I onsdags var jag och lyssnade på en paneldebatt i Folkets hus, vid Järntorget, arrangerad av ABF Göteborg med samlingsnamnet »Länge leve Hitlerindustrin?« (frågetecknet i titeln ska inte förbises). Lokalen var knökfull eftersom den seniora kulturcamorran fått slå sig i lag med vanliga andra världskrigetbuffar – däribland jag. Panelmedlemmar var Populär Historias chefredaktör Magnus Bergsten, Aftonbladets biträdande kulturchef Åsa Linderborg och författaren Bengt Liljegren, som nyligen skrivit en biografi om Adolf Hitler. (Åsa och Bengt kallar sig även för historiker.) Förhoppningen var att de skulle kunna tydliggöra människors ändlösa fascination av Andra världskriget och dess odiskutabla huvudperson. (Vad berättar det om oss? Om det förflutna är vår identitets spegel, vilken bild genereras? För vem och varför skrivs denna historia? Den typen av spörsmål hoppades jag att få, om inte svar, så i varje fall några ledtrådar.) Den förhoppningen grusades rappt av pippifågeln Åsa – som befann sig flera hundra meter ovanför oss vanliga. Där uppe bland molnen såg hon till att aftonen till stora delar ägnades åt en poänglös höger/vänsterdebatt genom att bomba församlingen med elitistiskt flum (med samma precision som en skenande noshörning stickar ett par Nina Sparrtrosor – för att använda kulturkoftelingo). Bomberna riktades främst mot Bengts biografi om Hitler med argumentet att den var ofullständig, och dålig, eftersom den inte förklarade HELA ANDRA VÄRLDSKRIGET – vilket tydligen är typisk höger… Bengts biografi hade även ignorerat det oumbärliga vänsterperspektivet (något hon också klandrade världens samlade historiker för – trots att all expertis är överens om att Sovjetunionens insats var helt avgörande för att knäcka Tredje riket). Det spelade ingen roll att Bengts enda föresats varit att skriva en biografi om Hitler – inte om hela Andra världskriget. Jobbet var pjåkigt gjort och Bengt var en högerlakej. Heja! Både kvällens moderator, den utmärkte Lars Sewilius Berg, och Bengt försökte upplysa pippifågeln om ALLT som har med nazismen att göra inte är entydigt höger och att en bok inte måste innehålla ALLT (om man nu inte påstått att boken ska innehålla ALLT – vilket väldigt få författare gör anspråk på, vare sig det handlar om Roms uppgång och fall eller hästhovsörter). De påminde även om det viktigaste; ämnet som skulle dryftas var inte höger och vänsterperspektiv utan kommersialismen runt Andra världskriget och Hitler i dag. Det sket Åsa fullständigt i – om hon ens lyssnade (det var inte helt lätt att avgöra vilket). Och på tal om ALLT. Moderatorn undrade om Åsa tog ansvar för ALLT som skrevs i Aftonbladet med tanke på att Bengt måste ta ansvar för hela Andra världskriget. Det gjorde hon, så klart, inte eftersom hon jobbar för den fiiina kulturredaktionen som inte har någonting med den övriga tidningen att göra… Presenterade Åsa inga tankar runt kvällens ämne? Jodå... Bland annat en ”nyhet” för alla oss som inte blir röda om nosen på Spartacuskörens årsfest; intresset för Hitler och Andra världskriget började med den första palestinska intifadan (som hon påstod inleddes 1985 när den själva verket var 1987 – en oskyldig felsägning för alla som inte kallar sig ”historiker”) eftersom det ligger i den judiska världskonspirationens intresse att ständigt eklärera mänskligheten om nazismens barbari, eftersom det leder till acceptans av Israels grovkorniga behandling av palestinierna. Efter att ha hört den antisemitpopulistiska wienervalsen ville jag ställa mig upp och primalskrika men höll mig lugn eftersom publiken skulle få ställa frågor senare. Av det blev intet – Åsa var tvungen att pysa innan publiken fick ställa frågor eftersom hon skulle medverka i teveprogrammet »Scoutledare på Speed 21.30«. (Fast det är klart, vad är en viktig debatt om nazism och kommersialism kontra en trivselfascistisk talkshow?) Det spelar ingen roll att Åsa har en fin penna (hennes bok »Mig äger ingen« är bra) och är delaktig i skapandet av ett läsvärt kulturuppslag (Aftonbladet kultur är en given spelare i den svenska kulturstartelvan). Kan man visa upp ett sådant förakt för både kunskap och debatt och ändå anses intellektuell är något gravt fel med Kultursverige. När jag vandrade hemåt senare på kvällen, genom ett blåshålskallt Haga, kunde jag inte sluta tänka på översitteriet, förljugenheten och förnekelsen som genomsyrar Warszawapakten i svenskt kulturliv. Ingenting verkar ha förändrats sedan 70-talet då den finske poeten Pentti Saarikoski beskrev den svenska bolsjevismen med en odödlig oneliner: ”Dom suger på ordet arbetare som en pastill mot dålig andedräkt.”

58 Kommentarer