Denna veckas söndagspanel är busenkel. Den består av ett snabbtest av våra preferenser där vi tvingats välja en av två saker. Allt för att ni skall kunna jämföra oss skribenter med varandra. Och förhoppningsvis vilja jämföra er själva med oss. Skriv ner dina egna val i kommentarsfältet, tack!

1. Öl eller Vin? Öl: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Vin: Jonas

2. Playa eller Alper? Solstol: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Skidor: Jonas

3. Blur eller Oasis? Blur: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Oasis: -

4. Jeans eller Kostym? Jeans: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt. Kostym: Jonas

5. Morgonkaffe eller Morgonte? Kaffe: Kniven, Maths, David, Mattias, Matt, Jonas. Te: -

6. Let’s Dance eller På spåret? Dans: Mattias, Matt. Tåg: Kniven, Maths, David, Jonas

7. London eller Berlin? London: David, Matt. Berlin: Kniven, Maths, Mattias, Jonas

8. Kött eller Fisk? Kött: Maths, David, Mattias, Matt. Fisk: Kniven, Jonas

9. Elvis eller Beatles? Elvis: Kniven, Maths, Matt, Jonas. Beatles: David, Mattias

10. Pasta eller Potatis? Pasta: Kniven, David, Matt, Jonas. Potatis: Maths, Mattias

Mickey Rourke gör en kusligt porträttlik imitation av min granne

Låt mig berätta om min granne. Han heter Bengt men kallas Elvis, eller Hofors-Elvis (det finns en till Elvis i stan, varje svensk stad har minst en). Bengt är nu inte det minsta lik sin idol, så tvätta bort den bilden från din hjärna. Om du istället tänker dig Mickey Rourke när han var som allra mest sliten och lägger till tjugo år och drar ifrån tjugofem kilo kommer du mycket närmare sanningen. Bengt bor ihop med en kvinna men hon har inte synts till på länge nu, mer om det senare. Trots slitaget finns stil och pondus i hållningen. Enligt egen utsaga är han gammal sjökapten, och jag finner ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i påståendet.

Min granne har gjort sig smått omöjlig här i villaområdet där ungefär sextiofyra procent röstade på Moderaterna i förra valet (enligt valkretsstatistiken). Han är nämligen alkoholist, av den sorten som blir bullriga och elaka när de dricker. Han ryar åt små barn så att de börjar gråta och beslagtar deras leksaker om de råkar ligga ute på gatan. Den som tycker sig äga rätten att ha synpunkter på Bengts beteende på fyllan kan få en utskällning så att håret raknar, begreppet tordönsstämma har ett ansikte i vårt kvarter. Kort sagt, det är många här som inte tycker att han passar in. Trist nog för dem har Bengt bott här längst av alla, riktigt hur länge är det dock ingen som vet. Han kallar sin gård ”The yellow ranch” och håller den i fint skick. Ibland hänger han upp en trasdocka föreställande Tom Dooley i en björk på tomten och i garaget står en av Sveriges finaste Chevrolet Camaro av 69 års modell, lackad exakt som den pace car som användes i Indianapolis 500 det året. Fina sommardagar kan du se honom spatsera omkring iklädd Stetson-hatt, cowboystövlar och minimala speedos och framåt kvällningen kan en fruktansvärt ostämd elgitarr plockas fram ur gömmorna och sprida riff från helvetet över nejden.

Bengt älskar hundar, schäfrar närmare bestämt, men klarar inte av att ta hand om dem. Jag tror han är inne på sin tredje schäfer bara sen vi flyttade hit för tre år sedan. Det är alltid samma visa, hunden blir folkilsken och beslagtas efter att någon granne ringt till polisen. Sist hade hunden bitit grannen mittemot, som kontrade med att hoppa på Bengts megafon (den han brukar ropa i när han dirigerar osynliga militärstyrkor på sin tomt). Dubbla polisanmälningar blev resultatet av denna skärmytsling. Någon vecka senare hoppade den andre grannens hund, en stor och lurvig sak, över staketet och attackerade en förbipasserande gångtrafikant. Enligt ägaren var hunden stressad av Bengts hund, annars hade aldrig denne beskedlige best betett sig så, menade han. Nåja, det är alltid bra att ha någon att skylla på.

Ända sedan vi köpte huset, till ett pris som kanske tack vare den normavvikande grannen blev ett par hundratusen lägre än förväntat, har jag med en fågelskådares försiktighet närmat mig Bengt. Jag har aldrig pressat honom eller tvingat mig på, bara funnits där i närheten och väntat på öppningar. Efter ett tag började han ta kontakt, vänligt och korrekt precis som vilken granne som helst. Eller ja, första gången jag pratade med honom var han packad och lite märklig. Han ringde på vår dörr, iklädd en fantastisk stass med äkta svart Stetsonhatt, fransig mockajacka, skinnbyxor och gula solglasögon stod han där som klippt ur en roadmovie och talade med amerikansk brytning. ”Hallå granne” sa han, och frågade sedan om jag var intresserad av björkved. Jag avböjde vänligt, sen pratade vi en stund om triviala saker innan hans kvinna tutade med bilen som stod på gatan utanför. ”Jag måste gå nu” sa han, och försvann lika hastigt som han dykt upp.

Kvinnan ja, hon som ryktas ha varit stjärnan i ett stall av prostituerade som Bengt påstås ha organiserat nere i hamnen en gång i tiden. Jag är ganska säker på att det är lögn, men osvuret är förstås bäst. Hon har som sagt inte setts till på länge, något som känns väldigt oroande. Jag är övertygad om att Bengt behöver sin kvinna, på många sätt. I vintras när han kom över och ville ha hjälp med att knuffa loss bilen som han kört upp i en snödriva passade jag på att fråga efter henne. Han berättade då att hon var illa däran och låg inlagd på sjukhus. Det var för övrigt hennes bil han försökte flytta när den råkade hamna i snödrivan.

I den mån jag hade något försvar mot denne mans magnifika utstrålning innan så bröts det ner i atomer efter vårt samtal i snödrivan. Han äter sig in i mitt hjärta som en herrelös hund och jag inbillar mig att vi har en speciell relation som även betyder något för honom. Riktigt säker är jag dock inte, han är gåtfull som en Mona Lisa och däri ligger förstås en stor del av attraktionen. Jag får nöja mig med det han ger mig, som häromdagen när jag var ute och räfsade löv och han helt plötsligt bara stod där bredvid mig och sa ”Hallå Enok” (hur kunde han veta att jag kallades så under ungdomsåren?). Egentligen är jag förstås lite fånig nu, men det känns som att jag är den ende i kvarteret som kan snacka med honom. De andra grannarna kan säga saker som “Du som har tumme med Elvis, kan inte du få honom att åtminstone stämma den där jävla gitarren”. Jag skulle lätt kunna stämma hans gitarr. Vi kunde ännu hellre åka ner till Musikbörsen och köpa nya strängar, det lär nog behövas, men jag vågar inte riktigt släppa in honom hela vägen. Det kan ju bli.. knepigt. 

Något säger mig att vår relation mår bäst av att delas ut i små portioner, han kan nog lätt få för mycket av mig och vice versa. Jag vill egentligen säga att jag finns här om han behöver snacka, om han är ledsen eller bara behöver distraheras en stund för att hålla sig borta från flaskan. Jag vill berätta att jag tycker om honom, att det är okej att vara annorlunda i min värld bara man är hyfsat beredd att ta ansvar för sina handlingar och äger förmågan att be om ursäkt. Som när han lämnade bort den nya älskade hunden i över ett halvår för att den skulle bli ordentligt dresserad. Det var stort av honom, det ville jag säga. Men jag får inte ur mig såna saker, det blir aldrig rätt tillfälle. Fast jag tror han vet ändå.

Katy Perry struttar omkring på MTV Europe Music Awards med dödsstraffsivrare på magen

Jag råkade se MTV Europe Music Awards på teve i helgen och blev sittande med väldigt lång haka. Orsaken till min fantastiska förvåning var nu inte någon nyskapande trend inom populärmusikens snäva ramar, denna genre är ju som bekant något av det mest konservativa som går att uppbringa nu för tiden. Nej, det var istället politikens totala och oblyga intåg i nöjesindustrin, den löpte som en gyllene eriksgata rakt igenom hela evenemanget, som låg bakom min nära-nazism-upplevelse i svärmors soffa.

Det är förstås Obama det handlar om. Denne Frälsare, denne svarte Jesus. Hyllningarna var allt annat än subtila och tog aldrig slut. Programledaren Katy Perry (I kissed a girl) gick omkring med en stor bild av Obama på sin klänning, och på ryggen kunde man läsa ”I have a dream today”. Kanye West och Estelle avslutade sitt framträdande med att visa Obamas ansikte på en gigantisk ljustavla, där stod artisterna och pekade på tavlan som för att säga ”Se, vår Frälsare är kommen!” Sångaren Jared från 30 seconds to Mars ville inte vara sämre utan uppmanade helt enkelt publiken att vråla ”Congrats Obama!” på befallning, för att sedan konstatera “Maybe now Europe will start loving us again”. Vadå again, tänkte jag.

Man kan inte annat än gapa som ett fån och fundera över hur det här gick till. Sen när blev det okej för nöjesindustrin, i det här fallet gigantiska MTV, att välja och visa politisk ståndpunkt? Jag trodde det här var the biggest no no in the business. När Kanye West kritiserade Bush i teve efter hurricane Katrina härom året blev det ramaskri, men när han helt öppet och totalt gränslöst hyllar Obama på bästa sändningstid sitter folk och applåderar. Någon rättvisa får det väl ändå vara! Och jag tror att du tänker samma sak som jag; det här hade aldrig hänt med McCain. Aldrig i hela helvete, aldrig någonsin med en republikan.

Så vad är det då som gör att gränserna mellan politik och nöjesindustri helt plötsligt kan överträdas utan att någon höjer på ögonbrynen? För helvete, det uppmuntras ju till och med! Jo, för det första är det hypen runt Obama som person. Han framställs och framstår inte som en politiker, det är för futtigt för honom. Nej, han är den som ska rädda världen. Han är Stålmannen, han är Neo, han är en superhjälte. Och en superhjälte kan man hylla utan problem, även i MTV. För det andra så är det skillnad mellan demokrater och republikaner. En republikan kan aldrig bli så god som en demokrat kan bli. Med det inte sagt att alla demokrater framställs som fläckfria världsförbättrare, ett antal har ju gått åt i media genom åren. Men den gode demokraten, han står högt högt över den godaste republikanen. De är liksom onda de där, inte sant? Med sina abortförbud och dödsstraff.

För det tredje, kom jag på, så är en övertygande majoritet av konstnärer, musiker, artister, skådespelare osv demokrater. Jag tror inte jag någonsin har sett en populär artist öppet gå ut och stödja en republikansk presidentkandidat. Jag kan ha fel, researchen är skral (Charlton Heston och mer då?), men motbevisa mig gärna. Se bara vad som hände med Sarah Palin som försökte använda låt efter låt i sin kampanj men ingen av artisterna ville förknippas med henne. Obama däremot, han hade nog kunnat väcka Elvis till liv, frågat om det var okej att använda Suspcious Minds, lägga ner honom i graven igen och komma undan med det.

Det är väldigt lätt att leka med några enkla tankar för att belysa exakt hur sjukt det här är. Ta George W Bush som exempel. Tänk dig Madonna gå runt med hans porträtt på sin klänning utan att det är ironi. Tänk dig att Jay-Z uppmanar tusentals ungdomar att skrika “Congrats Bush!”. Tänk dig att U2 avslutar sin tårdrypande version av “One” med att peka på en gigantisk bild föreställande Bush den yngre. Eller ta hem skiten till Sverige för all del. Det är Grammysgala och Petter hojtar “YO Reinfeldt, du är mannen!”, Annika Norlin tar emot sitt pris med Göran Hägglund på sin T-shirt. Håkan Hellström väver snyggt in sin vurm för Maud Olofsson i texten till “Kär i en ängel”. Det skulle onekligen kännas rätt malplacerat och väcka mycket ont blod.

Exakt hur det kan vara som det är vet jag inte, jag skulle nog behöva bo i USA ett antal år för att komma åt detta skrymsle i det amerikanska psyket. Och det stannar förstås inte där, hela världen verkar tycka att det är helt okej att stötta Obama på ett sätt som hade lett till karriärkollaps om det var valfri republikan som råkade spela rollen som Frälsaren (vilket, som vi redan har konstaterat, aldrig kommer att ske). Icke desto mindre står det väldigt tydligt att demokratiska presidenter i allmänhet, och Obama i synnerhet, hyllas på ett sätt som inte står frireligiösa fanatiker långt efter. Personligen finner jag det osmakligt och väldigt otäckt.

All form av fanatism är sjuk och potentiellt farlig, oavsett om det är Barack Obama eller Hitler som är föremålet för oemotsagd avgudan. Masspykosen är total, kidsen slänger sina Che Guevara t-shirts och köper Obama-tröjor istället. Men vad händer om det visar sig att Obama har en dold och aningen skum agenda? Vad händer om han inte är rakt igenom god, ärlig och rättvis? Ett stort antal människor kommer att stå med skägget i brevlådan, och det kan ju tyckas vara försmädligt nog. Men vad som är allvarligare är att Obama har fått frisedel att göra i princip vad fan som helst med sin makt. Inte för all framtid, men kanske tillräckligt länge för att ställa till med rätt mycket obehag.

Dold och dold förresten, man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att hitta åsikter och värderingar som kraftigt skulle förfula en frälsares vackra skrud. Ta det här med Irak t ex. Det är visserligen sant att Obama vill ta hem trupperna inom sexton månader, men det beror näppeligen på att han är Gandhi eller ens tycker lite synd om Irakierna. Nej, Obama har gjort bedömningen att trupperna behövs bättre i Afghanistan, där ondskans hemvist lär dväljas i bergen. Det är alltså ingen pacifist vi pratar om, det heliga kriget mot terrorism kommer att fortgå med oförminskad styrka. Att lämna Irak åt sitt öde kan faktiskt vara det mest inhumana alternativet i detta läge, anser många bedömare, eftersom lag och ordning till stor del fortfarande upprätthålls av de amerikanska trupperna (om man nu kan kalla privata företag trupper).

Sen har vi det här med dödsstraff. Hur var det nu, är han för eller emot? Han är för dödsstraff för våldtäkt på barn, sådan är vår frälsare. Det är alltså helt i sin ordning att döda psykiskt sjuka människor (för det anser jag att man är i allra högsta grad om man våldtar barn). En lite väl pragmatisk hållning i frågan för min smak, dessutom luktar det populism lång väg.

MTV lurar en hel generation ungdomar att tro på Obama som tyskarna trodde på Hitler på 30-talet, dvs helt förbehållslöst och utan kritisk debatt. För detta borde de ställas till svars. Du kanske tycker att jag överreagerar, jag anklagas ofta för det, men jag stämmer hellre i bäcken än betraktar förödelsen efteråt. Ingen politiker, allra minst en med sådan enorm makt som USA:s president, bör betraktas som en frälsare. Det går aldrig väl, detta har historien lärt oss gång efter gång. Så låt oss inte göra om det misstaget, låt oss börja bli åtminstone en aning kritiska i vår hållning till Barack Obama innan propagandan går för långt.