skriv kommentar

Det fanns en tid då jag avskydde coverband. Jag kunde inte finna något berättigande för deras existens. Spelade man inte sina egna låtar hade man inget på en scen att göra. Min uppfattning grundade sig antagligen i att jag var mätt på trötta trubadurer som spelade för öl på Gröne Jägaren och liknande ställen. Nu har jag ändrat mig. Artister som spelar andras alster är viktiga. Livemusik är viktigt. Och utan coverband skulle jag aldrig få höra vissa låtar live speciellt inte låtar av legender som gått ur tiden. Sen finns det givetvis bra och dåliga covers och bra och dåliga band som spelar andras låtar. Sveriges bästa coverband heter Cookies ’n Beans! Cookies ’n Beans består av Charlotte Centervall, Linda Ström och Frida Öhrn. (Frida är även känd från Oh Laura, ni vet bandet med Saab-låten). Jag såg Cookies 'n Beans live första gången av en slump nere i Pet Sounds Bars källare. När vi satt där och drack öl började källaren fyllas upp av tjejer i rosa cowboyhattar. Jag påmindes om att Dolly Parton hade spelat på Globen den kvällen. Mina vänner begav sig hemåt, men jag stannade kvar, nyfiken som jag var på tjejerna i de rosa cowboyhattarna och på de tre blonda tjejerna som äntrade scenen. Jag fångades av första tonen när Kakorna började med Dixie Chicks White Trash Wedding som inleds med stämsång a capella. Ett stort leende bredde ut sig över mitt ansikte och leendet satt kvar hela konserten. Förutom Dixie Chicks gör Kakorna covers på Lucinda Williams, Gillian Welch, Kris Kristofferson och så klart Dolly Parton. Dolly Partons Jolene har gjorts av väldigt många men jag tycker att Kakornas version är suverän. Tjejerna har verkligen bra röster. Inte bara vackra röster utan röster med lite extra. Deras röster är karaktäristiska och kännetecknas av energi och riv. Alla tre spelar gitarr och de kryddar med munspel. Det är inte ofta man får se en munspels-duell nuförtiden, men Kakorna bjuder på en duell som luktar krutrök lång väg. De har ett sätt att fånga publiken och få alla delaktiga. Cookies ’n Beans är ett flitigt liveband. De är husband på country-klubben Dolly Party som huserar på Stampen under vinterhalvåret och Lasse i Parken på sommaren. Senast jag såg dem spelade de i Big Bens källare. Det var en fantastisk spelning, den bästa hittills. Källaren är en alldeles för liten lokal för de nu populära Kakorna. Utanför var kön lång av besvikna fans som inte fick plats och inne i värmen tjoades det och dansades frenetiskt. En dam svimmade till och med. Cookies ’n Beans har släppt en skiva med deras favorit countrylåtar, Tales from a trailor trash soul. Kan ni inte ta er till en spelning se till att få tag i skivan, häll upp ett glas med whiskey från Tennessee, blunda och dröm er bort till ett roadhouse utanför Nashville och bara njut.

9 Kommentarer