Jag tillhör den skara neanderthalare som fortfarande promenerar till en butik och hyr filmer som jag sedan under stort och medvetet besvär släpar hem och trycker in i min DVD-spelare. Hörde ni? Jag betalar alltså för att titta på film. Betalar PENGAR. Hundra spänn för två filmer i en vecka, närmare bestämt. Ett beteende som många anser vara helt vettlöst och hopplöst omodernt, vilket jag inte på något sätt motsäger. 

Men detta är mitt eget val, och det är ett val baserat på personliga skäl snarare än politiska åsikter eller frihetliga grundvärderingar. Jag tycker helt enkelt att det är trivsamt att gå omkring i en videobutik (heter det förresten så fortfarande?) och leta titlar. Den fysiska kontakten med produkterna skänker mig förströelsens lågmälda njutning, vilket är en variant av njutning som jag hittills aldrig lyckats uppnå framför en dator. Det är därför du också kan se mig bläddra bland skivor i en skivbutik (fast de blir allt svårare att hitta) eller bland böcker i en bokhandel, ständigt med ett mjukt leende dansande på mina läppar. Jag gillar det, så enkelt är det. 

Det finns även ett par andra faktorer som spelar in här: dels är jag så pass gammal att jag fanns till och hade ett invant konsumtionsmönster redan B.I (Before Internet), dels använder jag datorn som arbetsredskap dagarna i ända vilket får till följd att jag i princip endast rör en sådan apparat i nödfall på fritiden. Jag har märkt att ju äldre jag blir, desto mer ägnar jag min fritid åt sysselsättningar som inte involverar elektronik eller datorer. Jag flyr allt oftare in i en tillvaro där kroppen får räta på sig och samtliga sinnen får komma till användning (under promenaden på väg till videobutiken får jag till exempel chansen att med luktsinnet identifiera flera olika sorters hundskit, bara en sån sak). Kort sagt, att hyra filmer istället för att ladda ner dem från nätet främjar, inbillar jag mig, min fysiska och mentala hälsa. 

Men det finns en sak som stör mig med hyrfilmer, och detta störningsmoment infaller när jag kommer hem med filmen och ska börja titta på den. Vad är det första som händer när du satt i skivan och tryckt på play? Dyker själva filmen upp då? Nej nej. Först anmodas du välja språk, och du tänker “ja, det ska väl vara svenska då”. Vad detta val i praktiken betyder är att du får upp en varningstext på det språk du valt. Denna text ligger uppe i vad som känns som eoner, och du kan inte ta dig förbi den heller. Där ligger den och hovrar som en barsk mellanstadiefröken som skäller ut en elev i förebyggande syfte (utifall du hade tänkt försöka kopiera innehållet på denna skiva så glöm det, då stämmer vi dig på sextiotvåtusen dollar). Okej, nu blev det lite dålig stämning. Jag har ju faktiskt valt, av personliga skäl som jag beskrivit här ovan, att vara den laglydige filmkonsumenten. Varför måste ni skälla på mig? Det var väl onödigt. 

Sen kommer nästa irritationsmoment: trailers. Ja men tryck på menu-knappen då, säger du, så slipper du se trailers. Jo, detta var sant ända tills i lördags. Vi skulle se Milk, för övrigt en stor besvikelse, och på denna lilla eleganta DVD-skiva GICK DET INTE ATT ZAPPA FÖRBI TRAILERSERNA VETTU! Jag tryckte frenetiskt på menu-knappen, jag tryckte sedan frenetiskt på fjärrkontrollens samtliga knappar, bara för att varje gång mötas av samma retfulla lilla text: “this option is not valid in this section”. Så där fick vi sitta, vi som väger varje minut som barnen sover på guldvåg, och vänta ut ett antal trailers för filmer som vi aldrig kommer att se eftersom vi från och med nu förknippar dem med fascistiska metoder. Way to go DVD industry schmucks. 

Några minuter och några stora klunkar vin senare befinner jag mig så äntligen i play-läge. Eller ja, först måste jag ju välja subtitles, men det är på det stora hela en mindre uppoffring när man befinner sig så nära målet: att få se filmjäveln. Jag väljer svensk text, knappar tillbaka till huvudmenyn och får äntligen luta mig tillbaka och se filmen (som alltså visade sig vara rätt kass, men det kan jag inte skylla på någon annan än Gus Van Sant och möjligen Sean Penn). 

Ni som inte har småbarn tror nu säkert att bedrövelserna är över, ni som däremot har småbarn och en DVD-spelare av märket Philips, modell DVP3260, vet att det värsta av allt återstår. Småbarn, åtminstone våra småbarn, har nämligen en förmåga att vakna lite titt som tätt. Speciellt på kvällstid innan djupsömnen inträtt. Speciellt när föräldrarna har hyrt film. Men vad bra, tänker man, att vi hyrt filmen för då kan vi ju trycka på stop eller paus och komma tillbaka till exakt samma ställe där vi var när ungen har somnat om. Denna feature fanns för övrigt i mekaniskt utförande redan på de gamla VHS-spelarna, och det kommer snart att bli rätt uppenbart för er att den mekaniska varianten många gånger är att föredra. 

Detta att få ett barn att somna om är nämligen en aktivitet som teknikerna på Philips tydligen har tänkt sig tar ungefär fem till sju minuter (jag har inte klockat detta exakt). För vet ni vad som händer efter att den av Philips stipulerade tiden fortlöpt? DVD-SPELAREN SLÅR AV SIG SJÄLV! DU MÅSTE TA DIG IGENOM HELA JÄVLA HÄRVAN IGEN! Du måste välja språk, vänta ut den hovrande varningstexten, tvingas se alla trailers, välja subtitle, trycka på play movie och sen försöka komma ihåg hur långt in i filmen ni hade hunnit innan ungen började skrika. Tio gånger av tio har vi stoppat filmen mitt emellan två sådana där kapitel som man kan hoppa till med en snabbknapp, så det blir till att ungefär hitta tillbaka till rätt ställe. Sedan skriker nästa unge.. 

All denna klagan leder fram till en lika enkel som självklar fråga till filmindustrin: Om ni nu vill att vi ska göra rätt för oss och införskaffa era produkter den lagliga vägen, varför ställer ni då till ett litet helvete för oss när vi försöker? Och den lika självklara och möjligen bittra slutsatsen: det är fan inte konstigt att folk laddar ner filmer, då slipper man ju allt strul! 

Men jag tänker inte avsluta texten här, i den gubbiga grinighetens anda, nej jag ämnar faktiskt vara en större människa än så. Här kommer några konstruktiva förslag till er i filmindustrin som jag tycker ni ska ta tillvara på. Avsändaren är faktiskt en av era mest lojala och laglydiga kunder, och det må så vara att mitt val inte är baserat på någon ideologi som ger er rätt att bötfälla folk som laddar ner era produkter (långt därifrån) men ändå, någon liten ansträngning från er sida kan det väl ändå vara värt? 

• Istället för en varningstext vill jag ha en kärleksförklaring i stil med “Tack för att du valt att hyra denna film istället för att ladda ner den illegalt, vår glädje kan ej uttryckas i ord!”
• Istället för att tvingas genomlida trailers för romantiska komedier med J-Lo vill jag erbjudas ett val: “Vill du se trailers? Ja/Nej” (helst ser jag att ni tar bort dem helt men jag är beredd att gå halva vägen här).
• Jag lever och hyr filmer i Sverige, skulle man kunna tänka sig att svensk text alltid är förvald? Konvolutet är ju på svenska så varför inte gå hela vägen liksom.

 Och så till sist en liten känga till Philips: era jävla klåpare, har ni överhuvudtaget någon kontakt med verkligheten? Det tar klart längre tid än fem minuter att få mina barn att somna om (och här kommer någon klyftig techie tala om för mig att det är en inställning på apparaten, och jag kommer att rodna klädsamt).
 

 PS.
Den andra filmen vi hyrde var desto bättre, dessutom kunde man zappa förbi trailers. Frost/Nixon, kolla upp den.

Av Maths Enocsson maths@barstol.nu