- Vilken ordning du har, det hade jag inte förväntat mig, sa Matt. Vi var bara uppe i min lägenhet en kort sväng, en mellanlandning innan nästa bar. Trots att vi bor rätt nära varandra kan du räkna de gånger Matt varit hemma hos mig på en hand. Vi ses alltid ute. Det är så vi umgås. Jag vet inte vad Matt hade väntat sig, eller jo, det gör jag nog. Han hade förmodligen väntat sig tomma ölflaskor på borden, stinkande mjölkpaket på diskbänken, tidningar lite varstans och en allmän oordning. Men i det lilla mikrokaos som är mitt liv just nu har jag väldigt medvetet och bestämt tagit beslutet att hålla ordning på det som är allra närmast. Hemmet. Släpper man på det, låter man den plats där man vaknar upp, går och lägger sig och tillbringar en stor del av dagen förfalla är det så förbannat lätt att det liksom sätter sig i en. Att den yttre oordningen flyttar innanför pannbenet. Nu ska jag förvisso inte överdriva. Det handlar inte om att jag gått och blivit pedant. Men böckerna står i bokhyllan, det är undanplockat på borden, sängen bäddas varje morgon. Det handlar om små grejer som ändå skulle bli till stora om de inte gjordes. Inga diskberg får tid att växa i mitt kök. Okej, nu slår du dig för pannan och tänker, ”vad fan snackar han om, det där är ju normala grejer som vilken vuxen person över 25 år lärt sig hantera för länge sedan. Förväntar han sig en medalj, eller vad är det frågan om?” Och du har självklart helt rätt. Är man 34 år ska man kunna sköta allt det där utan att förvänta sig en klapp på axeln. Jag vet bara av erfarenhet – en erfarenhet jag är säker på att jag delar med många av er – att det inte alltid är så. Tyvärr. I livets mellanrum, de där perioderna som man knappt minns efteråt därför att det inte finns någonting konkret att hänga upp minnena kring, är det så otroligt lätt att bara förfalla. Och det är ändå där som grunden för nästa steg i livet läggs. Vaknar man upp, bakfull eller inte, i ett hem där man måste leka plattformsspel för att ta sig till badrummet mellan klädhögar och ölflaskor, och med gårdagens kaffefilter fastklistrat i bryggaren. Ja, då är det alltför enkelt att bara sätta på sig hörlurarna, blunda och vända sig om i sängen för att förtränga skiten och smutsen som ätit sig in och som för var dag ter sig än mer oövervinnligt, och somna om. Att bromsa ett fall är vackert. Att motbevisa trollen som viskar om ditt förfall är vackrare. Även om kampen fortfarande förs med lådvin och sömntabletter sent om kvällen är det inte där den kommer vinnas. Den kommer vinnas med den hand som lyfter dig ur sängen i nackskinnet varje morgon och tvingar dig att ta tag i de där små sakerna, och foten som sparkar i väg din motvilliga röv till gymmet. DET är inte vackert. Men nödvändigt. Och en början.

9 Kommentarer

                                                                                                                              Foto: Anders Adermark Fyfan för söndagar! Jag hatar söndagar. Jag byter dag med David den här veckan för att spy galla över söndagar. För en 35-årig singelkille är söndagar utan tvekan den mest ensamma dagen i veckan. Den här söndagsförmiddagen tänkte jag att jag skulle vara lite huslig och städa. Det torde ju vara vår nu och en vårstädning vore på sin plats. Dessutom var det månader sedan jag dammsög min lägenhet. Jag hann dammsuga vardagsrummet innan dammsugarpåsen blev full. Jag var helt säker på att jag hade flera påsar i garderoben. Påsar jag fått med när jag köpt budgetdammsugaren på JULA. Jag ryckte upp påsen i ett moln av damm som la sig över hallgolvet. Jag hittade inga påsar i garderoben hur mycket jag än rev i all röra. Jag klev över dammet för att gå ner till Konsum för att köpa nya påsar. Inte fan kunde jag hitta något som ens liknade något som kunde passa min skitdammsugare. Väl tillbaka i lägenheten fick jag med en liten borste försöka soppa ihop dammet jag lyckats sprida över hallgolvet. När jag sedan skulle plocka ihop dammsugaren fick jag inte ihop skiten. Jag kunde inte stänga locket. Jag sket i allt, svor högt och gick till kylen för att knäcka en bärs – och sen en till. Dammsugaren står fortfarande kvar i hallen. Jag satt i soffan och drack min öl och svor över allt vad städning heter när telefonen ringde. Det var en tjej jag fått kontakt med på internet. En tjej jag endast vet förnamnet på och som ringer när det passar henne. Vi har aldrig träffats och det vill hon inte. Hon bara ringer ibland. Vi pratade ett tag och hade telefonsex. Telefonsex! Ja, telefonsex är en bisarr företeelse och tämligen torftigt. Men vem är jag att tacka nej till att ha någon stönande i mitt öra? Det är ju sådan närhet jag drömmer om. Sen att det är en telefonlur och åtskilliga mil mellan mig och hon som flämtar ut sin orgasm i mitt öra är en annan sak. Efter ytterligare en öl slocknade jag på soffan och vaknade inte förens långt in på eftermiddagen. Jag spenderade största delen av eftermiddagen med att titta på Youtube-klipp med Taylor Swift. Taylor Swift denna supersöta långbenta 19-åriga siren till countrystjärna. Det skrämmer mig hur gubbsjuk jag är. Telefonen avbröt mig i mitt Youtube botaniserande. Glädjande var det två polare som ville ta en öl. Jag mötte upp dem på Harvest Home och hade hoppats på att få sitta och snacka skit ett tag. Men efter en öl var den ena tvungen att gå hem eftersom han fick ont i magen och den andre skulle gå hem till flickvännen och hjälpa henne i tvättstugan. Jag gick vidare till Pet Sounds Bar för att ta någon öl till. Efter ett tag kom en av polarna ner för att göra mig sällskap. Han hade lite tid mellan maskinerna. Han tog en snabb kaffe och sedan var jag ensam igen. Jag promenerade ensam hem över söder. Nu hade det börjat snöa. Vart fan var den där våren som borde vara här nu? Jag gick med tunga steg Katarina Bangata ned och som ett nyck av ödets ironi slumpade Ipoden fram Johnny Cash version av Solitary Man.

11 Kommentarer