När väckarklockan ringer vill herr Fågel först inte kliva upp. Han glider tillbaka in i mörkret, väl medveten om att det är den förbjudna sömnen som smakar bäst. När klockan ringer för andra gången sätter han sig upp med ett ryck. Han svänger benen över sängkanten och burrar ofrivilligt upp sig i rummets kyla. Det har varit en svår natt med många hållplatser, då han vaknat insnodd i kallsvettiga lakan med hjärtat pickande som en symaskin i bröstkorgen. I tunnelbanan är det så trångt att fjädrarna ryker när de sista desperata fåglarna försöker tränga sig ombord. Herr Fågel står inklämd i ett hörn med sin portfölj tryckt mot bröstet. Alla fåglar ombord är mycket noga med att undvika ögonkontakt. En skata står lite för nära,  med den vassa näbben bara några centimeter från herr Fågels ansikte. Skatan andas i korta, illaluktande stötar. Någon snyter sig högljutt, men i övrigt är det bara morgontidningarnas prassel som hörs och ibland en dämpad hostning. När herr Fågel trängt sig av tunnelbanan och mer eller mindre blivit knuffad upp ur stationen, står han en kort stund vid busshållplatsen. Han drar in den kyliga morgonluften, och hinner se de första aprikosfärgade solstrålarna klättra över fasaden på andra sidan gatan innan den blåvalsliknande bussen skymmer sikten. Den senaste tiden har herr Fågel känt en lust att bryta sig ut ur den här kön och bege sig någon annanstans, osäkert var. Men han  kan se framför sig hur foten plötsligt sticker ut ur skogen av galoscher, hur den hänger i tomma intet en kort sekund, för att sedan fullborda steget och tvinga sin ägare ut i världen. På några korta sekunder skulle fötterna ha fört honom genom trafiken och över till trottoaren på andra sidan. Där skulle fältet ligga fritt. Där han står finns ingen annan utväg än att kliva ombord, men på den andra sidan ligger världen som en uppslagen bok. Bussturen blir en upprepning av tågresan. Herr Fågel håller krampaktigt i en stolpe tills han påminner sig om att det är en av de främsta smittvägarna för fågelinfluensan. Han drar åt sig vingen som om något eldat på den med en cigarettändare. Ett par stationer senare har de flesta klivit av, och herr Fågel sätter sig vid en fönsterplats. Han låter bli gratistidningarna. De serverar ändå bara deprimerande läsning, och herr Fågel är redan tillräckligt trött på livet. I stället ser han ut genom fönstret, på staden som börjar vakna, och han önskar att han hade tagit det där steget ur kön. Han skulle vilja stå på trottoaren, känna den bitande kylan mellan fjädrarna och låta stadens brusande larm fylla huvudet. När herr Fågel var ung klädde han sig i svart rock och ägnade större delen av sin gymnasietid någon annanstans än i själva skolbyggnaden. Mycket av tiden gick åt till att sitta och läsa och röka starka cigaretter på olika kaféer i staden. På den tiden var han kaxig, hade ett mål och tänkte ta sig dit. Det fanns ingenting som hindrade honom, han hade ett helt liv framför sig och bars upp av den aningslösa naivitet som är kännetecknande för ungdomen. Långt senare skulle han förstå att denna oskuld är essentiell för att ta sig framåt, att ovetskapen eller ointresset av de egna begränsningarna är det som tar fågeln upp för trappan. Då som nu var det som om han sökte något, det pyrde av en rastlöshet i honom, en känsla av att aldrig kunna sitta still, att alltid vara på väg någon annanstans. Men det fanns också en svärta där, en liten kärna inne i kroppen som liksom svällde och som så småningom, flera år senare, fyllde honom nästan helt och hållet. Svärtan var ett hål. Ett hål av längtan, av oro, av en önskan att hela tiden förflytta sig - om så bara för stunden. När herr Fågel kliver av vid ändhållplatsen känner han hur det här hålet håller på att sluka honom. Men han biter ihop och går den korta promenaden över asfalt och grus, och slukas sedan av det svarta granithuset. I byggnadens inre fortsätter han genom vindlande, benvita korridorer, smiter förbi en kollega han inte vill utbyta krystade morgonfloskler med och står sedan och undviker sin egen kuvade spegelbild i hissen tills en datoriserad röst upplyser honom om att de anlänt till plan 12. Han går genom ytterligare två korridorer, hälsar på några pigga arbetskamrater och är så äntligen framme vid sitt eget rum. Herr Fågel stirrar in i datorskärmen och rafsar håglöst med handpennorna över tangentbordet. Han vet att han borde vara nöjd. Att det är dåliga tider och att han ska vara tacksam över att han har ett jobb, men det går inte att låtsas hur länge som helst. Han vet att det finns någonting annat för honom. Något som inte får honom att känna att han slösar bort sitt liv. Han känner sig lite som en levande kanonkula, som skjutits ut och som länge gått i en vid båge över himlavalvet. Först stigande över sjöarna och åkrarna och de frostglänsande ängarna, men på sistone smärtsamt påverkad av dragningskraften. Han vet att han måste fälla ut vingarna för att ta sig vidare, men saknar ungdomens lugnande avsaknad av rädsla och realism. Egentligen vet han att han kan, men så fort han tar ett steg åt rätt håll är det som om svärtan inom honom växer. Den håller honom vingklippt, tvingar honom ned på knä igen. Nej, Herr Fågel törs inte. Han vågar inte fälla ut sina vingar, för han litar inte på sin egen förmåga. Istället vaknar han ytterst motvilligt varje morgon, går till jobbet med dröjande fotsteg och kastar drömmande blickar mot andra sidan gatan. Sedan ägnar han resten av dagen åt att stirra in i sin skärm med en leda som känns som cancer. Men kanonkulans bana har ett slut, vare sig herr Fågel vill eller ej. Jorden drar honom obarmhärtigt till sig, närmar sig med en brinnande hastighet, väntar på honom med tidernas uppercut. Så, herr Fågel, fäller du ut dina vingar eller väljer du döden?

4 Kommentarer

Det är tyst och stilla i salen. Fönstret står lite på glänt, det slokar en blomma på nattduksbordet. I en av sängarna ligger ett lik svept i landstingets lakan. Jag, min bror och en av långtidarna ställer oss på varsin sida av sängen och tar tag i byltet för att lyfta över det till en bår. Fast det är en vuxen man, så är kroppen så mycket tyngre än vad jag trodde att den skulle vara. Det är som att försöka lyfta en oformlig stock. I hissen ned mot gatuplanet blinkar lysrören plötsligt till. I en kort sekund är det svart, och jag hinner gripas av fasa; tänk om hissen stannar, och vi blir stående mellan två våningar i mörkret, upptryckta mot väggen med en död människa mellan oss. Men lamporna tänds igen och hissen fortsätter sin långsamma, knarrande färd genom huset. MIn bror får ett annat uppdrag och försvinner iväg. Jag och långtidaren rullar britsen vidare genom de ändlösa korridorerna. Frysrummen ligger på gatunivå, och för att undvika att springa in i någon besökare görs liktransporterna på kvällar och nätter. Plötsligt stannar min kollega. Vi är framme. Dörren ser ut som de andra, bortsett från en liten och allvarlig skylt: "Obduktion". Nyckelknippan skramlar, dörren öppnas. Vi träder in i tystnaden. Trots att det är kallt i frysrummet så luktar det. Det är en mycket speciell doft, en lukt jag inte känt förut men som tveklöst hör hemma här hos de döda. Jag går in med båren själv, min kollega väntar ute i förrummet. Jag vet att när dörren går igen så är det bara att trycka på knappen bredvid. Ingen fara, inget att bli rädd för. Ändå kan jag inte låta bli att känna ett visst obehag. Mannens gulaktiga fötter är redan frilagda, och precis som på film sitter det en identifikationslapp fäst med band kring ena stortån. När dörren pyser igen bakom mig blir luften liksom kompakt. Jag har bara en tunn sjukhusblus på mig och blir snabbt kall. Ljudet från fläktarna som kyler rummet tilltar i styrka. För en kort stund svindlar det för mig. Rummet är så stort. Jag har sett döda människor förut, fast då en och en. Här ligger rader med kroppar längs väggarna. De flesta prydligt svepta, men här och där har fläktarna blåst av täcket. En arm, ett huvud, ett ben sticker fram. Alla blodfattiga, gulaktigt bleka eller lila. Det ser högst overkligt ut. Jag rullar fram kroppen till en ledig plats, osäker på ordningen där inne. Står en kort stund och tittar ut över havet av döda, och går sedan snabbt mot utgången. "Det där är obduktionskylen. Där står de som blivit obducerade", säger min kollega. "Vill du titta in?" Det vill jag inte. Jag inbillar mig att det ser fundamentalt olika ut i de bägge frysarna. I den första kylen har de döda någon slags värdighet kvar. Jag vill inte se resultatet av de kalla och avtrubbades hantverk. Min kollega har fått ett nummer på sin personsökare, och försvinner iväg in på en expedition för att ringa. Jag står kvar ensam kvar i förrummet och tittar på uppradade obduktionsbänkar i rostfritt stål. De är behändigt sluttande mot ett hål i mitten av britsen, ungefär som golvet i ett duschrum. Precis vid utgången står en liten vagn fylld med glasburkar. Jag tar upp en och skärskådar innehållet: något fransigt svart i vätska. Så ser jag att varje burk har en etikett med namn och ett personnummer. Hela vagnen är fylld med kvarlevor från döda människor. Det var en sommar som denna. Het och fuktig, med en sol som obönhörligt stekte stadens invånare. Jag och min bror hade via en kusin fått sommarjobb på Södersjukhuset som patienttransportörer. Expeditionen låg vid akuten och det var också därifrån som transporterna skedde. Det här var innan mobiltelefonens segertåg, så kommunikationen skedde via personsökare och vanlig hederlig telefon. Södersjukhuset är stort. Mycket stort. Inte lika stort som Huddinge sjukhus som är en koloss, men tillräckligt för att som transportör avverka minst ett par mil varje dag i byggets vindlande korridorer. En dag får vi ett telefonsamtal från förlossningsavdelningen. Det ska transporteras något till ett av de mindre kylrum som finns här och där på sjukhuset. Jag och min bror går dit tillsammans. På golvet i den tomma salen står en helt vanlig liten verktygslåda i plast. Jag lyfter upp den och känner hur något rullar till. Det råder knappast någon tvekan om vad lådan innehåller. Transport av de döda är inte någon särskilt lustig sysselsättning annars, men den här gången känns det bara förjävligt. Vi går ner till kylrummet under tryckt tystnad. När jag ställt ned lådan på golvet i det kalla rummet blir vi stående en liten stund. Det känns så sorgligt att lämna den lilla helt ensam på golvet under den krassa lysrörsbelysningen. Efter en liten stund börjar kylan kännas genom de tunna sjukhuskläderna och vi går ut till värmen och livet i korridoren igen. Jag transporterade förstås inte bara lik, utan också högst levande människor, men det är dessa transporter som har etsat sig fast i minnet. Tidigare var jag så omedveten om döden, den finns ju inte bland oss som den gjorde förr. Om man bara sett lik på TV blir det nästan abstrakt att se en död människa på riktigt. Att känna lukten, kylan, se ögon som saknar gnista och glans. Jag är glad för erfarenheten, men skulle inte vilja arbeta med det dagligen. Inte bara för att det är så deprimerande, utan för att jag trots allt vill ha någon slags distans kvar. Jag vill kunna fortsätta se människan bakom den fallna masken, se kroppen inte bara som ett ting, en tom behållare med ett tystnat hjärta, utan något som ska hanteras med respekt hela vägen ned i jorden. Att inte hänfalla till galghumorn som gör att det känns okej att klämma fast ett protokoll i händerna på en avliden människa bara för att armarna stelnat i upprätt läge. När mina arbetsdagar var över gick jag ut i eftermiddagssolens kvävande hetta. Luften dallrade över parkeringsplatsen utanför sjukhusets entré. Jag drog ett djupt andetag, glad och tacksam för att vara vid god hälsa, för att jag kunde promenera ned för backen mot Skanstulls larmande trafik och lockande barer, känna doften av blommorna som kantade vägen, höra måsarnas skrik över Årstaviken. Tacksam, för att jag inte var fast i ett av sjukhusets sterila descinfektionsdoftande salar, med en cancer som åt upp livet inifrån. Eller för att jag inte låg som en blek och stel version av mig själv i någon av husets frysar, färdig att sprättas upp och sys igen och grävas ned i den mörka och kalla jorden.

4 Kommentarer